Refben

Refben, costa, anat., hos menniskan i regeln 12 par smala, platta, långa knotor, fästa vid de tolf bröstkotornas kroppar, dels på dem, dels mot broskskifvorna mellan dem. Med dem och med bröstbenet bilda de bröstkorgen. De 7 öfversta gå med sin främre broskiga ände till bröstbenet, och 2:dra--7:de leda mot detta; de 3 derpå följande (8:de--10:de) lägga sig med sina främre broskspetsar det undre mot det ofvanliggande; de 2 nedersta (11:te och 12:te) löpa utan sådant stöd framtill ut i bukväggen. De äro af olika längd, så att från det öfversta (1:sta), som är det kortaste, längden nedåt tilltager t. o. m. det åttonde, hvarefter de följande åter aftaga i längd nedåt. Alla äro bågkrökta, med konkaviteten inåt brösthålan. Deras sidor vetta ut- och inåt, kanterna mot angränsande refben, men skilda från dem af smala, långsträckta mellanrum, bredare framåt. På detta sätt bilda refbenen kring brösthålan ett pansar af smala, snedgående skenor, hvilket man ock liknat vid en »korg». Dessa skenor äro så fästa vid kotorna, att då de lyftas, såsom vid inandning, deras främre ändar aflägsnas från sagittalplanet och i någon mån från hvarandra. Derigenom vidgas och förlänges brösthålan, till följd hvaraf mera luft inströmmar i lungorna och vidgar dem. Detta är äfven, fast i mindre grad, fallet, då ryggraden helt enkelt upprätas. -- Refbenens antal är i regeln 12, men kan dock vexla. Någon gång händer, att ett eller annat ensidigt eller parigt refben uppträder på halskotorna (halsrefben), vida mera sällan på första ländkotan (bukrefben). Båda förhållandena äro djur-atavismer: det förra påminner om krokodiler och foglar, det senare om amfibier. Ytterst sällan felslår ett nedre refben eller ett par; likaså uppträder ett 13:de äkta refben med tillhörande bröstkota. Såsom ett kuriosum må i samband härmed nämnas, att den danske anatomen Bartholin, med anledning af den ena berättelsen i Genesis (II, 21 och 22) om qvinnans uppkomst, förklarar det »högst sannolikt, att Adam på ena sidan haft tretton refben». G. v. D.