Renhorn, Olof Bidenius, politiker, f. 1706, anställdes på 1730-talet först såsom tullinspektor, sedermera såsom borgmästare i Helsingfors och representerade denna stad jämte Kungsbacka i borgareståndet vid 1738 års riksdag. Der framträdde han såsom en ifrig anhängare af hattpartiet och förvärfvade sig genast sådant förtroende, att han fick en plats i Sekreta utskottet och af detta insattes i Mindre sekreta deputationen, som granskade utrikesrådsprotokollen, och i den tolfmannanämnd, som skulle utarbeta en plan till rikets försvar och säkerhet, och som utarbetade det beryktade s. k. sekreta bihanget, hvilket bjöd regeringen vid lägligt tillfälle angripa Ryssland. Vid 1740 års riksdag, då han äfvenledes, liksom vid alla följande riksdagar, som han bevistade, var ledamot af Sekreta utskottet, hörde han naturligtvis till de lifligaste förespråkarna af det krig mot Ryssland, som 1743 fick en så snöplig utgång. Under större delen af 1740-talet vistades R. i Stockholm såsom kommissarie i Rikets ständers kontor, men 1747 blef han genom tjenstebyte borgmästare i Arboga. Såsom borgareståndsrepresentant för Arboga, Kungsbacka och Alingsås gjorde han sig vid 1751 års riksdag bemärkt för utprägladt republikanska tänkesätt, men sin egentliga namnkunnighet vann han vid 1755--56 års riksdag. Han förordnades då till åklagare vid den ständernas kommission, som egentligen tillsattes för att döma deltagarna i det stormiga uppträde i bondeståndet d. 29 Nov. 1755, i hvilket man spårade det maktlystna hofvets eggelser, och sedermera fick den omfattande uppgiften att ransaka och döma med anledning af den 1756 upptäckta planen att på våldsamt sätt störta ständernas makt och öka konungens myndighet. R. framställde de strängaste ansvarsyrkanden, och ehuru dessa i de flesta fall mildrades, flöt dock blod tillräckligt för att bereda kommissionen sjelf och dess aktör ett hemskt minne. R. belönades för sitt nit att skydda friheten med en gratifikation på 24,000 dlr s. m., utom särskild omkostnadsersättning, samt löfte om bankokommissaries tjenst, lön och pension. Vid 1760--62 års riksdag, hvarunder R. valdes till vice talman i borgareståndet, kämpade han manligt för att rädda det då ramlande hattpartiets koryféer, men framträdde också som förkämpe för de ofrälse ståndens rätt emot adeln -- ett exempel på den inre upplösning partierna undergingo vid frihetstidens slut. Han föreslog bl. a., att alla ämbeten endast till hälften skulle besättas med adelsmän, och arbetade för att ofrälse skulle kunna beklädas med rådspurpurn. De tre ofrälse stånden gåfvo honom 1761 förord till ett ledigt borgmästareämbete i Stockholm, men vid valet fick han endast 4 röster, medan 48 tillföllo medtäflaren. Han utnämndes i stället, 1762, enligt löfte, till bankokommissarie, men tog genast afsked -- med bibehållande af hela lönen och pensionsrätt för enka och barn. Död i Stockholm i Juli 1764. R. »ger bilden af en partifanatiker, som gått längre än de flesta, äfven under partiyrans tidehvarf, i hänsynslöshet under striden mot motståndare och i valet af medel för sina syftens befrämjande . . . Genom studier synes han hafva bildat sig ett abstrakt frihetsideal, som i hans ögon nära motsvarades af frihetstidens svenska statsform» (jfr E. Tegnérs uppsats i »Sv. biogr. lex. Ny följd», 8:de bdt).
Nordisk familjebok · första upplagan
Renhorn
Ämne: Svenska riksdagsmän, biografier · Svenska riksdagsmän, publicister och författare
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 13 (1889), sp. 918–919 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗