Dacke, Nils, ledaren af det långvarigaste, farligaste och vildaste bondeuppror Sveriges historia har att uppvisa, tillhörde en stor och rik bondeslägt i Bleking. Sjelf flyttade han till Konga härad i Småland och lär, efter hvad sägnen förmäler, hafva bott på hemmanet Dackemåla (Henstorp) i Sandsjö socken. Hans födelseår känner man ej. D. begick åtskilliga mord och stölder, sköt ihjel en fogde, som fråndömt honom ett hemman, hvarom han tvistade med en annan bonde, och blef för detta brott dömd till döden, men fick genom slägtens förböner försona sitt brott med böter. Dessa erlade han ej till fullo, utan rymde och sällade sig till ett band "skogstjufvar", som stod under ledning af en viss Jon Andersson, hvilken sedan 1537 stått i spetsen för de med konung Gustaf I:s styrelse missnöjde bönderna i södra Småland. Genom inställsamhet och god talgåfva blef han snart hufvudpersonen i bonderesningen. Med sina dels från Bleking, dels från Konga och Södra Möre samlade skaror bröt han i Maj 1542 fram öfver sydöstra Småland, nedskjutande fogdar och andra herremän och brännande adliga gods. Underhandlare blefvo af konungen tillsända de upproriske för att med godo återföra dem till lydnad, utländskt krigsfolk värfvades, och frälset sammankallades till Vadstena, Linköping och Jönköping. Under tiden drog Gustaf Olsson (Stenbock), med en obetydlig styrka, från Vestergötland nedåt Småland. Vid underrättelsen derom tågade D. mot Vexiö, intog Kronobergs slott, brandskattade Bergqvara och samlade omkring sig en styrka af omkr. 10,000 man. Gustaf Olsson vågade ej angripa denna öfverlägsna skara, utan slöt sig inne i det fasta Bergqvara och öppnade snart underhandling med D., hvilken då uppträdde som målsman för allmogen, klagande bland annat öfver för stora utskylder och begärande att få förblifva vid "gammalt och fornt". Ett stillestånd slöts, som skulle vara från d. 24 Juli till d. 1 Nov. Efter Gustaf Olssons aftågande bröt D. stilleståndet, plundrade Bergqvara och uppmanade bönderna i Östra och Vestra härad att förena sig med Värend och Möre. För att kunna hastigt samla sina skaror hade han hos sig tvänne bönder från hvarje socken, hvilka vid minsta fara skulle rida till sin hemort och genast sammankalla bönderna.
Smålänningarna angrepos nu från trenne håll. Gustaf Olsson tågade å nyo til Vexiö, men
måste draga sig undan till Rydaholm för att invänta hufvudhären under Lars Siggeson (Sparre). Denne anlände till Vexiö och nedgjorde en stor del af D:s folk i närheten af denna stad. D. blef till följd deraf benägen för underhandling, och stillestånd slöts på ett år, räknadt från d. 1 Nov. Till en början syntes D. ämna hålla öfverenskommelsen, förbjöd all plundring och straffade strängt de bönder, som ej åtlydde hans bud. Sjelf gjorde han dock ett misslyckadt försök att öfverrumpla konungens här vid Linköping. Äfven der uppstod en underhandling, och denna ledde till förnyandet af stilleståndet. Julen 1542 firade D. med prakt på Kronobergs slott. (Han stod i förbindelse med utländska furstar, som eftersträfvade Sveriges krona och funno inbördeskriget lämpligt för sina planer. Hertig Albrekt af Mecklenburg och pfalzgrefven Fredrik brefvexlade med honom, och den sistnämnde lär till och med hafva utfärdat ett adelsbref för honom.) 1543 inföll Svante Sture i östra Småland, Gust. Olsson i vestra. Hufvudhären, under Lars Siggeson och Johan Turesson, träffade i midten af Mars på D. sjelf, som stod med sin hufvudstyrka vid sjön Åsunden, mellan Horn och Eneby. Efter en timmes het strid blef D. skjuten genom båda låren och fördes hemligen ur striden. Denna händelse verkade förlamande på hela rörelsen, och det ena häradet efter det andra, äfven Konga, rörelsens utgångspunkt, lofvade konungen trohet. Knappt hade likväl konungens trupper tågat hem, förrän D., snart nog läkt från sina sår, började den gamla leken. Den gången var dock rörelsen betydligt mattare, emedan hans bästa folk stupat och förtroendet till honom minskats. Något egentligt krigståg företogs icke, men Jakob Bagge ryckte med 700 man ut från Kalmar och tvang D. att fly in i Bleking. Der blef (efter hvad det berättas) i slutet af Juli eller början af Aug. upprorsmakaren skjuten på Rödeby skog, hvarefter han lär hafva blifvit förd till Kalmar och steglad, med kopparkrona på hufvudet. Enligt en annan berättelse kom han öfver till Tyskland, återvände 1580 till sitt fädernesland, blef upptäckt och på konungens befallning förd kring Stockholms gator med kopparkrona på hufvudet och slutligen insatt på ett hospital, der han dog af pesten. Jfr G. A. Ling, "Öfversigt af Dackefejden" (1869). G. A. L.