Klassisk

Klassisk (Lat. classicus, af classis, klass), som tillhör den grekiska eller romerska forntiden eller är afsedd att sprida ljus öfver denna ("klassisk literatur", "klassiska språk"; "klassisk fornkunskap", "klassiska studier"), som söker sina förebilder hos denna forntid ("klassisk bildning"), som varit skådeplatsen för den grekisk-romerska forn-kulturens blomstring eller plantskola för någon märkligare kulturyttring i allmänhet ("klassisk jord"). I vidsträckt bemärkelse betyder klassisk mönstergill, af beståndande värde, ypperlig. Slutligen har ordet kommit att betyda äfven besynnerlig, löjlig, pedantisk, liksom en person med dylika egenheter i sitt sätt att vara ofta kallas en klassik. -- Ordet classicus betecknade i det gamla Rom en medborgare inom den första och inflytelserikaste bland de sex klasser, i hvilka det romerska borgerskapet indelats af konung Servius Tullius. Redan grammatikern Gellius (i 2:dra årh. e. Kr.) brukar dock uttrycket classicus scriptor i betydelsen författare af framstående rang. Under renaissancen (15:de årh.) kallade man vissa grekiska och romerska författare, hos hvilka stilens renhet och formens fulländning stodo i samklang med tankarnas lyftning, för klassiska. Småningom utsträcktes begreppet äfven till mönstergilla författare hos de nyare folken. Då emellertid ända in till senaste tid den från renaissancen ärfda uppfattningen gjort sig gällande att de antika vitterhetsalstren stå som oupphunna och oupphinneliga mönster, särskildt hvad formens förträfflighet angår, så fastställdes derjämte för ordet klassisk bibetydelsen af "antik". Men liksom grekerna i Perikles' tidehvarf hade en literaturperiod, synnerligt rik på ypperliga verk, samt romarna fingo en dylik under Augustus, så hafva äfven flere moderna folks literatur haft en blomstringstid, en så kallad "klassisk period". Som en dylik räkna italienarna 14:de och 16:de årh., spaniorerna slutet af 16:de--17:de årh., fransmännen Ludvig XIV:s tidehvarf, engelsmännen Elisabets tid (och 19:de årh.), tyskarna den Göthe-Schillerska Weimar-perioden, danskarna 1800--1850, svenskarna 1770--1830; och en nation kallar en sådan periods mest betydande skriftställare för sina klassiker eller sina "klassiska författare". När den nyromantiska riktningen, från början af 19:de årh., gjorde sig gällande inom Europas literaturer och bildande konst, brukades klassisk, i uttrycklig motsättning mot "romantisk", om sådana konstalster, som utmärktes af en anda och en formgifning, hemtade från eller i viss mån befryndade med den antika konststilens. Den klassiska riktningen i denna mening företräddes inom literaturen af dem, som höllo fast vid den sedan midten af 17:de årh. herskande "psevdo-klassiska" härmningen af de gamles vitterhet, inom måleriet af dem, som i likhet med J. L. David togo till ögonmärke linieföringens renhet och plastisk-ideala karakter, under det att färgen behandlades styfmoderligt, inom bildhuggarekonsten af Thorvaldsen m. fl., hvilka gingo i grekernas fotspår utan att syfta till utdanandet af en specielt modern, karakteristisk skulptur. Så talar man äfven om en "klassisk musik" samt tänker dervid företrädesvis på Händel, Haydn, Mozart och Beethoven i dennes tvänne första perioder. Det utmärkande för denna musik är då melodiens klarhet och behagfulla afrundning, rika musikaliska idéers fullt harmoniska uttryckande i en genomskinlig, strängt regelbunden form. Hvad som i allmänhet kännetecknar det klassiska gent emot det romantiska är just detta, att innehållet helt uppgår och rymmes i formen, så att det icke spränger denna, utan på hvarje punkt tager klar gestalt deri. E. F-t.