Quichua

Quichua (kechua, ketsjua), namnet på större delen af den infödda befolkningen i Ecuador, Peru, Bolivia och norra Chile (se Indianer, sp. 523), liksom ock på det i dessa trakter talade språket. Detta nästan alldeles literaturlösa tungomål, som ej får förvexlas med quiché i Guatemala, var under inka-konungarnas tid rikets officiella språk och kallas derför hos äldre spanska författare »la lengua general» (del Peru) eller »la lengua cortesana». I afseende på formel utveckling står det måhända främst af alla amerikanska språk och kan mäta sig med turkiskan. Vokalerna äro de fem vanliga a, e, i, o, u. Af svenska konsonantljud saknar språket b, d, g, f, l, men eger utom de öfriga äfven assibilatan ts, de egendomliga aspiratorna k[chi], t[chi], p[chi], ts[chi] samt de palataliserade l' (lj) och ñ (nj). Grammatiskt kön och artikel saknas. Nomen har åtta kasusformer: nominativen utan ändelse, de öfriga bildade med suffix. Plur. ändas på -kuna och har samma kasussuffix som sing., t. ex. iness. huasi-kuna-pi, i husen. Adjektivet står alltid före subst. och är oböjligt. Pron. person. böjes som nomen, t. ex. ñoka-pi, i mig, och har inklusiv och exklusiv plural, t. ex. inkl. ñoka-nts[chi]ik, exkl. ñoka-iku, vi. Possess. uttryckesmed suffix, t. ex. huasi-i, mitt hus, husai-iku, vårt hus (exkl.), huasi-iki-kuna, dina hus. Med samma suffix böjes äfven verbet, t. ex. af stammen (och imper.) apa, bära, apa-n-i, jag bär, apa-n-ki, du bär, och i den s. k. objektiva konjug. apa-i-ki, jag bär dig. Modi och tempora, ungefär desamma som i grekiskan, bildas med hvar sitt särskilda suffix, liksom ock de utomordentligt talrika afledda stammarna, t. ex. mants[chi]a, frukta, m.-rku, blifva plötsligt rädd, m.-rku-ts[chi]i, plötsligt skrämma, o. s. v. -- Jfr Tschudi: »Die kechua-sprache» (1853; gramm., språkprof och ordbok). H. A.