Rim

Rim (af Fornhögt. rîm, rad, följd, tal), metr., återkommandet af lika (ljud eller) ljudkomplexer i bestämd följd i ett skaldestycke. Man kan tala om olika slag af rim. Då närstående betonade stafvelser begynna med samma konsonant (eller olika vokaler), uppkommer bokstafsrim, alliteration (se d. o.). Genom återkommande af samma vokal i närstående ord bildas »inrim», assonans. (De två slagen af fornnordisk assonans, hel- och halfassonans, benämnas stundom hel-och halfrim. Se Assonans.) Med egentligt eller fullständigt rim menas dock slutrim, en fullt lika ljudklang mellan slutstafvelserna i två eller flere versrader, från och med sista tonvokalen räknadt. Slutrimmet tjenar till att för örat utmärka den enskilda versradens gräns och bildar på samma gång ett behagligt språkmusikaliskt ackord, som bidrager att koncentrera den känsla dikten vill framkalla. För all på accenten byggd poesi har rimmet ett inre berättigande, ty genom att framhäfva accenten stärker det rytmen och utgör så att säga dennas musikaliska slutsten. Af rimmet fordras, att detsamma skall vara rent, hvilket innebär dels att de vokaler och konsonanter, som bilda rimmet, äro fullt likartade, dels att stafvelsernas qvantitet är densamma. Mot den första af dessa regler fela sådana rim som lefva -- qväfva, blommar - sommar, för att ej tala om drottning -- förhoppning. Den engelska verskonsten låter, förvånansvärdt nog, i vissa fall stafningen i st. f. uttalet vara afgörande för rimmet, t. ex. death [de'th] -- wreath [rith], lies [lejs] -- adversities [-tis], grove [gråv] -- love ['lövvj. Mot föreskriften om lika qvantitet i rimstafvelserna bryter ej sällan Tegnér (ton -- hon, förgås -- oss, bröst -- klöst). Rimmet fäster intet afseende vid ljudens tonhöjd. Derför tveka ej svenska skalder att rimma t. ex. trogen -- skogen, berättar -- jättar. Man inser numera, att rimmets tonstafvelse bör ega stark betoning, hvarför de under gustavianska tiden så vanliga tonlösa rimmen (ex. rörelse -- klipporne) äro utdömda. Enär rimmet är versens fulltoniga slutackord, bör det bära versens betydelsefullaste ord eller i alla händelser ej bestå af intetsägande biord. -- Riminen indelas i manliga l. enstafviga (ex. man -- kan -- förbrann), qvinliga l. tvåstafviga (ex. qvinna -- finna -- besinna) och glidande (löpande, daktyliska) l. trestafviga (ex. försigtiga -- riktiga). Väsentlig för strofens daning är rimställningen, med jämna l. parvis ställda (schemat aabbcc o. s. v.), korsade (abab), famnande rim (abba), slagrim (samma upprepadt flere gånger i följd) o. s. v. -- Rimmet är ej något särskildt folks uteslutande uppfinning, utan har spontant framvuxit i olika tider och hos skilda folk. Det är lika universelt som poesi och musik. Rimmade äro kinesernas, hinduernas, arabernas äldsta poem, så ock de keltiska. I fragmenten af den äldsta latinska poesien, hvilken ännu byggde på accenten, ej på qvantiteten, märkes tydlig böjelse för lika slutljud. Denna undanträngdes genom införande från Grekland af versmått, bestämda af stafvelseqvantiteten; dock voro rim ej alldeles okända (se Leoninsk vers), och vanligare blefvo de med klassicitetens förfall. Ju mera känslan för qvantiteten utplånades, dess mera vardt accenten herskande grundsats för latinska rytmen, och dermed följde böjelse för slutrimmet. Detta är genomfördt i barbarernas latinska folkvisor och i den tidiga kristna hymnen (jfr Hymn). Deremot finner man ej i något germanskt språk en dikt med slutrim före Otfrids »Evangeliebok» (860-talet). -- Till hjelp för versmakare, som lida af rimnöd, äro s. k. rimlexika utarbetade. På svenska äro dylika hjelpredor utgifna af Kr. Manderström: »Försök til et svenskt rim-lexicon» (1779). och J. J. Flodin: »Svenskt rimlexikon» (1851).