Resonanter

Resonanter (af Lat. resonare, genljuda), fonet., språkljud, hvilkas specifika qvalitet väsentligen bestämmes af resonans. Liksom de allra flesta musikaliska instrument gifva äfven röstbanden under vibration icke en enda ton, utan en tonmassa, hvars tonhöjd bestämmes af den lägsta deri ingående tonen, grundtonen. Vid den tonande talströmmens passage genom mun- och näskanal förstärkas någon eller några af de öfriga i densamma ingående tonerna (öfvertonerna) genom mun- och näshålans egenton eller egentoner. Då nu egentonen eller egentonerna vexla alltefter olika form hos den vibrerande luftmassan, så förstärkas vid olika form olika öfvertoner, och derpå beror skilnaden mellan t. ex. olika vokaler. Är vägen åt näsan öppen, så modifieras qvaliteten genom näshålans egenton: nasalerade vokaler. Är blott näsvägen öppen, men munnen spärrad, beror ljudets qvalitet på näsresonansen jämte resonansen af den luft, som finnes i munnen bakom spärrningen: nasaler (m, n o. s. v.). Till resonanterna höra alltså a) rena vokaler, b) nasalerade vokaler, c) nasaler (konsonanter). Resonans finnes vid alla tonande språkljud; men hos sådana konsonanter, i hvilkas bildning ingår ett buller i munhålan (eller annanstädes), åstadkommet genom explosion, friktion, vibration af tungspets eller uvula o. s. v., är detta buller det för qvaliteten väsentligen bestämmande (»geräuschlaute» i motsats till resonanter). Lll.