Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Rembrandt

Ämne: Holländska och flamländska målare · Målare och konstnärer (biografier)

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 13 (1889), sp. 903–907 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Rembrandt, holländsk målare och etsare, tillhörande skolan i Amsterdam, Hollands förnämste konstnär, i afseende på såväl snille som utbildning och omfattning derjämte en af de egendomligaste i verlden och slutligen den moderna protestantiska konstens egentlige grundläggare. Hans fullständiga namn var Rembrandt Harmensz van Rijn [rejn]. R. föddes i Leiden d. 15 Juli 1606 och sattes af fadern, som var mjölnare, i latinskolan, men skickades 1620, då han visade anlag för målning, i lära hos Jakob van Swanenburgh, som antagligen utbildat sig under Elzheimer i Rom. Dock inskrefs han samma år som student i Leiden, och sedan han under 3 år fullbordat sin teoretiska och konstnärliga utbildningskurs, vistades han ett halft år i lära hos Pieter Lastman, en målare af samma riktning som den förre. Han återkom till Leiden 1623 och började studera på egen hand, i det han slöt sig alldeles för sig sjelf och grep sig an med den närmast liggande verkligheten, solskenets verkan och clair-obscuren i slutna rum samt enstaka figurer och hufvud, ofta efter honom sjelf och hans moder eller efter gamla gubbar, utförda i målning eller etsning. En af hans första målningar är Aposteln Paulus i fängelse (1627, nu i Stuttgarts museum). Hans äldsta etsning framställer hans gamla moders hufvud (1628). Till hans arbeten från denna tid höra för öfrigt flere små sjelfporträtt, såväl raderade som målade, ej sällan utförda såsom studier af olika ansigtsuttryck, likaså studier efter gubb-hufvud samt omsorgsfullt genomförda porträtt af hans moder, som finnas på flere håll. Dessutom höra hit åtskilliga mindre taflor, enstaka gubbar med omgifning, såsom Vexlaren (1627, i Berlin) och Anastasius i sin cell (1631, i Sveriges Nationalmuseum). Han afslutade denna period med ett par bibliska scener (1631), nämligen den berömda Presentationen i templet, med sitt magiskt verkande ljus i midten af taflan (Haags museum), samt Heliga familjen, med figurer i kroppsstorlek, hans första arbete af detta slag (nu i München). För öfrigt fortsatte han under denna tid att utföra raderingar, nämligen utom studiehufvud figurer ur folklifvet, tiggare, bönder, musikanter o. dyl. samt bibliska scener. År 1631 flyttade han från Leiden till Amsterdam. Der hade det nationella porträttmåleriet, såsom en frukt af medvetandet om frihet och oberoende, tidigare än annanstädes i Holland fått en alltmer aktningsbjudande betydelse, och den förnämste bland de der framträdande målarna var Thomas de Keyser, hvilken icke blef utan inflytande på R. genom att tygla hans fantastiska lynne och visa honom fördelen i porträtt af enklare ljusverkan och omsorgsfullare formgifning. Men snart hade R. vida öfvergått den äldre mästaren och blifvit porträttör på modet i Amsterdam. Från åren 1632--34 finnes också en mängd porträtt af honom, hvilka för hvarje år blifva alltmera lefvande och fulländade: sjelfporträtt (1632), ett dameporträtt (R:s blifvande fru, Saskia?; i Sveriges nationalmuseum) m. fl. Men hans yppersta produktion inom porträttets område under år 1632 var den beryktade Anatomien (i Haag), hans första stora »regentstycke», måladt på uppdrag af kirurgernas gille i Amsterdam och framställande en berömd professor, d:r Tulp, dess ordförande, sysselsatt med en anatomisk föreläsning öfver ett lik, som ses i stark belysning och djerf förkortning utsträckt på dissektionsbordet, medan sju andra läkare ifrigt åskåda och lyssna. Denna tafla väckte ett oerhördt uppseende både genom natursanningen i skildringen och genom den lefvande sammanställningen, i hvilket senare hänseende R. öfverträffade sina föregångare, men dertill i synnerhet genom användningen af ljus och skugga för karakteristiken, hvilket medel här användes första gången på figurer i kroppsstorlek. Äfven från 1633 finnas af honom förträffliga porträtt, t. ex. det af hans fästmö, Saskia (i Dresden). År 1634 gifte han sig med henne. Hon var af en förmögen och ansedd slägt, och de beställda porträtten blifva efter hans giftermål fåtaliga, hvaremot han dels framställer sig sjelf i olika utstyrsel, än med sammetsbarett (Louvre), än i rustning (Kassel), än i pelskrage (Haag), dels sin unga hustru, än rikt klädd (Kassel), än såsom modell till praktstycken i fantasikostym, såsom Turkbruden (i Petersburg) och Drottning Artemisia (i Madrid). Ungefär till samma tid hör äfven hans berömda dubbelporträtt af konstnären med sin unga fru i knät (i Dresden), som visar honom på höjden af familjelycka, dock pittoreskt förklädd som krigare, med ena armen om Saskias lif och ett lyftadt vinglas i den andra samt blicken leende vänd tillbaka mot åskådaren. Utom porträtt och enskilda figurer af historierade gubbar utförde R. under denna tid, som blifvit kallad hans »sturm- und drang-period», äfven historiska bilder, stundom med passioneradt uttryck och med Simson såsom föremål, t. ex. Simson hotar sin svärfar (i Berlin), vidare Isaks offer (Petersburg och München), Tomas, Den barmhertige samariten, samt framför alla en följd af 5 små bilder ur Kristi passionshistoria (1633--39, nu i München), nämligen Korsets uppresande, Nedtagandet från korset, Grafläggningen, Uppståndelsen och Himmelsfärden, af hvilka Nedtagandet från korset upprepades i stor skala (1634, nu i Petersburg) och Grafläggningen flere gånger återgifvits af lärjungar. Slutligen upptog R. under denna tid äfven mytologiska ämnen, återgifna på hans egendomliga sätt såsom den drastiskt realistiska Ganymedes' bortförande (i Dresden) och den härliga, kärleksglödande s. k. Danaë, snarare kanske »Sara, som väntar på sin brudgum, Tobias» (1636; nu i Petersburg). Samtidigt fortgick hans verksamhet som etsare. -- Med 1637, då R. stod på höjden af lycka, inträdde en förändring i hans stil. Den blef mera lugn och klar, hans framställning mera varm och poetisk än förr, beroende derpå att han från de skarpa motsatserna mellan ljus och skugga kom öfver till en clair-obscur af genomskinlig och dock hemlighetsfull art, i hvars varma glöd motsatserna sammansmälte. Äfven under den närmaste tiden utförde han sjelfporträtt (i Louvre och London) och bilder af Saskia (i Dresden och Berlin), derjämte äfven andra sköna qvinnoporträtt, dels yngre, dels äldre, bland hvilka Borgmästaren Six' moder (1641) hör till de bästa. Men främst visar sig hans mognad i de historietaflor, som höra till denna tid, såsom Susanna i badet (1637, nu i Haag), Ängelns afsked af Tobias' familj (s. å., i Louvre), Simsons bröllop (1638, i Dresden) och den märkvärdiga, med kroppsstora figurer utförda Manoahs och hans hustrus offer (i Dresden). Och så kom 1642 det verldsberömda »skyttestycket», kalladt Nattvakten (i Amsterdams Rijksmuseum), som framställer kapten Franz Banning Cocq och löjtnant Willem van Ruytenberg, hvilka tåga ut med sina skyttar, men icke till någon nattvakt, utan på ljusa dagen. Det gamla namnet beror på ljusbehandlingen, hvarigenom de främre figurerna i det dramatiskt fördelade tåget stå i glänsande solsken, medan de bakre äro höljda i djup skugga -- en anordning, som kanhända var mindre passande i en porträttgrupp, men som dock gjort taflan till en af de märkligaste inom konstens hela rymd. Naturligtvis fortsattes också under denna tid raderingsarbetena såsom förr, med porträtt och bibliska blad samt äfven genrebilder, hvarjämte hans sinne för naturen vid denna tid gifver sig uttryck i flere raderade landskap, såsom Utsigt af Amsterdam och den berömda Qvarnen (1641). Gränsen för detta skede är 1642, då han i Juni månad »begrof sin Saskia och med henne sin lefnads lugna lycka». R. gifte icke om sig. Men han förälskade sig i sin unga piga Hendrickje Jaghers, som födde honom en dotter och i verldens ögon gällde som hans hustru samt äfven under kommande bekymmer visade sig trofast och praktisk. R. råkade nämligen på grund af sin samlarepassion i svår penningknipa, och till slut måste han 1656 afstå all sin egendom till skuldernas betäckande. Under denna olyckstid (1642--56) förminskades ej hans konstnärliga kraft, utan hans framställning blef mera personlig och sjelfmedveten i uppfattningen samt alltmera glödande och säker i behandlingen. I detta manér, som blifvit kalladt »det knådande», då han hufvudsakligen lade an på den pittoreska effekten, utförde han som vanligt bilder af sig sjelf och gubbhufvud, såsom Rabbinen (1654, i Dresden) samt qvinnoporträtt, bland hvilka märkes den s. k. Rembrandts kökspiga (1651, i Sveriges Nationalmuseum). Dessutom började han åter måla porträtt på beställning. De förnämsta af hans historiemålningar från denna period äro de med små figurer och måttligt omfång, t. ex. Äktenskapsbryterskan (1644, nu i Londons Nationalgalleri), flere heliga familjer, uppfattade som timmermanshem, men adlade genom framställningen (1645 och 1646, i Kassel och Petersburg), Susanna och gubbarna (1647, i Berlin), Kristus i Emmaus (i Louvre och Köpenhamn). Mindre framstående äro de med stora figurer, af hvilka Sveriges Nationalmuseum eger det ofulländade, i sin art dock utmärkta stycket Sammansvärjnings-scen eller kanske Makkabéernas måltid (1654). Särskildt märkliga äro hans Slagtad oxe (1655, i Louvre), sedan efterföljd af många samtida, och hans ypperliga landskap, hvilka såsom stämningsstycken höra till de yppersta i verlden, och bland hvilka må påpekas Landskapet med bergsslottet (i Kassel) och Landskapet med väderqvarnen (England, ensk. ego), bägge från slutet af 1640-talet, icke naturalistiska i vanlig mening, utan lyrisk-poetiska och personliga. Till denna tid höra för öfrigt nästan alla R:s mest berömda raderingar: porträtt af honom sjelf och flere framstående män, såsom Jan Six, målaren Asselyn och D:r Tholinx (för sin sällsynthet en af de dyrbaraste), vidare naturstudier, t. ex. Svinet och Musslan, och utmärkta landskap, slutligen historiska blad, såsom Faust i sitt gemak, Kristus botande sjuka (1650, kalladt »Hundra-gulden-bladet»), Korsfästelsen, Nedtagningen från korset vid fackelsken och Abrahams offer. -- Framåt 1656 inträdde någon afmattning i R:s skaparekraft, och detta är icke förunderligt, då han måste lemna sina dyrbara konstsamlingar och sitt hus för att se dem gå under klubban. Han vardt för resten icke fri från sina fordringsegare, och han flyttade från det ena stället till det andra, förföljd af dem, tills slutligen Hendrickje Jaghers och hans son med Saskia, Titus, lyckades bereda honom ett någorlunda sorgfritt lif genom att inrätta en konsthandel. Den dystra stämningen från 1657 anser Woermann tydligast utpräglad i hans melankoliska sjelfporträtt s. å. (i Dresden). Men snart nog samlade han igen sin snillekraft. »Han återvände till den lysande clair-obscuren, blef alltmera enkel, stor och djup i uppfattningen, allt bredare, djerfvare och kraftigare i behandlingen.» Dertill kom, att han nu som Frans Hals började med flit negligera bisakerna, ty han sade: en tafla är färdig, när en målare uttryckt hvad som ligger honom på hjertat. Derjämte började han nu att »mura» upp färgen för att åstadkomma någon särskild verkan, och högre har han aldrig kommit i färgens glöd. -- Äfven från denna tid finnas många sjelfporträtt; de allra sista härstamma från 1666--68 (i Wien, Florens och Neapel). Likaså målade han under detta sista stadium många porträtt och porträttgrupper, såsom den s. k. Venus och Amor (i Louvre), ej längesedan igenkänd såsom varande Hendrickje och hennes dotter Cornelia, Judebruden, en äldre man och en ung flicka, en bild af oerhörd kraft och glans (nu i Amsterdams Rijksmuseum), hans Familjebild af fader, moder och barn, också utförd med oerhörd makt (nu i Braunschweig) samt slutligen hans sista »regentstycke», Staalmeesters, föreståndarna för klädesbasaren, 5 svartklädda män, rådslående kring ett bord med röd duk, ett underverk af konstnärligt utförande. R:s historietaflor nå deremot under denna tid icke samma höjd, ehuru äfven bland dem finnas praktbilder, såsom Den orättrådige gårdsfogden (1665, i ensk. ego i London). Raderingarna blifva fåtaligare, men flere af dem höra till hans bästa skapelser, t. ex. Samaritanska qvinnan, Petrus botar en giktbruten (1659) m. fl. -- R. dog i Amsterdam i Okt. 1669. Han hade ett mycket stort antal lärjungar och efterhärmare. -- Jfr Scheltema: »Redevoering over het leven . . . van R.» (1853; fransk uppl. 1866), Vosmaer: »R., sa vie et ses oeuvres» (2:dra uppl. 1877), Charles Blanc: »L'oeuvre de R.» (4:de uppl. 1873), Dutuit: »L'oeuvre complet de R.» (1881). C. R. N.