Ryggrad, columna vertebrarum (»kotpelaren»), anat., den centrala delen af vertebraternas skelett, till hvilken de öfriga delarna ansluta sig såsom bihang.
Hos menniskan afviker delarnas och det helas form från motsvarigheterna hos öfriga djur, företrädesvis på grund af hennes utprägladt upprätta ställning. Hos henne hvilar hufvudet på ryggradens öfre ände. Från bröstdelen (Br 1--12, se fig.) utgå refbenen, hvilkas ledytor synas på fig. 2 mot kotornas tvärutskott vid c, mot deras kroppar vid d. Medelst refbenen uppbär pelaren tyngden af de öfre lemmarna. I det att pelarens nedre ände, korsbenet (K), inkilas mellan höftbenen i en öronformig ledyta (Ö), öfverflyttas tyngden af allt det öfriga på de dessa kotor stödjande och uppbärande nedre lemmarna. Jämte det att ryggraden sålunda är en bärande pelare för en stor del af det öfriga skelettet, är den tillika ett fast skydd för ryggmärgen, som inneslutes i dess benhåla: ryggmärgs- l. vertebralkanalen. Ryggraden består nämligen af en serie på hvarandra uppstaplade kotor, så anordnade, att deras hål (se Kota) ligga midt öfver hvarandra och genom vertikala band kompletteras till ett rör. Ryggraden innehåller i regeln sju kotor i halsens (H 1--7), tolf i bröstets (Br 1--12) och fem i ländens region (L 1--5). Alla dessa 24 kotor äro förenade med hvarandra genom band, som medgifva större eller mindre rörlighet; men nedom dem ingå i korsbenet fem och i stjert- l. svansbenet (Sv) fyra kotor, sinsemellan orörliga och förenade genom benväf. Bland de 24 rörliga kotorna utmärka sig de 2 öfversta genom en förening i en led, som gör den öfversta (atlas), medelst band fäst vid hufvudet, vridbar mot och på den andra (axis l. epistropheus); de öfriga rörliga kotorna kunna blott så röras mot hvarandra, att hela ryggraden blir böjlig. -- Huru upprätt man än må hålla kroppen (bålen), är dock ryggraden aldrig rak; den har, sedd i profil (fig. 2), 4 naturliga konvexiteter, skiftevis bak- och framåt. Den nedersta, bakåt konvexa krökningen bildas af stjertbenet och korsbenet samt är kort. Dess öfre hälft utgör början till den närmast ofvan liggande, framåt konvexa ländbågen. Ländbågen är långsträckt och öfvergår småningom i den ännu plattare bröstbågen, denna likaså i den obetydliga, framåt konvexa halsbågen. Af dessa äro kors- och bröstkrökningarna anlagda tidigt i fosterlifvet; de andra två tillkomma först efter födelsen och äro till följd af den upprätta ställningen kompensatoriska. De förra bero på formen af kotornas kroppar, de senare på formen af de dem tillhörande kotkropparnas mellanbroskskifvor. I dessa senare ske ock hufvudsakligen de ofvan nämnda böjrörelserna. Konvexiteterna gifva åt ryggraden en viss grad af fjädring, hvilket är af vigt såsom minskande skakningen af hjerna och ryggmärg vid kroppsrörelser. Kotkropparnas sagittala diameter håller sig tämligen lika inom halsregionen, men der ifrån nedåt tilltager den ständigt tämligen jämnt. Deras tvärdiametrar ökas från 2:dra halskotan till 1:sta bröstkotan samt minskas derefter något litet till 4:de bröstkotan, för att sedan åter nedåt småningom förlängas. Form, riktning och volym hos tvär- och taggutskott synas på figurerna (å fig. 1 äro de förra, å fig. 2 de senare utmärkta med kotnumren). Då ryggraden ses bakifrån (fig. 1), visa taggutskotten sig intaga midtlinien; det är de, som kännas midt i ryggen hos magra eller muskelsvaga, ty eljest fyllas sidogroparna mellan tagg- och tvärutskotten af muskler (»ryggupprättaren», erector spinae) och utjämnas af underhudsfett, så att i st. f. en rad taggar kännes och synes en längdränna öfver dem; 7:de hals- och 1:sta--2:dra bröstkotornas taggar stå dock i regeln alltid tydliga. Mellan hufvudet och 1:sta halskotans samt mellan dennas och den 2:dras ring finnas baktill tämligen stora mellanrum; de följande ringarna och taggutskotten ända ned t. o. m. 11:te bröstkotan täcka i det närmaste springan till underliggande kota. Derifrån förstoras åter dessa springor nedåt, så att den största (b, fig. 1) ligger vid korsbenets öfre kant; vid dess nedre kant på gränsen mot svansbenet är åter ett dylikt stort hål (vid m). Alla täckas de af starka band på den intakta ryggraden. G. v. D.