Prefix (af Lat. praefixus, fäst framför), språkv., är en ljudgrupp, som ställes framför ett ord eller en ordform för att bestämma eller modifiera dess betydelse. Liksom hvarje ordbildning, afledning, böjning o. s. v. uppkommit genom hopryckning af bredvid hvarandra ställda ord i en sats, så har också prefigering uppstått på detta sätt. Prefixet var ursprungligen tillsammans med det ord, till hvilket det hör, ett kompositum, så fram i framföra (= föra fram, der fram har suffix-ställning). Dock räknas ej fram såsom egentligt prefix, så länge det finnes som särskildt ord. Prefix är ett kompositionselement, när hos den talande känslan af samband mellan detta och det identiska enkla ordet är försvunnen. Så är be- i befalla och öfver hufvud hvarje s. k. oskiljaktig partikel ett prefix. Prefigeringen kan tjena ungefär samma ändamål som suffigering (se Suffix): att afleda -- så i en mängd utom-europeiska språk -- och böja ord -- så äfven i våra moderna analytiska språk, der kasusformer bildas medelst prefigering af prepositioner af, åt, till o. s. v. Prefixen kunna hafva olika upprinnelse, således vara af både nominal, verbal och pronominal karakter, det senare oftast. I synnerhet nedsjunka ofta prepositioner till prefix: så är infinitivmärket att ursprungligen samma ord som prep. åt. Af detta senare exempel ses, att prefixet ej gifvetvis behöfver fonetiskt och materialiter öfverensstämma med det ursprungliga enkla ordet. Det kan vara antingen ljudlagsenligt förändradt eller i fogen med det ord, till hvilket det hör, afkortadt eller förökadt och sedan med stadgad form lagdt till grund för nybildningar. K. F. J.
Nordisk familjebok · första upplagan
Prefix
Ämne: Grammatik och språkvetenskapliga termer · Språk, skrift och grammatik
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 13 (1889), sp. 170–171 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗