Romantik

Romantik, beteckning för den kristna medeltidens lifsuppfattning, sådan den tog sig uttryck i literatur och konst, till en början hos de romanska folken (deraf benämningen). Genom kristendomen hade idéerna om menniskans inre försoning med Gud och om individualitetens oändlighet gjorts gällande. Men kristendomen lärde ock, att först genom sin sinlighets och egenviljas dödande kan individen finna sig sjelf, anden ingå i sitt oändliga lif. I motsats till antiken förhöll medeltiden sig derför negativt gent emot skön sinlighet, och i denna tids konst, den romantiska, brytes den omedelbara klassiska enheten af gestalten och dess inre. Anden har ej längre sin sanna tillvaro i det yttre, gestalten blifver endast ett osjelfständigt omhölje, antydande ett bakom liggande andligt djup, som af ingen sinlig form kan uttömmas, och själsuttrycket säger oändligen mycket mera än gestalten. Den romantiska konsten bekymrar sig derför icke så mycket om det yttres gestaltande, utan upptager det ofta i den form, i hvilken det i verkligheten förekommer, och skyr ingalunda att framställa det fula. Den kan gifva värde åt de obetydligaste ämnen, derigenom att det subjektiva sinnet i dem nedlägger sig och uttalar sin känslorikedom. Genom att låta fantasien och formgifningsgåfvan verka i obunden frihet utvidgar romantiken konstens uttrycksmedel, medan någonting oklart, konturlöst och förvirradt vidlåder dess egna alster. Den antika fantasien var plastisk, den romantiska till sin grundstämning lyrisk-musikalisk. Romantikens egentliga verld är alltså den subjektiva innerligheten. Kärleken får först der sin herskande plats såsom ämne för dikt och konst. En mystisk längtan efter det öfversinliga och oändliga, en ostillad trånad, ett aningsrikt känslodjup äro utmärkande för romantikens äkta skapelser. Ett annat drag deri är naturfantastiken, hvilken var uppammad bland medeltidssagans under och växte än yppigare, sedan korstågen öppnat portarna till österländingarnas inbillningsverld. Den vigtigaste kulturföreteelse, som framgått ur romantikens anda, är riddareväsendet med dess exalterade begrepp om ära, kärlek och vasalltrohet. Romantiken eröfrade åt konsten ett vigtigt område af menniskonaturen, förfinade och fördjupade känslan samt blef af stort inflytande på den moderna tidens bildning. -- Inemot medeltidens slut trängdes romantiken i bakgrunden, men fick 3--4 århundraden senare upplefva en efterblomstring i den vittra riktning, som under de första årtiondena af 1800-talet bröt sig väg i europeiska land såsom en reaktion emot franska revolutionens grundsatser och mot den renaissancebildning, af hvilken denna var en frukt, samt i stället sökte att på flere af lifvets områden återupprätta medeltidens åskådningssätt. I Sverige benämnes denna riktning nyromantik. Den redan på 1790-talet framträdande romantiska skaldeskolan i Tyskland, hvars äldre koryféer voro Tieck, bröderna Fr. och A. W. v. Schlegel, Novalis och Brentano, gaf fart åt det poetiska förhärligandet af medeltidens underverld, det folkligt nationella, katolicism, feodalväsende, politisk absolutism och Österlandets kultur samt inrymde i poesien en hedersplats åt den fantastiska ekstasen jämte det subjektiva godtycket, som förhåller sig ironiskt gent emot sina egna skapelser. Inom engelska literaturen vardt en sundare romantik herskande genom »sjö-skolans» män, genom W. Scott, Moore och andra samt ingick äfven såsom ett element i Byrons rika diktning. I Frankrike kännetecknades romantiken (le romantisme), hvilken delvis förberedts af Diderot och fru de Staël, först och främst genom striden emot alla regler, som utifrån pålagts poesien (»de tre enheterna» och allting öfrigt konventionelt inom dramat), vidare genom hågen att skildra gräsliga och abnorma företeelser i lifvet samt yrkandena att den diktandes individualitet skulle komma till uttryck och ämnets lokalfärg tillgodoses. V. Hugo är franska nyromantikens egentlige stiftare. Uti Italien höjdes nyromantikens banér af Manzoni, i Polen af Mickiewicz, i Ryssland af Pusjkin, i Holland af J. van Lennep. I Danmark vardt Steffens, genom förkunnandet af Schellmgs naturfilosofi, nyromantikens apostel och Öhlenschläger dess förnämste skald, medan i Sverige Nya skolan (se d. o.) med Atterbom i spetsen drog i härnad mot den franska psevdoklassiciteten och vann inflytande åt de nyromantiska åskådningssätten. -- För musiken erbjuder romantiken ytterst gynsamina ämnen genom hela sin lyrisk-musikaliska grundstämning, sin naturfantastik, känslosalighet och evighetstrånad. Romantikens målsmän inom musiken äro i främsta rummet de efter Beethoven uppträdande mästare, hvilka sjelfständigt fullföljde hans sträfvanden att rikta och nyskapa de musikaliska uttrycksmedlen, nämligen Weber, Schubert, Spohr, Mendelssohn-Bartholdy (hvilken dock i hufvudsak tillhör den klassiska riktningen), Marschner, Schumann, Berlioz, Liszt och Wagner. -- Romantiker, skald, som tillhör den nyromantiska riktningen; kompositör, som i sina tondiktningar företräder romantiken. -- Romantisk, som hör till eller påminner om medeltidens romantik eller riddareväsende; öfverspänd, fantastisk; vittnande om exalterad innerlighet i känslan; som företer en blandning af vilda och sköna drag; underbar; af ventyriig. Jfr Klassisk. E. F-t.