Pretor

Pretor (Lat. praetor, egentl. den, som går i spetsen) betydde hos de gamle romarna ursprungligen förman eller anförare och brukades först såsom titel för de två högste republikanske ämbetsmännen (konsulerna), äfvensom för diktatorn (praetor maximus, högste pretor), men öfvergick sedan att beteckna en särskild ämbetsmannabefattning. Då nämligen konsulatet 367 f. Kr. delades mellan patricier och plebejer, afskildes en del af konsulernas ämbetsåligganden och öfverlemnades åt en ny öfverhetsperson, pretorn. Denne betraktades såsom ett slags ämbetsbroder till konsulerna, dock med lägre imperium (se d. o.). Hans hufvudsakliga uppgift var att leda den civila rättskipningen i Rom, men tillika var han ställföreträdare för konsulerna (se Prefekt 1), då desse voro borta från staden, och kunde äfven få kommando i fält. Ämbetet skulle tillhöra patricierna, men efter år 337 f. Kr. var det öppet äfven för plebejer. Omkr. slutet af det första puniska kriget, sannolikt år 243 (eller 241), tillsattes två pretorer; den ene af dem, hvilkens ställning var förnämligare, skållades stadspretorn (praetor urbanus) och hade att utöfva rättskipningen i civilmål mellan medborgare, hvaremot den andre, främlingspretorn (praetor peregrinus), dömde i mål, der en främling var part. Lottkastning bestämde i regeln hvilken af de två skulle hafva det ena eller andra uppdraget. Främlingspretorn användes äfven för verksamhet utom staden, vid hvilka tillfällen stadspretorn öfvertog hans vanliga bestyr. Under tiden mellan det första och det andra puniska kriget -- årtalet uppgifves än till 237, än omkr. 10 år senare, hvilket synes sannolikare -- ökades pretorernas antal till 4, af hvilka 2 skulle vara ståthållare i de två nybildade provinserna, Sicilien och Sardinien jämte Corsica, och år 197 f. Kr. tillkommo ytterligare 2, afsedda att utöfva ståthållareskapet i de båda spanska provinserna. År 149 f. Kr., då de ständiga brottmålsdomstolarna (quaestiones perpetuae) inrättades, fingo alla sex pretorerna sin verksamhet i Rom, två såsom rättskipare i civilmål, liksom förut, och de fyra öfrige såsom ordförande hvar i sin domstol. Sulla ökade antalet både af domstolar och af pretorer; de senare blefvo 8, och för vissa domstolar förordnades en särskild ordförande (judex). Under Caesar vexlade antalet pretorer emellan 10 och 16, under Augustus emellan 10 och 12. Sedermera synes 16 hafva varit det normala antalet, det högsta 18. Med rättskipningen i särskilda brottmål fingo pretorerna naturligtvis allt mindre att skaffa, i samma mån stadsprefekten, senaten och ytterst kejsaren utöfvade domsrätt. Deremot var åt dem efter år 22 f. Kr. uppdraget att ordna de offentliga festspelen, af hvilka förut särskildt de apollinariska föranstaltats genom stadspretorn. Dessutom sattes under kejsaretiden vissa pretorer att förvalta skattkammaren (praetores aerarti). Om pretorernas bidrag till lagstiftningen se Edikt. Sedan det blifvit bestämdt, att pretorerna under sitt ämbetsår skulle qvarstanna i Rom, skickades de efter detsamma till provinserna såsom ståthållare (propraetores). Under kejsaretiden förvaltades de kejserliga provinserna af en legatus caesaris pro praetore (d. v. s. med rang af pretor), i det att kejsaren sjelf skulle gälla såsom den egentlige ståthållaren (pro consule). -- Den lagbestämda åldern för att blifva pretor var 40 år. Valen skedde i centuriatkomitierna. Efter Tiberius' tid utnämnde senaten pretorer. Såsom tecken af sin ämbetsvärdighet hade en pretor den purpurbrämade togan och den kuruliska stolen samt i Rom 2, i provinserna 6 liktorer med fasces. För öfrigt finner man titeln pretor använd i flere italiska samhällen för att beteckna den högste öfverhetspersonen. R. Tdh.