Sida 390
Rayon ...
dennas anhängare förklarade sig i universalia ej se någonting annat än namn på tingen. Åt hvarken den ena eller den andra åsigten har kunnat tillerkännas giltighet inför nyare tiders kritik. All grund saknar dock ej det påståendet att man, utan att förbise den i många afseenden stora olikheten, på visst sätt kan i brytningen emellan nominalism och realism se en historisk föregångare till striden emellan rationalism och empirism, som i den moderna tiden spelat och fortfarande spelar en så ytterst vigtig rol. Typisk representant för realismen var Guillaume de Champeaux (d. 1121).
2. Estet., den åsigt, som anser konstens uppgift vara att blott återgifva den faktiskt gifna verkligheten, eller den konststil, som följer nämnda princip. Motsatsen är den konstnärliga idealismen, som sätter konstens mål uti den bildliga framställningen af de ideal, som föresväfva konstnärens fantasi, men aldrig fullt förverkligas i vår bristfälliga verld. Realismen i denna bemärkelse bör ej förblandas med naturalismen. Med sistnämnda term torde man nämligen lämpligast böra beteckna en viss uppfattning af verkligheten (näml. den åsigt, som fattar allt såsom natur eller i analogi dermed), under det att realismen rör konstens förhållande till verkligheten. Naturalist är sålunda en konstnär genom sitt sätt att uppfatta ämnet, men realist deremot genom sin uppfattning af konstens förhållande till ämnet. Realisten vill skildra verlden sådan den är eller, rättare sagdt, sådan den ter sig för honom; idealisten deremot vill visa huru verlden borde vara. -- Då konstnärens fantasi ej kan skapa sina bilder af intet, utan måste hemta materialet från verkligheten eller erfarenheten, så är den högsta konststilen en förening af idealism och realism -- en framställningsform, hvari de ideala gestalterna gifva intryck af omedelbar, lefvande verklighet, och den prosaiska verkligheten får sin betydelse genom att ses i idealens belysning. Men under utvecklingen upp mot detta konstens högsta mål kunna de ensidigheter, som betecknas såsom realism och idealism, hafva sitt historiska berättigande, och särskildt realismen genom sitt verklighetsstudium rikta konsten med nya ämnen och nytt innehåll. I såväl de bildande konsternas som i poesiens historia hafva i allmänhet perioderna börjat med realism, under höjdpunkten mer eller mindre öfvervunnit motsatsen för att sedan under regressen sluta med idealism. I stort sedt är den moderna konsten mera realistisk än den antika. Inom de bildande konsterna är plastiken till sitt väsen mera idealistisk, måleriet mera realistiskt. Och särskildt har den holländska målarekonsten grundlagt den moderna realismen, i motsats till den italienska renaissancens mera idealistiska stil. Inom poesien utmärkes den nuvarande tidsriktningen af en realism, som t. ex. i moderatare form framträdt hos Dickens i England, i mera ytterlig form i Frankrike hos Balzac, Flaubert, Daudet och Zola och i norden funnit sina största representanter i Ibsen och Björnson samt inom kritiken förfäktats af Georg Brandes. 1. L. H. Å. 2. S-e.
Realist, anhängare af filosofisk eller estetisk realism (se d. o.); menniska, som i alla förhållanden företrädesvis fäster afseende vid det (sinligt) verkliga samt de behof, som deraf framgå; praktiskt klok menniska; lärjunge vid realläroverk eller på allmänna läroverkens reallinie. -- Realistisk, som innebär eller angifver realism i någon af dess bemärkelser; som afser det påtagliga och förhanden varande, det obestridligt och närmast nyttiga.
Realiter, Nylat., i verkligheten, hvad sjelfva saken beträffar.
Realitet (af real, se d. o.), verklighet, i filosofisk mening ungefär likbetydande med verklighet, såväl i betydelsen af tillvarons väsentliga sida som af konkretion eller fullständig bestämdhet. De empiristiska och de realistiska riktningarna binda dervid betydelsen af sinlig verklighet och sätta deremot idealiteten såsom menniskans föreställningar om en fullkomlighet, som i sig saknar verklighet, ehuru den väl både kan och bör tjena till norm för menniskans handlande. De motsatta riktningarna framhålla, att just det i sanning fullkomliga, som dock ej får fattas såsom den sinliga tillvaron uti idealiserad form, eger sann verklighet eller realitet, ehuru ej en sinlig sådan. En i viss mån förmedlande ståndpunkt intog Hegel, då han lärde, att det ideella väl icke rent af omedelbart eger, men dock genom den fortgående verldsutvecklingen gifver sig realitet såsom det väsentliga i all tillvaro. L. H. Å.
Realpålagor, realbördor (Lat. onera realia, T. reallasten), vissa pålagor, som det åligger innehafvare af en fastighet att årligen utgöra till ett en gång för alla bestämdt belopp eller till ett ändamål, som på ett bestämdt sätt bör tillgodoses, och hvilka pålagor med fastighetens öfverlåtelse öfvergå på den nye innehafvaren. Realpålagor kunna bestå i utgörande af penningränta (t. ex. frälseränta), naturaprodukter eller arbete (dagsverken). De skilja sig från servitut derutinnan att dessa medföra en viss inskränkning i dispositionsrätten öfver fastigheten, något, som icke är fallet med realbördan, hvilken består endast i ett afdrag från egendomens afkastning. Från hypotek skiljer sig realpålagan deruti att hypoteket är en säkerhet som är accessorisk till den personliga förpligtelsen å egendomsinnehafvårens sida och till följd deraf inträder och upphör med den åtagna förpligtelsen samt är beroende af egendomsinnehafvarens personliga vilja, medan realbördan åligger innehafvaren uteslutande på grund af fastighetsbesittningen, så att den inträder och upphör med besittningen och öfvergår utan särskildt öfvertagande till efterträdaren i besittningen. Dessa realpålagor hafva sin grund i lagstiftningen angående egande- och nyttjanderätt till fastighet. De hafva uppstått i privaträttslig väg genom köp, såsom t. ex. frälseränta, eller genom donationer eller testamenten till korporationer eller fromma stiftelser äfvensom ock ur det skyddsförhållande, hvari de inom ett visst område bosatte jordinnehafvarna stått till sin skyddsherre, eller ur det inbördes
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·
