Sparre

Sparre, en gammal och vidt utgrenad adlig ätt, som intager ett vigtigt rum i Sveriges historia. Den har i allmänhet ansetts leda sina anor upp till den under medeltiden mäktiga och högt ansedda Toftaätten, hvars äldste kände stamfader hette Sixten Sixtensson till Tofta och lefde omkr. år 1200, och hans båda söner Knut och Nils, af hvilka den senare ansetts gift med en dotter af konung Erik Knutsson och besvågrad med Birger jarl till Bjälbo. Nyare forskningar synas dock göra denna slägtskap tvifvelaktig; och om denna åsigt är riktig, skulle Sparre-ättens ursprung icke kunna följas längre tillbaka än till unionstiden. Göran Larssoa S. (se under S. 1), 1530--90, antog namnet S. af Rossvik, under hvilket ätten introducerades år 1625. Från densamma utgingo: friherrliga ätten S., hvars stamfader Per Eriksson S. (se S. 4) blef friherre 1647, och friherrliga ätten Franc-Sparre, som utslocknade 1837 med stiftaren Bengt Erland Franc-S. (se S. 14), friherre 1815, grefve 1833, men i senare egenskap ej introducerad. -- Från friherrliga ätten S. härstamma i sin tur: grefliga ätten S. af Sundby, som blef greflig 1719 med Erik S. (se S. 15) och utgick 1772, grefliga ätten S. af Söfdeborg, stiftad 1719 af Klas S. (se S. 16), grefliga ätten S. (n:o 74), utdöd 1728 med stiftaren Axel S. (se S. 23), hvilken grefvevärdigheten tilldelades 1720, och grefliga ätten S. (n:o 111), som med Fredrik S. (se S. 24) upphöjdes i grefligt stånd 1797 och utslocknade på svärdssidan 1812.

A. Adliga ätten S. af Rossvik:

1. Sparre, Lars Siggesson, riksråd, framstod under större delen af Gustaf I:s regering såsom hans verksammaste och mest dugande medhjelpare. Jämte den då unge Gustaf Vasa var han en af de sex svenske herrar, som af Sten Sture den yngre 1518 lemnades såsom gisslan åt Kristian II och af honom mot tro och lofven fördes bort i fångenskap. Efter sin återkomst till Sverige ställde han sig snart på Gustaf Vasas sida i folkresningen mot Kristian och stod jämte Berent v. Mehlen i spetsen för den lybska undsättningsflottan 1522. Efter ett misslyckadt tåg till Skåne för att indraga detta land i resningen och lägga det under svenska kronan sändes han i liknande syfte 1523 till Norge, der han framträngde till Oslo och delvis fann ett gynsamt mottagande hos folket. Länge kunde han dock ej hålla sig qvar der, men lade på återtåget under Sverige större delen af Viken (utom Bohus' fäste), som dock sedermera gick förloradt. Efter Gustafs val till konung utnämndes han af denne till riksråd och Svea rikes marsk; och såsom en bland de få af den högre aristokratien, som undgått Kristians blodsdomar, vardt han snart en af konungens högtbetrodde män, som användes i vigtiga värf och bekläddes med stora förläningar. Vid konungens kröning var han den förste, som erhöll riddareslaget; 1524 hade han varit i konungens följe till mötet i Malmö, hvilket dock fick en för Sverige ofördelaktig utgång. 1531 var han en bland dem, som till riket hemförde Gustafs första brud, prinsessan Katarina af Sachsen-Lauenburg, och 1536 en af dem, som förnyade det under grefvefejden med Danmarks konung Kristian III ingångna förbundet, hvars sväfvande och oklara bestämmelser sedermera vållade mycken oreda. Då Kristian II år 1531 hotade att från Norge bryta in i Vestergötland, var han en af dem, som förde befäl öfver den svenska styrkan vid gränsen, hvars ansenlighet och goda utrustning afskräckte inkräktaren från företagets fullföljande. Den hårdhet, hvarmed han 1537 utförde sitt uppdrag att jämte Holger Karlsson Gera och Johan Turesson (tre rosor) hålla konungsräfst i det oroliga Småland och dervid »förhöra alla saker och klagomål för rätta, straffa skalkar och ogerningsmän och hålla dannemän och de fromme vid makt», dref den hårdt betryckta allmogen till förtviflan och var en af de största orsakerna till Dackefejden (se Dacke). Den del han sedan såsom härhöfvidsman tog i denna väldiga kamp mellan bondefrihet och konungamakt tyckes ej hafva varit synnerligen lysande, ehuru underrättelserna derom flyta tämligen sparsamt. I en strid vid Åsunden i Mars 1543, der Dacke sjelf blef sårad, bröts omsider dennes makt, ehuru lugnet endast långsamt återställdes. Lars Siggesson hade som län innehaft landskapet Nerike, der han 1525 blef utnämnd till lagman, och afled i Örebro d. 12 Jan. 1554 vid okänd ålder. Hans son, Göran Larsson S., furstligt råd, hertig Karls trogne anhängare, född 1530, död 1590, var den förste, som skref sig till Rossvik, ett gods i närheten af Eskilstuna.

2. Sparre, Erik Larsson, den föregåendes son, utan all gensagelse ättens mest öfverlägsna personlighet och en typisk representant för den svenska aristokratien i alla tider. Han föddes d. 13 Juli 1550 och fick en utmärkt uppfostran samt blef en af sin tids lärdaste män och ypperste skriftställare, som med lika stor skicklighet betjenade sig af det latinska som det svenska språket. I sin ryktbara skrift Pro lege, rege et grege (för lagen, konungen och folket; förf. 1585, tr. 1593) kämpade han med stor talang för statsmaktens enhet, på samma gång som han utvecklade sitt stånds anspråk, som han under hela sitt lif med följdriktighet, skarpsinne och stort personligt mod förfäktade. Johan III, sjelf nära befryndad med högadeln, hade blott med dess hjelp kunnat bestiga tronen; och den började nu hoppas på bättre dagar än den sett sedan skilsmässan från Danmark. Erik S. stod också under stridigheterna mellan konung Johan och hertig Karl troget på den förres sida, och man eger dervid ingen rätt att misstänka hans trohet. I hela sitt lif synes han hafva handlat i god tro på sin rättvisa sak, och ehuru han endast tänkte sig konungen såsom adelns naturlige och vid dess intressen bundne hufvudman, har han dock på sitt sätt troget tjenat Vasa-huset. Det kan ej visas, att han satt desse arfsrätt till tronen i fråga, äfven om han enligt sakens natur ej sett arfföreningen med så särdeles blida ögon, hvilket för öfrigt icke varit underligt, då de två förste Vasa-sönerna ej visat arfriket från dess bästa sidor. Lagman öfver Vestmanland och Dalarna sedan 1578 samt riksråd och ståthållare öfver Vestmanland och Dalarna 1582, afgick han 1587 jämte Erik Brahe till Polen för att verka för Sigismunds val till polsk konung. Valet genomdrefs äfven, i trots af en mängd svårigheter och intriger, hvartill i ej ringa grad medverkade de sväfvande och obestämda försäkringar, som de svenska ombuden på sin konungs vägnar och delvis äfven på hans tillskyndelse afgifvit. Förhållandet mellan Sverige och Polen, då Sigismund skulle blifva konung, ordnades genom de s. k. Kalmare stadgar, som uppsattes af Erik S. och med någon förändring antogos af Johan och Sigismund. Det var en ny Kalmareunion, som här föresvafvade de svenske herrarna, en tid, då de i konungens frånvaro i hans andra rike skulle blifva de egentligen styrande genom det sjumannaråd, som då skulle föra regeringen i konungens ställe. Men Sigismunds första uppträdande i Polen slog allt annat än väl ut, då polackerna naturligtvis så långt möjligt tolkade de afgifna försäkringarna till sin förmån. I sitt missnöje försonade Johan sig med hertig Karl och lät nu helt och hållet leda sig af denne högadelns obeveklige motståndare. Med den honom egna barnsliga kitsligheten lät nu konungen sin vrede gå ut öfver riksråden (i främsta rummet Erik S.), hvilka han kallade »riksens oråd», och öfver hvilka han hopade rimliga och orimliga anklagelser om hvartannat. Tvisten med riksråden fyller de tre sista åren af Johans regering; upprepade gånger anklagades de (1590 och 1591) inför ständerna, för det de satt sig före att skaffa Sigismund af riket, för att efter Johans död »råda och bjuda här i Sverige, såsom de sjelfva hade velat, göra arfsrätten om intet och skilja sig vid konung Gustafs afföda». Grundade eller icke, kunde anklagelserna icke fullföljas i brist af bevis och mot de anklagades nekande. Med Johans död förföll striden af sig sjelf. S. och hans kamrater, som tidtals hållits fängslade och beröfvade sina ämbeten, återtogo nu sin forna ställning. S., rikskansler 1593, var en bland dem, som underskrefvo Upsala mötes beslut s. å., och förblef städse reformationens sak tillgifven, oaktadt han genom medgifvanden åt katolicismen mycket lättare skulle kunnat vinna konung Sigismund för sina planer. När denne 1594 kom till Sverige för att krönas, framstår åter S., genom sin Rijksens råds ridderskaps och menige adels oration (tr. s. å.) såsom bärare af högadelns anspråk, som han inför kröningsriksdagen formulerade i skriften Postulata nobilium (otr.), och som gingo ut på intet mindre än att adeln skulle återfå sin gamla maktställning från unionstiden. I fråga om regeringens förande under konungens frånvaro häfdade han sin gamla ståndpunkt från Kalmare stadgar gent emot hertig Karl, som i egenskap af arfboren furste gjorde anspråk på främsta platsen i riket. Hans gamla tanke om ett sjumannaråd i spetsen för riket upptogs nu på det sättet af konungen att riket indelades i sex ståthållareskap (utom Karls hertigdöme), hvardera styrdt af en bland högadeln, som hade att omedelbart meddela sig med konungen. Vid denna styckning af landet, der konungen uppenbart ville herska genom söndringen, gafs i rak strid med hans konungaförsäkran en del åt katoliken Erik Brahe, och S. vardt ståthållare i sin gamla lagsaga Vestmanland och Dalarna. Striden mellan konungen och hertigen tillspetsade sig mer och mer, och S., som jämte rådets öfrige stormän afgjordt ställde sig på konungens sida, skulle med dem dela samma öde att krossas och gå under i den tragiska konflikt, der de blifvit ställda i valet mellan sin konung å den ena sidan och sitt fädernesland å den andra. När kampen omsider efter riksmötena i Söderköping och Arboga hotade att gå öfver till öppet våld, var han ock en bland dem, som jämte de sina måste fly ur landet (1597), och begaf sig till Polen, der han styrkte konungen i dennes föresats att med vapen i hand återvinna sitt fädernerike. Jämte de öfrige rådsherrarna följde han Sigismund till Sverige (1598) och blef äfven jämte dem af konungen efter nederlaget utlemnad till herrig Karl. De fångne herrarna hade burit afvog sköld mot sitt land, och deras undergång var beseglad, då den af hertigen ansågs nödvändig för fullföljandet af hans med oböjlig kraft genomförda storverk till värn för Sveriges religiösa och politiska frihet. Erik S. anklagades jämte sina olyckskamrater inför riksdagen i Linköping för högförräderi, blef i trots af ett lysande försvar och oaktadt sin protest mot domstolens befogenhet jämte dem dömd till döden och gick med värdighet och manlig ståndaktighet att lägga sitt hufvud under bilan på Linköpings torg, d. 20 Mars 1600. Svenska akademien lät 1870 prägla en minnespenning öfver honom, och hans »minne» författades af V. E. Svedelius (infördt i Akad:s handl., del 46, 1871). -- Af hans söner blef Johan Eriksson S., född 1587, guvernör öfver kopparhandelskompaniet 1625, adelns förste landtmarskalk och riksråd 1627 samt 1629 förordnad att öfvervara traktaten i Lybeck. Död 1632 som ståthållare i Mainz. Lars Eriksson, född 1590, död 1644, var landtmarskalk 1633--40 samt utnämndes 1641 till riksråd och assessor i Svea hofrätt äfvensom till häradshöfding i Öfre Satakunda. Om Per Eriksson S. se S. 4. -- Thure Eriksson S. se under S. 4.

3. Sparre, Johan Larsson, den föregåendes broder, född 1551, blef liksom denne ett offer för striden mellan Sigismund och hertig Karl. I yngre år hade han på andra sidan Östersjön kämpat under Pontus De la Gardie och var jämte sin broder invecklad i rådets stridigheter mot konung Johan vid slutet af dennes regering. 1592 sändes han att i Livland, Estland och Finland upptaga trohetsed åt den nye konungen, hvarvid han tillika skall hafva haft det uppdraget att kräfva lydnad för den i Sverige tillförordnade regeringen endast för så vidt det ansågos helsosamt och nyttigt -- ett förbehåll, som i synnerhet den finske ståthållaren Klas Fleming väl viste att begagna sig af. Då Sigismund 1598 kom till Sverige i spetsen för sin polska här, satte han Johan S. till ståthållare på Kalmar slott -- den tiden en af landets hufvudfästningar och den punkt, hvarifrån förbindelsen med Polen och Danmark lättast kunde underhållas. På hösten s. å., då konungen efter sitt nederlag återvände till Polen, i stället för att efter sitt aftal med hertig Karl begifva sig till Stockholm, ålade han S. att manligen försvara staden och slottet till hans återkomst, då han året derpå ämnade sig tillbaka med en ny härsmakt. Men på våren 1599 började hertig Karl belägra staden, som togs med storm d. 2 Mars. Slottet höll sig deremot ända till d. 12 Maj, då dess tappre försvarare till följd af hungersnöd måste gifva sig på nåd och onåd. Karl betraktade de fångne såsom förrädare, gripna med vapen i hand, och efter ett strängt tal af hertigen blefvo S. och två af hans underbefäl, utan dom och ransakning, halshuggna (d. 16 Maj 1599) och deras hufvud uppsatta på Kalmar stadsport. Detta var den första af de blodsdomar, med hvilka Karl betecknade sin väg till makten.

B. Friherrliga ätten S.

4. Sparre, Per Eriksson, friherre af Kronoberg, riksråd, son af S. 2, född 1592, död 1647, blef president i Dorpts hofrätt 1631, riksråd 1633, kansliråd 1640, lagman i Kalmar län och på Öland 1643 äfvensom på Gotland 1646 samt president i Göta hofrätt s. å. Han var inom rådet under Kristinas förmyndareregering företrädesvis sysselsatt med utländska värf. 1634 framförde han såsom svenskt sändebud i Köpenhamn i en skrifvelse till rådet Kristian IV:s anspråk på det då lediga tyska ärkestiftet Bremen för dennes andre son, sedermera konung Fredrik III, hvaröfver rådet utlät sig, att Sverige borde antingen behålla stiftet för egen räkning eller ock hällre dermed förstärka en pålitlig vän än en täflande granne. Han skildras i öfrigt såsom en enkel och sparsam man; i hans matsal funnos inga tapeter på väggarna, utan endast en blå himmel öfver bordet »till att hindra spindlarna att falla i maten». S. upphöjdes jämte brodern Thure Eriksson S. (f. 1593, d. 1664, hofmarskalk 1639, riksråd 1645, lagman öfver Gotland och Öland 1648--61) och sina brorsbarn eller alla då lefvande sparreska ättlingar af riksrådet Erik Larsson S. i friherrligt stånd 1647 med Kronoberg till friherreskap (se Kronoberg 2).

5. Sparre, Gustaf Larsson, friherre af Kronoberg, riksråd, den föregåendes brorson, född 1625, död 1689, envoyé i Haag 1655, landshöfding i Vestmanland 1660, riksråd och hofrättsråd i Svea hofrätt 1666. Han protesterade såsom riksråd vid 1680 års riksdag förgäfves mot den handling, hvarigenom rådet syntes godkänna ständernas förklaring till förmån för Karl XI:s envälde, men fann sig omsider sjelf föranlåten att underteckna densamma. Detta hindrade honom dock icke att fortfarande framstå såsom en afgjord motståndare till det kungliga enväldet och att vid 1682 års riksdag likaledes förgäfves protestera mot utsträckandet till rådet af räfsten mot riksförmyndarna.

6. Sparre, Ebba Larsdotter, den föregåendes syster, född 1626, död 1662, var en af de mest firade skönheterna vid drottning Kristinas lysande hof. Jämnårig med drottningen, stod hon högt i hennes ynnest och var hennes enda qvinliga gunstling. Kristina plägade annars ej slösa sina nådevedermälen på personer af sitt eget kön, och äfven Ebba S. fick icke mycken glädje af hennes vänskap. Hon hade varit förlofvad med sitt syskonbarn, den längre fram under Karl XI:s tid inflytelserike statsmannen Bengt Oxenstierna, men under dennes frånvaro utrikes föll det drottningen in att bryta denna förbindelse och gifta sin vackra gunstling med den några år yngre Jakob Kasimir De la Gardie, en broder till den allsmäktige Magnus Gabriel, hvars slägt Kristina nu på allt sätt ville gynna, hälst då hon på samma gång kunde få det nöjet att förarga Oxenstiernorna. Den vackra Ebba, som oaktadt sin äldre förbindelse mottagit De la Gardies hyllning, var dock ej villig till detta giftermål, när det kom till allvar. Men Kristina var ej den, som så lätt afstod från hvad hon fått i sitt hufvud, och viste äfven att drifva sin nyck igenom: förlofningon firades vid hofvet under julen 1651 och giftermålet ett år senare, båda under stora lustbarheter. Huru lyckligt ett under sådana omständigheter knutet äktenskap skulle blifva är lätt att tänka sig. Det upplöstes dock snart af döden, då den lättsinnige, men tappre De la Gardie föll för en dansk kula vid Köpenhamns belägring 1658; och inom fyra år derefter följde honom hans enka i grafven. Det förtroliga förhållandet till hennes annars så ostadiga kungliga väninna bibehöll sig dock äfven sedan denna lemnat sitt fädernesland, intill Ebbas död.

7. Sparre, Karl Larsson, friherre af Kronoberg, krigare, den föregåendes broder, född 1627, död 1699, förordnades 1659 till guvernör på Ösel och deltog som generalmajor och öfverste vid lifgardet 1664 i stäfjandet af hertig Adolf Johans försök att vinna säte i förmyndareregeringen. Af sin broder Karl X Gustaf förordnades hertigen i dennes testamente till riksmarsk, men utnämningen ogillades af rådet och ständerna, som i honom, den naturlige målsmannen för konungahusets intressen, sågo ett hinder mot de aristokratiska planerna. Hertigens oroliga lynne tillät honom ej att finna sig häri, och han ingick med riksrådet Bengt Skytte i stämplingar mot förmyndarna. Uppkallad på Stockholms slott för att förmås till afsägelse af sina anspråk, ville han begifva sig derifrån, men hindrades af S., hvilken, då hertigen i vredesmod drog värjan mot honom, grep om fästet, som ändtligen brast, då ingendera ville släppa sitt tag. Guvernör öfver Vesternorrland, Jämtland och Herjedalen 1664 samt general 1675, gjorde S. under Karl XI:s danska krig från Norrland 1678 ett tåg mot Trondhjem, som dock måste uppgifvas, då han ej kunde föra öfver fjällen kanoner af den storlek, som för fästningens belägring varit af nöden. Han utnämndes till president i trolldomskommissionen 1674 samt till lagman i Vesternorrland, Jämtland och Herjedalen 1681.

8. Sparre, Per Larsson, friherre af Kronoberg, krigare, den föregåendes broder, föddes d. 12 Mars 1628. Han hade fått sin egentliga uppfostran vid drottning Kristinas hof, utmärkte sig vid flere tillfällen i Karl X Gustafs krig och beklädde sedermera åtskilliga högre civila och militära poster, intill dess han 1674 blef rikstygmästare. Han användes äfven i diplomatiska uppdrag, i det att han 1675 utnämndes till ambassadör vid engelska och franska hofven samt hos nederländska regeringen, och lyckades som sådan till den grad förvärfva sig Ludvig XIV:s ynnest, att han vardt upphöjd till fransk grefve s. å. Efter hemkomsten från Frankrike tog han del i Karl XI:s krig mot Danmark, men var der föga lycklig och led bl. a. i den s. k. Gyldenlövefejden i Bohus län ett nederlag vid Uddevalla (1677). I de strider om enväldet och reduktionen, som fyllde senare hälften af Karl XI:s regering, tog han en verksam och framstående del. Vid 1678, 1680 och 1682 års riksmöten förde han med kraft och vältalighet högadelns och rådspartiets talan mot reduktionsplanerna och förmyndareräfsten, men ehuru en af sitt partis bäste talare, synes han dock hafva saknat partihöfdingens förmåga att ordna och leda motståndet mot konungamaktens anspråk och måste omsider med bruten kraft gifva vika för öfvermakten. Vare sig att han insett fruktlösheten af allt motstånd eller af andra orsaker, framstod han deremot icke såsom fiende till, utan snarare som försvarare af konungens envälde. Död i Stockholm d. 4 April 1692.

9. Sparre, Per Persson, friherre af Kronoberg, son af S. 4., född 1633, blef 1658 vice president i Svea hofrätt, 1660 guvernör i Livland, 1664 riksråd och kansliråd. 1660 och 1664 var han landtmarskalk samt 1661 utomordentligt sändebud vid kejs. hofvet. Död 1669 i Verden. S. var en mycket lärd man och uppträdde bl. a. som lycklig öfversättare af Curtius.

10. Sparre, Thure Karlsson, friherre af Kronoberg, krigare, den föregåendes kusins son, son af S. 7, född 1654. Aderton år gammal ingick han i holländska republikens tjenst och kämpade under prinsen af Oranien (sedermera konung Vilhelm III af England) i dennes stora krig med Frankrike, der han flerfaldiga gånger utmärkte sig för den mest lysande, att ej säga öfverdådiga tapperhet. Utnämnd till öfverste 1679, återkom han 1681 till fäderneslandet, höljd af ära, men också med hela kroppen öfvertäckt med ärr efter en mängd blessyrer, som väl äfven torde hafva påskyndat hans tidiga död, 1683.

11. Sparre, Karl Gustaf, friherre, krigare, den föregåendes brorson, född 1688, hade deltagit i större delen af Karl XII:s krig och blifvit fången vid Poltava 1709, men lösgifvits redan följande år. Generaladjutant 1717, förordnades han 1718 till marskalk vid fredskongressen på Åland. 1719 afgick han som envoyé till engelska hofvet. 1732 utnämndes han till generalmajor och 1737 till landshöfding i Nyköping. Genom sitt giftermål med hattchefen Karl Gyllenborgs styfdotter, en infödd engelska, var han nära förbunden med denne och liksom han uppfylld af sin tids engelska idéer. Efter hattpartiets seger vid 1738 års riksdag var han en bland dem, som af sina meningsvänner insattes i rådet (1739), der han vardt en af hattpolitikens verksammaste förkämpar. Framförallt ifrade han för kriget mot Ryssland, i all synnerhet efter det sorgebudet om Malcolm Sinclairs mord uppjagat lidelserna till sin höjd. Han fick dock aldrig sjelf röna hvarthän en sådan politik till slut måste leda, utan afled redan 1741.

12. Sparre, Konrad, friherre, krigare, sonsons sonson af S. 2, född 1680, var en af dessa karoliner, hvilka hvar och en med sin äfventyrliga lefnadssaga kunde gifva ämne till en fängslande roman. Från år 1698 var han i fransk krigstjenst, der han under sin farbror Erik Sparre kämpade i spanska arfföljdskriget. Men Karl XII:s bragder fyllde verlden med sitt dån och lockade den unge krigaren åter till sitt hemlands fanor. I Polen stötte han 1708 till svenska hären, som han följde till Holofsin och Poltava. Sårad under en skärmytsling kort före slaget vid Poltava, måste han under sjelfva striden liksom konungen bäras på en bår, men lyckades ändock rädda sig till Turkiet, der han sysselsatte sig med fältritningar, under det hans sår läktes. Han var en af dem, som konungen under sin långa vistelse i Bender sände ut på forskningsresor i vetenskapligt syfte kring österlanden. Jämte en major Loos och en löjtnant Gyllenskepp sändes han 1710 till Palestina och Egypten, der de under halftannat år besökte de heliga orterna och Egyptens uråldriga minnesmärken. Kapten vid lifgardet 1711, deltog ;han med konungen sedan i kalabaliken i Bender, blef fången och utplundrad samt fastlåst vid en brunn för att vattna boskap. Efter nio dygns lidande, hvarunder hans föda bestod i mjölröra och hans hviloläger i en smutsig grop, blef han utlöst och frigifven. En tid följde han sedan den afsatte polske konungen Stanisilaus Leszczynski, men slöt sig åter till Karl XII, då denne återkommit till Stralsund. Då denna stad gaf sig åt preussarna, blef han deras fånge, men rymde och kom till Sverige 1717. Två år efteråt utnämnd till öfverste, framlefde han sina senare år obemärkt och glömd på sin egendom Malma i Vestergötland till sin död .år 1744.

13. Sparre, Karl, friherre, ämbetsman, militär, den förres halfbroders son, född d. 6 Dec. 1723, var i yngre år anställd dels i fransk, dels i preussisk krigstjenst och deltog under Fredrik II i andra schlesiska kriget. Såsom svensk militär var han äfven med i frihetstidens båda krig, det finska 1741--43 och det pommerska 1757--62, samt utnämndes 1760 till öfverste och 1773 till generalmajor. Det var dock i fredliga värf han skulle inlägga sin förnämsta berömmelse. 1763 blef han landshöfding i Gefleborgs län, der han verkade i tio år. De norrländska landshöfdingeplatserna hafva aldrig varit eftersökta som beqväma sinekurer, utan ständigt kräft dugande män med energi och arbetsförmåga; och S. har såsom landshöfding förvärfvat sig ett varaktigt minne i Norrlands odlings historia. Genom förbättrade och nyanlagda vägar, aftappande af vattensjuka marker, främjande af nybyggesanläggningar och stäfjande af skogsförödelsen verkade han med kraft och nit för det vidsträckta länets förvandling från obygd till bygd. Gustaf III, till hvars obestridliga förtjenster det hörde, att han förstod uppsöka dugande män och uppskatta deras användbarhet för statens värf, fäste äfven sina blickar på S. och gjorde honom 1773 till öfverståthållare i Stockholm. Här visade S. sig såsom en organisatör af första rangen och lade i dagen ett nit och en skicklighet, som hufvudstaden ej sett på denna plats alltsedan Klas Flemings dagar. I enig samverkan med magistraten och borgerskapet, hvilkas gamla stridigheter han lyckats undanrödja, och kraftigt understödd af den för alla försköningar nitälskande konungen, sökte han under sin adertonåriga ämbetstid med framgång att gifva Stockholm ett storstadsskick, värdigt dess egenskap af hufvudstad och dess härliga läge, men som det dittills öfver hufvud saknat. Gustaf I:s stod restes, börsbyggnaden fullbordades, operahuset och flere andra offentliga byggnader uppfördes, nya gator och hamnar anlades, Riddarholmsbron byggdes (sådan den var före sammanbindningsbanans anläggning), Norrbro påbörjades, Brunkeberg planerades och började bebyggas. S:s pröfvade duglighet som ämbetsman kom till en ännu vidsträcktare användning, då han inkallades i riksrådet 1775, der han stod qvar till dess upplösning 1789, och der han med bibehållande af sitt ämbete som öfverståthållare fick i uppdrag att äfven förestå krigsväsendet. I denna egenskap förenade han på visst sätt en krigsministers och sjöministers myndighet, men vid hans sida framträdde under 1780-talet alltmera konungagunstlingen J. K. Toll. För att bereda rum åt denne fick S. åtfölja konungen på dennes utländska resa, 1783--84. Han afled d. 28 Juni 1791, bevarad i tacksamt minne af Stockholms borgerskap, som reste hans byst i marmor på börsen och lät öfver honom prägla en minnespenning. S. blef ledamot af Vet.-akad. 1774.

C. Friherrliga ätten Franc-S.

14. Sparre, Bengt Erland Franc, friherre (grefve), ingeniörofficer, i sjette led härstammande från S. 1, född d. 14 Mars 1774, var chef för ingeniörkåren 1812--37 och blef 1832 president i krigskollegium. Insigts-ull och energisk, bidrog han under Karl XIV Johans ledning att väsentligen höja det svenska ingeniörsväsendet, som under föregående period råkat i förfall. 1819 uppgjorde han på konungens befallning den första planen till Karlsborgs fästning, och snart derefter togo arbetena derå sin början. Stockholms befästande påbörjades också med några arbeten i Solnaskogen, men måste i brist på medel snart upphöra. S. var den egentlige upphofsmannen till det 1837 stiftade Svenska nykterhetssällskapet. Han upphöjdes till friherre 1815 och till grefve 1833, men introducerades ej som sådan. Död barnlös d. 20 Aug. 1837. Han valdes till ledamot af Vet.-akad. 1836. O. A. B.

D. Grefliga ätten S. af Sundby.

15. Sparre, Erik, grefve af Sundby, krigare, sonsons son af S. 2, f. 1665, ingick vid aderton års ålder i fransk krigstjenst, der han utmärkte sig i Ludvig XIV:s krig, samt nådde 1694 värdigheten af öfverste för ett regemente, sedermera kalladt Royal Suédois, och 1707 af generallöjtnant i franska armén, der han qvarstod i öfver trettio år. Karl XII:s missnöje med att han valt en annan herre hindrade icke hans användande i flere vigtiga uppdrag i Frankrike, äfvensom vid fredskongressen i Baden 1714, der han bevakade Sveriges intressen. Efter taget afsked ur fransk krigstjenst 1717 blef han svensk general och kort efter Karl XII:s död 1718 riksråd, hvarefter han för ett par månader 1719 öfvertog ledningen af utrikespolitiken, sedan Arvid Horn dragit sig tillbaka från sin befattning såsom konseljpresident. På hösten 1719 afgick han på en beskickning till Wien, Paris, Hannover och Dresden för att verka för en i samråd med de franske och engelske ministrarna i Stockholm uppgjord vidt utseende plan till ett mot Ryssland riktadt förbund, som skulle biträdas af tyske kejsaren, Polen och Preussen, i hvilkas intresse det ansågs ligga att stäcka Rysslands växande makt. Dessa underhandlingar blefvo emellertid fruktlösa till följd af den ryska diplomatiens bearbetningar. Ehuru ingen vän af Görtz, hade dock S. motsatt sig det summariska och skymfliga förfarandet mot denne. 1719 upphöjd till grefve och fältmarskalk, stod han likväl ej på särdeles god fot med konungaparet och lefde de sista åren i tillbakadragenhet till sin död 1726.

E. Grefliga ätten S. af Söfdeborg.

16. Sparre, Klas, grefve, sjömilitär, den förres halfbroders son, född 1673, blef schoutbynacht 1700 samt deltog 1705 i expeditionen till Retusaari och förde befälet 1715 i en skarp träffning med danska flottan utanför Rügen. Öfveramiral 1715, utnämndes han 1719 till riksråd, president i amiralitetskollegiet och grefve. Död 1733.

17. Sparre, Johan, grefve, krigare, den förres son, född 1715, tjenstgjorde i österrikiska och franska arméerna samt utnämndes 1759 till öfverste för ett svenskt regemente, 1772 till generalmajor och kommendant på Sveaborg och 1778 till generallöjtnant. I pommerska kriget (1757--62) utmärkte han sig vid försvaret af Anklam samt i affärerna vid Friedland och Taschenberg. En af Sveriges bäste militärer på sin tid, afled han 1791.

18. Sparre, Per Georg, grefve, sjömilitär, romanförfattare, den förres brorsons son, född d. 4 Maj 1790, gjorde sig ett aktadt namn såsom författare af sjöromaner i den anda, som genom kapten Marryat vunnit så stor popularitet. Det var först vid mogen ålder (1832), som han började framträda med dessa friska och liffulla skildringar ur svenska flottans krigareminnen: Den siste friseglaren (1832; 3:dje uppl. 1872), Adolf Findling (1835, ny uppl. 1869), Standaret (1847, ny uppl. 1870), Sjökadetten (1850, ny uppl. 1871), som ännu i dag kunna läsas med nöje. Af mindre värde äro deremot hans dramatiska och lyriska dikter (Dikter, 1860). Af bristande tillgångar hindrad att följa sin håg för den juridiska banan, egnade han sig åt krigareyrket (1807). Han deltog vid Kronobergs regemente i finska, tyska och norska fälttågen, blef 1816 kapten vid den nybildade generalstaben och 1820 major, transporterades 1824 till sjöartillerikåren och utnämndes 1832 till sjöartilleriregementets förste öfverste. Efter att hafva tagit afsked 1856 afled han d. 23 Juli 1871. År 1870 erhöll S. af Svenska akademien Karl Johans pris för literära förtjenster.

19. Sparre, Gustaf Adolf Vive, grefve, justitiestatsminister, riksmarskalk, sonsons son af S. 16, född på Trolleholm i Skåne d. 4 Sept 1802, blef student i Upsala 1816 och aflade hofrättsexamen 1823. Assessor i Svea hofrätt 1835, blef S. 1840 justitieråd och 1847 president i kammarkollegium. Landtmarskalk vid 1847--48 års riksdag, ställdes han af Oskar I under riksdagens lopp såsom justitiestatsminister i spetsen för den konservativ-liberala ministèr, hvars mest framstående ledamöter voro Sandströmer och Gripenstedt. Skrämd af 1848 års revolutionära rörelser, framlade denna regering inför riksdagen samma år ett halfliberalt representationsförslag, som den emellertid vid följande riksdag, då reaktionen åter fått öfverhand i Europa, utan vidare lät falla. Efter det dess flesta liberala element blifvit utsöndrade, följde en kortare tid af öppet reaktionär politik, som bäst kännetecknas genom det af S. kontrasignerade förslaget vid 1853--54 års riksdag att utesluta tryckfrihetsförordningen från grundlagarna. Med Krimkriget började åter friskare vindar att blåsa, och då motståndet mot den friare rörelsen försvagades med konungens tilltagande kraftlöshet, nedlade S. 1856 sitt ämbete som justitiestatsminister. Derefter var han president i Svea hofrätt till 1867 och kansler för båda universiteten från 1859 till 1871. Medlem af alla ståndsriksdagar från 1834 till 1866, var han åter landtmarskalk vid 1859--60 års riksdag och satt 1867--75 i Första kammaren såsom ledamot för Kopparbergs län, under hvilka riksdagar han var medlem af talmanskonferensen, men ej intog någon vidare framskjuten ställning inom det politiska lifvet. S. deltog dessutom i flere komitéer; så insattes han 1841 i lagberedningskomitén, 1845 i nya lagberedningen, 1865 i svensk-norska unionskomitén, blef 1858 ordförande i Serafimerordensgillet, 1861 i riddarhusdirektionen och beklädde 1857--65 samma post bland riksgäldskontorets fullmäktige. Riksmarskalk sedan 1864, var han ledamot och hedersledamot i flere akademier och lärda samfund, bl. a. i Vetenskapsakademien sedan 1855. Han sysselsatte sig mycket med historiska och framförallt genealogiska forskningar samt promoverades till juris hedersdoktor i Lund 1868 och till fil. hedersdoktor i Köpenhamn 1879. Död i Stockholm d. 26 April 1886.

20. Sparre, Erik Josias, grefve, ämbetsman, politiker, den förres syssling, född i Gefle d. 2 Mars 1816, blef filos. magister i Upsala 1836, juris kandidat 1840, assessor i Svea hofrätt 1850 samt hade gjort sig ett namn såsom jurist och politiker, då han 1858 kallades till landshöfding i Elfsborgs län. Der utvecklade han ända till sin död en verksamhet, som med skäl kan kallas enastående, och som ställer honom långt framom alla sina samtida bland rikets landshöfdingar. Under sitt rastlösa och med hänsynslös energi drifna arbete för sitt läns förkofran i alla riktningar hade han företrädesvis blicken riktad på samfärdsmedlens tidsenliga utveckling, och Elfsborgs län har honom att tacka för att det är nästan mera öfverspunnet med enskilda jernbanor än någon annan bygd i riket. Äfven Dalslands kanal räknar i honom sin upphofsman, och han bidrog genom sin kredit företrädesvis till att Stockholm--Vesterås--Bergslagens jernväg kom till stånd. Han bevistade alla ståndsriksdagar 1844--65, var ledamot af Första kammaren för Elfsborgs län 1866--69 och af Andra för Venersborg-Amål 1870--86. Från 1848 till 1877, med undantag af år 1873, ordförande i lagutskottet, verkade han såväl der som inom riksdagen i allmänhet i konservativ anda, ehuru hans konservatism ofta hade en viss gemytligt demokratisk, att ej säga demagogisk färgton. Den hindrade honom för öfrigt icke att intressera sig för sociala reformer, och ett statssocialistiskt program i Bismarcks anda skulle han må hända varit rätte mannen att såsom minister genomföra. Men vägen till taburetten var för honom stängd, sedan ett par obehagliga rättegångar skadat hans anseende. Han skall emellertid länge ihågkommas såsom en af de mest utpräglade politiska personligheter vårt land på senare tider egt. Inom Andra kammaren var han ålderspresident allt ifrån J. A. Gripenstedts död 1874 till sitt eget frånfälle, som inträffade i Vänersborg d. 17 Juni 1886 genom följderna af en olyckshändelse.

21. Sparre, Per Ambjörn, grefve, mekaniker, son af S. 18, född d. 10 Juli 1828, inträdde efter aflagd studentexamen vid Motala mekaniska verkstad och har gjort flere sinnrika uppfinningar, såsom ett nytt slags sedeltryck, en maskin för tryckning af breffrimärken m. m. S. är sedan 1861 bosatt i Paris.