Prost

Prost (T. propst, probst, ett gammalt lånord af Lat. propositus, propostus, föreståndare. Af detta propostus bildades senare äfven T. och Sv. profoss, Eng. provost, med anslutning till Gammalfr. prevost, Fr. prévôt, af Lat. praepositus), ursprungligen (redan i Pachomius' och Benedictus' ordensregler) en klosterföreståndares närmaste man. I den af biskop Krodegang (700-talet) efter Augustinus' regel inrättade domkapitelsinstitutionen upptogs äfven prostämbetet. Innehafvaren af detsamma egde att ombestyra fördelningen af gåfvomedlen bland stiftsmedlemmarna äfvensom att under biskopens ledning handhafva disciplinen. I denna egenskap bar han äfven namnet arkidiakon. Vid biskopskyrkan (caghedra, domus) erhöll han benämningen domprost (se d. o.). Äfven den lutherska kyrkan upptog prostnamnet. Understundom hafva superintendenterna burit denna titel, t. ex. i det forna svenska Pommern (jfr Leges praepositorum Pomeraniae af år 1621), likaså i Mecklenburg, der prostarna voro ett slags vice superintendenter samt höllo årliga synodalkonferenser hvar inom sitt område. Inom den svenska kyrkan egde biskoparna af ålder att till prostar på landsbygden (s. k. kontraktsprostar, se d. o.) utse dertill skickliga prester, hvilka skulle bistå biskopen i vården om kyrkans angelägenheter. Någon rätt eller pligt att visitera i kontraktets församlingar tillägges dem dock ej i den äldsta evangeliska kyrko-ordningen. Sannolikt på grund af Vesterås ordinantia af år 1527 blef det deremot prostarnas åliggande att vid s. k. prosteting ransaka om tionden. Sigismunds »Försäkring om religionen» af år 1594 och Gustaf II Adolfs förordning af d. 24 Febr. 1617 innehålla särskilda föreskrifter i detta hänseende. Emellertid synes det snart nog hafva blifvit prostens ämbetspligt att biträda biskopen i den församlingarnas tillsyn, som af honom borde utöfvas genom visitationer. 1571 års kyrko-ordning förordnar visserligen blott, att biskopen sjelf årligen skulle anställa visitationer eller, om han hade förfall eller icke medhunne dem, låta dem förrättas af sin official, d. v. s. kapitlets efter honom främste man, domprosten. När emellertid domprostämbetet 1604 förenades med kyrkoherdesysslan vid domkyrkan, torde biskopens behof af biträde vid visitationsbestyret hafva föranledt de s. k. prostvisitationernas uppkomst. De omtalas första gången i de särskilda stiftens ordinantier. I åtskilliga stift var stadgadt, att prostarna en eller två gånger om året skulle visitera sitt kontrakts församlingar. I andra stift åter var blott föreskrifvet, att de skulle hålla visitationer, då biskopen hade förfall. -- Mera ansedda kyrkoherdar utnämnas ofta af biskoparna till s. k. »prostar öfver egna församlingar», naturligtvis utan kontraktsprostarnas vare sig skyldigheter eller rättigheter. J. H. B.