Sida 404
Reduktionskommissionen ...
storhet ofta såsom komplex, om icke särskildt uppgifves, att den är reel. G. E.
Reenberg [ren-], Töger, dansk skald, född i Viborg d. 10 Okt. 1656, blef 1679 teol. kand., 1688 sekreterare i kansliet och 1703 landtdomare i Nörrejylland. Död d. 24 Juni 1742. R. skref en mängd skämtsamma tillfällighetsqväden, åtskilliga ypperliga dryckessånger och äfven, några större dikter, t. ex. Forsamling paa Parnas (en kritik på samtidens versmakeri) och Ars poetica. Hans samlade dikter utgåfvos 1769. E. Ebg.
Reengagera [reangasjera], Fr. réengager, å nyo gifva anställning. -- Réengagement [reanggasjöma'ng], Fr., förnyad anställning. Jfr Engagera.
Reenhielm [ren-], Jakob, riksantikvarie, f. i Upsala 1644, blef etter genomgångna studier vid universitetet militär och hade avancerat till löjtnant, då han 1675, sannolikt på sin styffaders, O. Verelius' förord, utnämndes till riksantiqvarie och s. å. adlades (han hette förut Isthmenius). 1679 afsade han sig sin befattning och ingick å nyo i krigstjenst. Han utgaf öfversättningar af Torsten Wiikingssons saga (1680) och Saga om k. Oloff Tryggwaszon (1691). R. afled på Täby i Upland 1691. Af Nettelbla utgåfvos (i »Schwed. bibliothek», 1729) hans Observationes ad chronicon rhytmicum S. Olai, ab Hadorphio editum. -rn.
Rees [res], stad i preussiska regeringsomr. Düsseldorf (Rhenprovinsen), på högra sidan af Rhen, 22 km. nedanför Wesel. 3,742 innev. (1880). Liflig industri.
Reexport (se Export), utförsel af varor, som förut införts från utrikes ort och derefter vanligen undergått förädling inom landet. För reexporterade varor plägar man åtnjuta förmånen af tullbeloppets restitution.
Ref, äldre (1855 infördt) mått, = 10 stänger = 100 fot = 1/360 mil- Se vidare Qvadratmått.
Ref (bukref), gammalt namn för kolik.
Ref, dels ett slags fiskeredskap i sin helhet, dels en del af ett fiskeredskap (»metref»). Såsom särskildt redskap utgöres refven (»långrefven» och »backan») af ett mer eller mindre groft snöre, långs hvilket på vissa afstånd tafsar eller »känsor» med vidfästa krokar äro fastgjorda; på »handsnöret» och »dörjen» är »känsan» fäst endast i nedre änden af snöret. Långref är vanliga benämningen på ref, som nyttjas i insjöar. De vid hafsfisket på vår vestkust brukliga större refvarna kallas »backor», för öfrigt äro benämningarna hemtade från de fiskarter, för hvilka redskapet är afsedt, t. ex. ålrefvar, laxrefvar, torskrefvar, koljebackor, eller storleken såsom »storbackor», hvilka begagnas vid bohuslänska bankfisket o. s. v. Refven utlägges antingen vid eller nära bottnen eller hålles, såsom fallet är med de i södra Östersjön brukliga laxrefvarna (äfven kallade laxlinor), flytande i vattenytan medelst korkflöten, som äro fästa öfver och mellan tafsarna vid refven. Dessa refvar äro fästa blott i ena änden genom ett till bottnen gående snöre med ett stensänke, medan den öfriga refven är lös och kan svänga efter strömmen. Fiskaren afser med sina benämningar på refvar stundom antalet krokar och talar om »krokar» i stället för sjelfva refven. Så t. ex. betyder »hundra backor» en backa med hundra krokar. -- Refven på ett metredskap utgör den del af redskapet, som i sin ena ände uppbär tafsen med kroken och med den andra är fäst i metspöets spets. Metrefvar förfärdigas (flätas) af garn, af tagel eller af silke. Synnerligast hos de sportälskande engelsmännen har man hunnit mycket långt i konsten att förfärdiga metrefvar, särskildt de för laxfiske afsedda, som på en gång förena lätthet och finhet med betydlig styrka. En bästa slags ref af vanlig sytråds groflek beräknas på en yard bära sex eng. skålp. död vigt. R. L.
Ref, en sammanhängande grupp af klippor eller smärre sandbankar eller från land utskjutande grund, belägna under vattenytan, men så nära henne att under sjögång bränningar uppkomma eller fartyg der kunna stranda. Alltefter refvets beståndsdelar kallas det klipp-, sten-, korall- eller sand-ref m. m. R. N.
Ref, sjöv. Se Refva segel.
Refaiter, refaéer (Hebr. refaim, af Arab. rafata, högväxta, långsträckta), gemensam benämning på Palestinas och de östjordanska trakternas urbefolkning. De skildras såsom jättelika till växten, hvarför namnet såväl i Septuaginta som af Luther och i svenska bibelöfversättningar flerestädes återgifves med ord, som beteckna resar l. jättar. Med tiden undanträngdes de af eller uppgingo i Palestinas följande befolkning, kanaaniterna, så att de redan på Moses och Josuas tid nämnas såsom stadda i utdöende, och på Davids tid återstodo endast få rester af dem bland filistéerna.
Refben, costa, anat., hos menniskan i regeln 12 par smala, platta, långa knotor, fästa vid de tolf bröstkotornas kroppar, dels på dem, dels mot broskskifvorna mellan dem. Med dem och med bröstbenet bilda de bröstkorgen. De 7 öfversta gå med sin främre broskiga ände till bröstbenet, och 2:dra--7:de leda mot detta; de 3 derpå följande (8:de--10:de) lägga sig med sina främre broskspetsar det undre mot det ofvanliggande; de 2 nedersta (11:te och 12:te) löpa utan sådant stöd framtill ut i bukväggen. De äro af olika längd, så att från det öfversta (1:sta), som är det kortaste, längden nedåt tilltager t. o. m. det åttonde, hvarefter de följande åter aftaga i längd nedåt. Alla äro bågkrökta, med konkaviteten inåt brösthålan. Deras sidor vetta ut- och inåt, kanterna mot angränsande refben, men skilda från dem af smala, långsträckta mellanrum, bredare framåt. På detta sätt bilda refbenen kring brösthålan ett pansar af smala, snedgående skenor, hvilket man ock liknat vid en »korg». Dessa skenor äro så fästa vid kotorna, att då de lyftas, såsom vid inandning, deras främre ändar aflägsnas från sagittalplanet och i någon mån från hvarandra. Derigenom vidgas och förlänges brösthålan, till följd hvaraf mera luft inströmmar i lungorna och vidgar dem. Detta är äfven, fast i mindre grad, fallet, då ryggraden helt enkelt upprätas. -- Refbenens antal är i regeln 12, men kan dock
Källa: Project Runeberg ·