Sparre, Nils Gustaf Alexander, grefve, riksdagsman, brorson af S. 19, föddes på Almnäs herregård i Skaraborgs län d. 31 Maj 1834. Efter att hafva genomgått Karlbergs krigsakademi blef han 1852 underlöjtnant vid Lifgardet till häst samt 1855 löjtnant och 1859 ryttmästare. 1861 tog han afsked från regementet. 1860 utnämndes han till kammarherre hos drottning Lovisa, men lemnade redan 1863 denna befattning. Sedan 1859 har S. hufvudsakligen egnat sig åt skötseln af sin fädernegård äfvensom åt kommunala värf. Sålunda var han alltifrån 1862 till 1884, med undantag af två år, ledamot af Skaraborgs läns landsting och under denna tid i flere år dess vice ordförande. Sedan 1870 har han alltjämt varit ledamot af Första kammaren, först som representant för nämnda län, från och med 1888 som representant för Vesternorrlands län. 1872--74 var han ledamot af bevillningsutskottet, och från och med 1875 har han haft plats i statsutskottet samt varit detsammas vice ordförande 1881--82 och ordförande från och med 1883. Bland kammarens åt honom lemnade förtroendeuppdrag märkes för öfrigt hans kallelse till medlemskap af talmanskonferensen åren 1889--90. Som riksdagsman har S. i främsta rummet egnat sig åt statsfinansiella frågor, skattefrågor och försvarsfrågan. Dervid alltid framträdande som sparsamhetsvän och i godt förstånd med landtmannapartiet, ehuru lifligt öfvertygad om att tidsenligt ordnande af försvaret är vilkoret för bevarandet af vår tillvaro som nation, deltog han i 1883 års kompromiss och har alltjämt verkat i densammas syfte. Äfven för kommunikationsväsendets främjande, särskildt för jernvägsnätets utveckling, har S. varit synnerligen intresserad. I tullfrågor har han tillhört frihandelspartiet. S. har som ledamot arbetat i komitén för ordnande af väghållningsbesväret på landet (1876--80), i skattereglerings-komitén (1879--83), i försvarskomitén (1880--82) och i öfverskottsplaceringskomitén (sedan 1888) samt som ordförande ledt förhandlingarna i jernvägstaxekomitén (1887--88) och komitén för utredning af civilstatens pensionsinrättnings ställning och behof (sedan 1889). På grund af hans duglighet, hans inflytelserika ställning i riksdagen äfvensom hans personliga anseende lär det vid ett par tillfällen starkt ifrågasatts, att han skulle öfvertaga statsministersämbetet. S. valdes 1882 till ledamot af Landtbruksakademien och kallades s. å. till ledamot af Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia.
F. Grefliga ätten S. (n:o 74).
23. Sparre, Axel, grefve till Brokind, riksråd, sonsons son af S. 2, född i Visby 1652. Öfverstelöjtnant under Karl XI:s skånska fälttåg, hade han ej stigit högre i graderna, förr än han vid 1697 års riksdag genom sitt verksamma understöd åt Piper i dennes sträfvan att få Karl XII genast förklarad för myndig gaf ny fart åt sin befordran. Han blef nu 1699 öfverste för Vestmanlands regemente, 1705 generalmajor. 1710 generallöjtnant och 1713 general af infanteriet samt var Karl XII följaktig under alla dennes krig ända till hans återkomst till Sverige. Vid högqvarteret i Lais efter segern vid Narva var det han, som -- enligt Karls bref till sin syster -- jämte Magnus Stenbock »höll målron vid makt och hade allehanda upptåg». Han utmärkte sig vid Düna och Klissov, bidrog i väsentlig mån till Rehnskölds seger vid Fraustadt, gjorde det första angreppet på fienden i slaget vid Poltava och åtföljde derifrån konungen till Bender. Efter hemkomsten till Sverige slöt han sig till hessiska partiet, arbetade nitiskt i Ulrika Eleonoras intresse och för hennes gemål Fredriks val till svensk konung. Han belönades äfven med upphöjelse till grefve år 1720 och till fältmarskalk 1721 samt afled barnlös 1728. S. var en skicklig porträttmålare.
G. Grefliga ätten S. (n:o 111).
24. Sparre, Fredrik, grefve till Åkerö, ämbetsman, halfbroder till S. 13, född 1731. Mera genom börd än förtjenst fortskred han på befordringsbanan, intill dess han 1781 blef riksråd, och var från s. å. till 1787 guvernör för kronprinsen, sedermera Gustaf IV Adolf. Efter Gustaf III:s mord 1792 ställdes S. med den återupplifvade titeln af rikskansler till namnet i spetsen för ministèren, men var i sjelfva verket ett blindt och viljelöst verktyg i händerna på Reuterholm, förmyndareregenten hertig Karls allsmäktige gunstling, som gjorde den svage, fåfänge gubben till föremål för spe och åtlöje. Under rättegången mot Magdalena Rudenschöld förvärfvade han en olycklig ryktbarhet genom att yrka på hennes afstraffning med ris, hvarför folkhumorn gaf honom öknamnet »riskanslern». Sedan konungen blifvit myndig, förlorade han all betydenhet och nedlade 1800 sitt ämbete, följd af den ringaktning, som alltid drabbar dem, hvilka sjelfva gjort sig till syndabockar för andras fel. Ledamot af Vetenskapsakad. 1779, upphöjdes S. till grefve 1797. Han afled 1803.