Romanska språk. Med hvarje ny eröfring, som romarna gjorde, vidgade de äfven sitt språkområde, ty om man undantager grekerna, hvilkas högre kultur skyddade deras språk, förmåddes snart de under Roms spira lagda folken att mot latinet utbyta sina ursprungliga tungomål. Dervid gingo romarna ingalunda våldsamt tillväga. I ett nyss eröfradt land anlade de några få kolonier och följde i öfrigt den beqväma metoden att aldrig sjelfva taga någon kännedom om det språk, som der talades, hvaraf blef en följd, att de infödde, för att kunna meddela sig med sina nya herskare, måste så fort och så väl som möjligt söka lära sig deras. Den högre kultur, som romarna medförde, voro dessa i allmänhet angelägna att tillegna sig, hvilket äfven bidrog att hos dem öka lusten att lära det språk, som dertill gaf det enda medlet. Slutligen beredde kunskap i latin äfven den fördelen att den öppnade vägen till romersk medborgarerätt, så att den, som inhemtat detta språk, hastigt vann stora företräden framför dem, som dermed ej egde tillräcklig bekantskap. Utan några tvångsåtgärder åstadkommo romarna på detta sätt, att deras språk med förvånande hastighet följde deras eröfringar i spåren. -- Det romerska väldet, fick snart benämningen Romania, hvarmed menas de land, som från Rom mottagit dess styrelseform och kultur samt äfven dess språk. I hela detta Romania var latinet sålunda ej blott det administrativa språket, utan det trängde äfven djupare och användes snart i det allmänna umgänget. I de olika landen höll naturligtvis det lägre folket segast fast vid sitt ursprungliga modersmål, men man tyckes få antaga, att i allmänhet deras antal hastigt aftog, hvilka fortforo att begagna detta vid sidan af latinet, ty derförutan kan man knappast förklara, att dessa ursprungliga språk i såväl ordförråd som byggnad efterlemnat så svaga spår i det latin, som ersatte dem. På detta sätt spreds latinet öfver hela det romerska väldet med undantag af den grekiska delen deraf; men detta var ej det rent klassiska skriftspråket och ej häller ett latin med starkt dialektal färgning, utan det tyckes hafva varit de bildade romarnas talspråk. Likt alla andra lefvande språk undergick detta successiva förändringar, hvilket medförde, att ju tidigare latinet inträngde i ett främmande land, dess flere spår återfinner man der af latinets äldre former, hvilka deremot icke qvarstå uti italienskan, som är latinets renaste, omedelbara fortsättning, der således arkaismer i egentlig mening icke kunna förekomma. Detta romerska talspråk, som snart nog i flere afseenden skilde sig från det klassiska latinet, kallas numera vulgärlatin (under den äldre medeltiden benämndes det ofta lingua romana); och det är denna ständigt modifierade variant af latinet, som utan afbrott fortlefvat, vunnit spridning och under seklens lopp i olika land undergått så starka förändringar, att dessa särskilda fortsättningar deraf blifvit sjelfständiga dialekter, som tillsammans bilda den romanska språkgruppen. -- I de utanför Italien belägna land, i hvilka romanskt språk talas, inträngde latinet sålunda samtidigt dermed att landet införlifvades med det romerska väldet. Latinet spred sig alltså till dem i följande ordning (de angifna årtalen utvisa den tidpunkt, då landets eröfring af romarna tog sin början): Sardinien och Corsica 238 f. Kr., Spanien 218 f. Kr., Syd-Frankrike 154 f. Kr., Nord-Frankrike 58 f. Kr., Rätien 15 f. Kr. och Rumanien 107 e. Kr. De sardinska dialekterna erbjuda alltså framför andra det speciella intresset att man der kan spåra qvarlefvor af det äldre latinet, som redan bortfallit ur romarnas latin, innan detta upptogs af senare eröfrade land. Talrika kunna de likväl ej vara, ty dels hafva de under tidens lopp delvis blifvit utplånade, dels utöfvade det i Rom talade modernare latinet ständigt ett visst inflytande på språket i de eröfrade landen under hela den långa period, under hvilken Rom förblef en verklig medelpunkt för det romerska väldet.
Huruvida vulgärlatinet genast fick en dialektal skiftning, då det upptogs af folk, som förut varit vana vid annat tungomål, är svårt att afgöra. Att en viss främmande brytning ej kunde undvikas, är sjelfklart; men den historiska språkforskningen tyckes visa, att de eröfrade folken bemödade sig att så troget, som deras uttalsvanor medgåfvo, tillegna sig latinet, så att deras herskare lätt kunde förstå dem och de sjelfva komma i åtnjutande af alla de fördelar, som god latinkunskap medförde. Man antager derför, att vulgärlatinet länge var någorlunda likartadt öfver hela det romerska väldet, fastän anledningar ständigt förefunnos till större skiljaktighet. Under folkvandringarnas period blefvo dessa allt kraftigare, språket uppblandades med olika germanska och andra element i skilda delar af Romania; och redan före det Vestromerska rikets fall, i slutet af det femte årh., kan Rom antagas hafva upphört att på det allmänna latinska talspråket utöfva någon reglerande inflytelse. Från ungefär denna tidpunkt kan man således räkna upphörandet af ett enhetligt vulgärlatin, hvilket då förgrenade sig i flere dotterspråk, om man så vill benämna dess visserligen grumlade, men dock oafbrutna dialektala fortsättningar. Under dessa starka hvälfningar voro folken i saknad af fasta centralpunkter, och den i språken ständigt lifaktiga tendensen att bilda dialekter kunde fritt framträda och gjorde sig så mycket kraftigare gällande, som folkvandringarna dertill gåfvo starkare anledning än vanligt. När sedan nya riken grundades, uppstodo nya administrativa centralpunkter, och det i dem talade språket fick en sådan öfvervigt, att det i egenskap af literärt högspråk blef dominerande och trängde tillbaka de andra dialekterna, som underordnade sig detta och slöto sig kring det såsom kring en sammanhållande kärna. Den stora mängden af romanska dialekter ordnade sig sålunda i flere olika grupper, som hvar för sig vanligen sammanhöllos af ett gemensamt literärt högspråk, så att man derefter kan tala om ett begränsadt antal romanska språk, af hvilka hvart och ett omfattar flere dialekter, som dock i allmänhet ej användas i literaturens tjenst. På detta sätt kan man numera räkna följande särskilda romanska, språk: italienska, spanska, portugisiska, katalanska och provençalska, franska, rätoromanska eller ladinska, samt rumanska. Efter olika uppfattningar af skilnaden mellan dialekt och sjelfständigt språk kan dock detta antal något varieras; så t. ex. räknas nu vanligen katalanskan såsom skild från provençalskan. Ehuru latinet numera af ingen kunde betraktas som hans modersmål, bibehölls det dock som ett gemensamt literärt kulturspråk, hvaraf förklaras, att de unga romanska språken först sent hafva framträdt i skrift. Det är i allmänhet först från det 11:te årh., som man kan uppvisa några på dem författade skriftliga minnesmärken. Den derefter i nästan alla romanska land hastigt uppblomstrande skönliteraturen visar dock, att dessa språk hunnit en rik utveckling, innan de för oss framträda i skrift. Af Europas innevånare tala omkr. 100 millioner språk af romansk stam: italienska talas af bortåt 30 mill., spanska af 13, portugisiska af 5, katalanska af 4, provençalska af 10, franska af 29, ladinska af 1/2 och rumanska af omkr. 8. Utanför Europa är spanska det herskande språket i Mejico, Central-Amerika och de syd-amerikanska republikerna, portugisiska i Brasilien. Franska talas i Canada af mer än 1 mill. amerikaner, som härstamma från franska kolonister. Härtill komma de ifrågavarande trenne landens kolonier, der kreolska dialekter talas, i hvilka romanskt språk är huvudbeståndsdelen. Hela antalet af dem, som tala romanska språk, torde utan öfverdrift böra uppskattas till mer än 150 mill. -- Sedan Fr. Diez lagt grunden till den romanska filologien, har detta studium hastigt utvecklats. Derom vittnar bl. a. det stora arbetet »Grundriss der romanischen philologie», som nu utgifvas af G. Gröber tillsammans med flere andra romanister. P. A. G.