Realpålagor, realbördor (Lat. onera realia, T. reallasten), vissa pålagor, som det åligger innehafvare af en fastighet att årligen utgöra till ett en gång för alla bestämdt belopp eller till ett ändamål, som på ett bestämdt sätt bör tillgodoses, och hvilka pålagor med fastighetens öfverlåtelse öfvergå på den nye innehafvaren. Realpålagor kunna bestå i utgörande af penningränta (t. ex. frälseränta), naturaprodukter eller arbete (dagsverken). De skilja sig från servitut derutinnan att dessa medföra en viss inskränkning i dispositionsrätten öfver fastigheten, något, som icke är fallet med realbördan, hvilken består endast i ett afdrag från egendomens afkastning. Från hypotek skiljer sig realpålagan deruti att hypoteket är en säkerhet som är accessorisk till den personliga förpligtelsen å egendomsinnehafvårens sida och till följd deraf inträder och upphör med den åtagna förpligtelsen samt är beroende af egendomsinnehafvarens personliga vilja, medan realbördan åligger innehafvaren uteslutande på grund af fastighetsbesittningen, så att den inträder och upphör med besittningen och öfvergår utan särskildt öfvertagande till efterträdaren i besittningen. Dessa realpålagor hafva sin grund i lagstiftningen angående egande- och nyttjanderätt till fastighet. De hafva uppstått i privaträttslig väg genom köp, såsom t. ex. frälseränta, eller genom donationer eller testamenten till korporationer eller fromma stiftelser äfvensom ock ur det skyddsförhållande, hvari de inom ett visst område bosatte jordinnehafvarna stått till sin skyddsherre, eller ur det inbördes förhållande, hvari medlemmar i forntida kommuner kommit till hvarandra, och deraf härflytande öfverenskommelser om fastigheterna för evärdlig tid pålagda grundbördor. Jämte dessa finnas offentliga realbördor, onera publica, som hafva sin grund i den offentliga rätten och uppkommit på statsrättslig väg, t. ex. grundskatter, byggnadsskyldighet, vägunderhåll m. m. Dessa skilja sig dock i allmänhet från de egentliga realbördorna deruti att deras tillvaro beror på deras ändamålsenlighet för vinnandet af de utaf staten dermed afsedda syften och beröra icke stadgade privaträttsliga förhållanden. När de icke längre motsvara ändamålet, upphäfvas de. De sakna den orubblighet, som tillkommer de egentliga realbördorna. Endast sådana, som hafva denna egenskap, kunna anses såsom egentliga realonera. Så är förhållandet med jordeboksrättigheterna i Norge, men meningarna äro delade derom huruvida grundskatterna i Sverige hafva en sådan karakter. Som de reala pålagorna och besvären både med hänsyn till sättet, hvarpå de utgöras, och deras egenskap af en ouppsägbar gravation utgöra hinder för landthushållningens fria utveckling, har den nyare lagstiftningen afskaffat dem eller möjliggjort deras aflösning, i synnerhet hvad beträffar dem, som äro af statsrättslig natur, och, der detta mött svårigheter, infört förenkling i sättet för deras utgörande. H. L. R.
Nordisk familjebok · första upplagan
Realpålagor
Ämne: Rätt, post och handel · Rätt, straff och rättsväsen
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 13 (1889), sp. 774–775 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗