R är den adertonde bokstafven i det vanliga europeiskt-latinska alfabetet. Dess äldsta kända, semitisk-moabitiska, form är [tecken] (äfven en rundad form finnes). Samma form, vänd åt höger, återfinnes på grekisk botten, der vexlande med P och R (jämte D och några andra mindre vanliga former); allmännast är P, i händskrifterna enväldigt. Redan hos alexandrinerna går hufvudstrecket under linien. Tillkommer, för bekvämlighets skull, rundning, så är minuskeln, som i tryck nu återgifves med [rho], färdig, långt före den egentliga minuskelskriftens uppkomst. Den ingår som normalform i det slaviska (cyrilliska) och det koptiska alfabetet; den moderna slaviska skriften har P p. Ulfilas åter upptog i sin gotiska skrift den med svans försedda formen. R. I de grekiska kolonierna uti Italien begagnades både P och R. Endast etruskerna antogo den svanslösa formen; nordetruskiska, umbriska och oskiska inskrifter hafva D (vändt åt höger eller venster). Fornlatinska inskrifter hafva R (eller [tecken]), handskrifterna i kapitäler uteslutande R. I uncialskrift med R-liknande former sjunker bokstafven ofta under raden, hvarvid stundom svansen bortfaller, så att bokstafven liknar ett p. I kursiv finner man tidigt r (500-talet); annars i kursiv äfven en form, som tillfälligtvis kommer Grek. [lambda] tämligen nära; halfuncialt r liknar närmast vårt r. Den vanliga minuskelformen r går ofta under linien. Senare hälften af uncialt R visar sig i minuskel som en sorts förkortningstecken efter o och uppträder fr. o. m. 14:de årh. såsom sjelfständig bokstaf i något vexlande former samt har gifvit upphof åt vårt skrifalfabets alternativform [tecken] l. r. Den äldre (germanska) runraden har i femte rummet [runa] eller R motsvarande Lat. R. I det yngre, specielt nordiska runalfabetet har runan [runa] femte platsen i första flocken. Men jämte detta tecken hafva båda alfabeten för r-ljud äfven ett annat tecken [runa] ([runa]) -- Tecknen R r utmärka i alla språk med latinsk skrift ett r-ljud. I latinsk skrift återgafs i grekiska lånord begynnande r med rh och rr inuti ord med rrh. t. ex. Rhodus, rhetor, Parrhasius. Detta skrifsätt går igen äfven i nyare språk med dålig ortografi. I Svenska kan emellertid rh i grekiska lånord anses afskaffadt genom Sv. Akademiens afhandl. om stafsättet 1801; men det håller sig ännu i ett eller annat namn. t. ex. Rhen. Polskt rz betecknar ett sch-ljud (motsv. Fr. j eller ch); Tsjech. r är samma ljud med några vibrationer i början. Isl. hr- och Wales. rh utmärka tonlöst r-ljud (liksom Grek. [rho]). Med R återgifves i transskription af urnordiskt språk runan [runa] [runa] (se nedan). Bokstafvens namn är i Hebr. resch, Arab. ra, Grek. rå, Slav. rtsy, modernt ärr. Runan kallas reid. Bokstafvens talvärde är i semitiska språk 200, i grekiska och slaviska 100.
Det gifves flere olika r-ljud. I. Vibrerade r-ljud (verkliga r-ljud) bilda i språkljudens morfologiska indelning den grupp, som benämnes tremulanter (dallerljud). Dessa r-ljud åstadkommas på det sätt, att talströmmen periodiskt afbrytes genom ett hinder, närmare bestämdt en tungformig, med ena änden fast kropp, hvars fria del af luftströmmen drifves undan, men i nästa ögonblick till följd af sin spänstighet återtager sin ställning i luftströmmens väg, så åter drifves undan o. s. v., d. v. s. vibrerar. Den vibrerande kroppen kan vara a) läpparna: labialt r, brukas (efter p) af barn och för att hejda hästar; b) tungspetsen riktad uppåt mot tandlådorna: lingvalt (supradentalt) r, vanligt uppsvenskt r (icke åtföljdt af t, d, s, l, n; tungspetsen kan vara mer eller mindre riktad uppåt, hvarigenom kakuminala och postdentala afarter uppstå); c) tungspenen (och underkanten af gomseglet): uvulart eller postpalatalt (velart) r, t. ex. skånskt r; d) röstbanden: laryngalt r, som finnes i t. ex. danska. För att röstbandens dallring skall gifva ett r-ljud och ej ton, måste vibrationerna ske långsamt: man kommer till detta r-ljud, om man vid uttalet af neutral vokal successivt sänker tonen, tills den upphör. Emedan r-ljudet liknar hundens (Lat. cania) morrande, kallas r »littera canina». Inom området för (vibreradt) tungspets-r träffas ej sällan personer, som äro ur stånd att frambringa detta ljud; de ersätta det då vanligen med ovibreradt r eller med vokal eller v-artade ljud. Den, som ej från barndomen är van vid uppsvenskt r-ljud. har i allmänhet svårt att lära sig det. II. Ovibrerade (skonande) r-ljud höra morfologiskt till frikativornas grupp och kallas r blott af etymologiska eller historiska skäl. Ovibreradt tungspets-r tillhör det sydengelska uttalet och kommer tämligen nära ett supradentalt tonande sch-ljud (Fr. j). Ovibreradt velart r är merendels det »skorrande r», som förekommer i södra Sverige (Götaland). Ovibreradt r kan uppstå ur vibreradt genom reduktion: förminskning af vibrationernas antal och vidd. På öfvergången från vibreradt till ovibreradt tungspets-r står ett d-ljud i dalmålet och i finska. I helsingskans korsp = korp, borst = bort har r förlorat vibrationer (och ton) och öfvergått till sch-ljud. Samtliga vibrerade och ovibrerade r-ljud, med undantag af det laryngala, kunna frambringas med eller utan ton. Man har alltså tonande r-ljud (sådana äro de flesta) och tonlösa r-ljud, som bruka uppstå ur de förra genom inverkan af angränsande ljud eller paus. Så hafva i Sverige somliga norrländska mål tonlöst vibrerade tungspets-r före k, p, t. Franska har tonlöst r i t. ex. quatre. Bildadt svenskt talspråk (riksspråk) har i norra och mellersta Sverige uteslutande vibreradt tonande tungspets-r; i götalandskapen ovibreradt tonande tungryggs-r (velart r) i början af ord och efter kort vokal, före vokal eller paus (t. ex. riva, herre, värr), i alla andra ställningar vibreradt tungspets-r (eller derför vikarierande »tjocka» t, d, s, n, l-ljud); längre söderut endast tungryggs-r (vanligen ovibreradt). Norska har uteslutande vibreradt tungspets-r, danska tungryggs-r eller strup-r. I Tyskland är ovibreradt tungryggs-r tämligen vanligt isynnerhet i städerna, men vibreradt tungspets-r ännu öfvervägande och mönstergillt. I sydengelskt uttal är r ovibreradt tungspets-r, men efter vokal med eller utan följande konsonant ersättes det af en obestämd vokal; skotsk, irländsk och amerikansk engelska har åter vanligen vibreradt tungspets-r i alla ställningar. I franska är tungryggs-r mönstergillt (Parisuttal); men många hålla dock ännu på tungspets-r. I spanska och italienska liksom i slaviska språk gäller endast vibreradt tungspets-r. Kinesiskan saknar alldeles r-ljud; i lånord och namn ersattes det med l. Äfven en del indianspråk saknar r. -- Till sin funktion är r vanligen konsonant, men kan också tjenstgöra som sonant (bilda stafvelse). Sonantiskt r har i sanskrit ett särskildt tecken. Bland moderna språk erkänna tsjechiska och serbisk-kroatiska r äfven i skrift som sonant, t. ex. Tsjech. hrb, kulle, prs, bröst. I svenska kan r tjenstgöra som sonant i t. ex. porter, order, Mörner (med tonande r).
Det indo-europeiska r-ljudet kunde uppträda dels såsom konsonant (medljud), t. ex. Sanskr. bharmi, Grek. [phéro], Lat. fero, Sv. jag bär, dels såsom sonant (sjelfljud). Såsom sådant användes det dock i de europeiska språken i allmänhet icke längre, utan har redan i urgammal (förhistorisk) tid ersatts af en hjelpvokal -- i de germanska språken u eller ett derur i vissa ställningar utveckladt o -- följd af konsonantiskt r, t. ex. Sanskr. mrtis, mrtam död, Lat. mors, Sv. och T. mord. För öfrigt har r-ljudet både i de germanska språken i allmänhet och specielt i svenskan varit utsatt för ovanligt få förändringar af någon större betydelse, om vi undantaga den för nysvenskan och nynorskan i deras förhållande till fornspråket genomgripande process, hvarigenom vid slutet af medeltiden r inom större delen af språkområdet sammansmälte med ett omedelbart följande d, l, n, s, t, till respektive supradentalt (s. k. tjockt) d, l, n, s, t, t. ex. herde, särla, kärna, fors, hjerta. Bland mindre vigtiga förändringar kunna nämnas förlängningen af r före j, t. ex. snärja (uttaladt snärrja), och att r ej sällan bytt plats med en följande vokal, t. ex. kors (Fornsv. krussa, Lat. crux), Anders af Andreas, Kerstin af Kristina. Annorlunda har förhållandet varit med det nya r-ljud, som i de nordiska språken mycket tidigt, nämligen redan i deras s. k. urnordiska period och, närmare bestämdt, sannolikt i början af den kristna tidräkningen, uppstod af det indo-europeiska s-ljudet i de fall, då detta på grund af accentförhållanden antagit ett lenarer sångbart uttal (= z i franska och engelska), t. ex. hare (T. hase), mer (jfr mes-t), nominativ- och presens-ändelsen -r såsom i riker (Lat. regius), sitter (Lat. sedis). Detta r-ljud var till att börja med i sitt uttal (förmodligen ovibreradt och muljeradt) vidt skildt från det gamla r, hvarför det ock i runskrift betecknas med en helt annan typ ([runa], sedan [runa]) än detta ([runa]). Vid den fornsvenska literaturens begynnelse på 1200-talet torde dock de båda r-ljuden hafva till sitt uttal sammanfallit, enär intet spår af ortografisk åtskilnad dem emellan då kan upptäckas. Men innan detta skedde, hade redan det af s uppkomna r hunnit förstummas i en mängd ställningar, såsom före annan konsonant, t. ex. passiv kallas (af aktiv kallar + s), rättegång (af den Fornssv. genitiven raettar); vidare efter l, n, r, s, t. ex. pres. stjäl, skin (så ännu i Karl XII:s bibel; sedan i analogi med andra presensformer skiner), far, blås (så ännu i Karl XII:s bibel; sedan blåser), plur. gäss (af gås: jfr stäng-er af stång), ofta äfven i ordslut efter vokal, t. ex. Börje af Birger, by af äldre byr, dialekternas plur. hästa för hästar o. dyl. -- Det indo-europeiska urspråket egde äfven ett annat r- eller, om man så vill, l-ljud (i språkvetenskapliga arbeten tecknadt än r2, än l2), hvilket till bildning och uttal stod så att säga midt emellan r och l, och som torde hafva varit helt och hållet, eller åtminstone mycket nära, identiskt med det från våra nordiska dialekter bekanta kakuminala (s. k. tjocka) »l»-ljudet. Också har detta -- hvilket liksom det egentliga r-ljudet kunde uppträda både som konsonant och sonant -- utvecklats på helt olika sätt i den asiatiska och i den europeiska grenen af den indo-europeiska språkstammen, i de förra till verkligt r, i de senare till l, något som utgör en hufvudskilnad mellan dessa båda språkgrenar. Ex. äro: Sanskr. rocate, Lat. lucet, Sv. lyser med konsonantiskt r2; Sanskr. vrkas, Grek. [lýkos], Lat. lupus, T. wolf, Sv. ulf med sonantiskt r2, framför hvilket i germanska språk utvecklat sig samma hjelpvokal u, o, som vid det ofvan behandlade r. Detta l-ljud har numera i de flesta europeiska -- äfven de germanska -- språken till uttalet sammanfallit med det från det indo-europeiska urspråket ärfda -- jämförelsevis sällsynta -- egentliga l-ljudet i t. ex. Sanskr. lunami, Grek. [lýo], Lat. (so-)lvo, Sv. jag löser. Dock har det i en mängd skandinaviska bygdemål bibehållit sitt »tjocka» uttal i många -- i det genuina dalmålet i nästan alla -- ställningar, t. ex. klyfva, blå, dal, smula m. m. (Jfr L). Lll. Ad. N-n.
På äldre franska mynt betecknar R myntningsorten Orléans, på portugisiska Rio de Janeiro. -- R. I. är den officiella förkortningen för nord-amerikanska staten Rhode Island. -- Om den grekiska formen af R i Kristusmonogram se d. o. -- I matematiken nyttjas stundom R såsom förkortningstecken för rät vinkel (1 R, 2 R o. s. v.). Rotutdragningstecknet, [rot], har uppstått ur bokstafven r (såsom förkortn. för radix, rot). -- Dessutom förekommer R (r) i åtskilliga andra förkortningar:
1. Romerska och latinska taltecken, namn, titlar och inskrifter.
R = 80; R= 80,000.
R. = Rufus; regina, regius, regnum, respublica, restitutor, rex, Roma, romanus m. m.
R. = reverendus, reverendissimus, högärevördig.
r. = recte, rätt; res, sak, saker.
R. C. = Romana civitas, romerska staten.
R. D. = Reverendus dominus, högärevördige herre.
Rec. = recensuit, har omsorgsfullt granskat.
Resp. = respondens; respublica.
Rest. = restauravit, har återställt, förbättrat.
R. I. P. = requiescat in pace, hvile i frid!
R. M. = regia majestas, kunglig höghet; reverendum ministerium, prestämbetet.
R. M. C. = reverendi ministerii candidatus, prestkandidat.
R. P. = respublica; Reverendus pater, högärevördige fader.
2. Musikaliska tecken.
R = ripieno; rechte, högra handen.
Rall. = rallentando.
Rf. (rfz.) = rinforzando.
3. Kemiska tecken.
R. (Rh.) = rodium (rhodium).
Rb. = rubidium.
Ru. = rutenium.
*
R. framför judiska namn = Rabbi.
R. vid temperaturuppgifter = Réaumurs termometer.
R. = revers, frånsidan, baksidan af ett mynt.
R. på rucktaflan i fickur = retarder, sakta, i mots. till A. (avancer).
R. (r.) = rar, sällsynt; RR. = mycket sällsynt; RRR. = ytterst sällsynt (i förteckningar öfver mynt, böcker, växter o. s. v.).
R. = riddare (t. ex. R. N. O., riddare af Nordstjerneorden).
R. i engelska förkortn. = royal, kunglig (t. ex. R. A., Royal academy).
R. (Rek.) på brefkuvert = rekommenderadt.
R. på recept = recipe, tag!
rad. = radix, rot.
Rek. (se ofvan).
resp. = respektive, med särskildt afseende på hvar och en.
R. F. = République française; Regeringsformen.
R. O. = Riksdagsordningen.
Rp på telegram = Réponse payée, svar betaldt.
RR. och RRR. (se ofvan).
R. S. V. P. = Répondez s'il Vous plait, haf godheten svara.