Ryska literaturen (storryska lit.) delas vanligen i en skriftlig och i en genom muntlig tradition fortlefvande vitterhet (folkliteratur). A. Den skriftliga literaturens historia omfattar två hufvudperioder: tiden före Peter den store och tiden från och med hans uppträdande till våra dagar; men inom de två hufvudperioderna finnas smärre skeden. -- Tiden före Peter den store. I. De under äldsta tider i Ryssland gängse literaturalstren voro till största delen importerade, nämligen sydslaviska (resp. grekiska). Jämte kristendomen mottogo ryssarna de liturgiska böckerna, Nya test. och psaltaren samt grekiska kyrkofäder i sydslavisk (pannonisk-slavisk eller bulgarisk-slavisk) öfversättning. En stark införsel af sydslavisk, hufvudsakligen bulgarisk literatur, som derefter i Ryssland mångfaldigades i talrika afskrifter, pågick i synnerhet under det äldre bulgariska riket (11:te årh.). Äfven genom direkt öfversättning från grekiska tillegnade sig ryssarna bysantinsk literatur. Denna import- och öfversättningsliteratur omfattade utom bibel och kyrkofäder jämväl senare bysantinska författare: Johannes Damascenus' dogmatik och dialektik (logik), kronister (Georg Hamartolos, Johannes Malala m. fl.), Kosma Indiefararens geografi, helgonlegender (»Prolog», »Paterik»), en massa biblisk-»apokryfisk» (kristligt-mytologisk) literatur (sägner om Adam och Eva, om Kristi kors, om Enok, om Abraham, de 12 patriarkers testamenten, om Mose, om Salomo, Nikodemus' evangelium, jungfru Marias och apostelen Paulus' »uppenbarelser», o. s. v.), samt af medeltidens sagoliteratur och kompendier: konung Alexander, Trojanska kriget, Barlaam och Josafat, Bidpais fabler (»Stefanit och Ichnilat»), Gesta romanorum, Lucidarius o. s. v. De slaviska öfversättningarna af den apokryfiska och sagoliteraturen, i allmänhet i behåll blott i rysk (och serbisk) redaktion, äro äfven för den allmänna literaturhistorien af vigt, enär de grekiska originalen (i sin ordning öfversättningar från österländska språk) till många gått förlorade. Ryssarna tillegnade sig äfven flere af de »samlingar» af utdrag ur kyrkofäders och klassiska författares skrifter, som gingo under namnen Margarit (Perlan), Izmaragd (Smaragden), Zlataia tsep (Guldkedjan), Ptjela (Biet) m. m. Till öfversättningsliteraturen hör också kyrkolagen: »Nomokanon», i Ryssland vanligen kallad Kormtjaja (Styrmansboken). Äfven skrifter af bulgariska författare, sådana som Johannes Exarkeus »Hexaemeron» (om verldens skapelse), munken Chrabr's berättelse om bokstäfverna m. m., afskrefvos flitigt. Till öfversättningsliteraturen höra de äldsta bevarade urkunderna af fornslaviskt språk i rysk redaktion: Ostromirska evangeliet (se d. o.) och Svjatoslavs Izbornik (från 1073), en samling utdrag ur kyrkofäder och andra bysantinska skrifter af teologiskt innehåll. Den fornryska originalliteraturen står i det närmaste beroende af bysantinska förebilder i såväl stil som ämne. Den är väsentligen religiös, dels uppbygglig, dels polemisk. Det äldsta bevarade alster af ryskt författareskap är en »undervisning» (möjligen ett herdabref) af ärkebiskop Luka Zjidiata i Novgorod (d. 1059). Från 11:te årh. förskrifva sig äfven metropoliten Hilarions predikningar (Om lag och evangelium, Om själens välfärd m. m.), åtskilliga förmaningstal till folket och munkarna (Om Guds straffdomar, Om fasta på onsdagar och fredagar, Om den lat. tron o. s. v., högeligen intolerant), äfvensom två bref till furst Izjaslav af det kievska Hålklostrets berömde grundläggare och förste föreståndare, Feodosij (d. 1074). Författarna af dylika skrifter tillhörde naturligtvis det andliga ståndet. Sådana förf. voro under 12:te årh.: Nikifor, metropolit 1104--20 (Undervisning om fastan m. m., två sändebref »mot latinerna»); Kirill, biskop i Turov (d. 1182), som af samtida jämfördes med Chrysostomos, men hvars alster (Om kropp och själ, Om munklifvet, delvis i form af parabler, böner) genom sin konstlade retoriska stil förefalla föga njutbara; från det 13:de årh. Serapion (d. 1275 såsom biskop i Vladimir), af hvilken finnas 5 förmaningar med enkelt, lättfattligt språk, delvis botpredikningar, ett par med intressanta upplysningar om samtida folktro; från 14:de årh. Moskvas förste metropolit, Peter (ett herdabref »till hegumener, prester och diakoner», ett bref om fastan); metropoliten Aleksij (1293--1377), som i Konstantinopel afskref Nya test. och efterlemnade ett herdabref; metropoliten Kiprian (till börden serb, d. 1406), som efterlemnat flere bref och i ett af dem redan är inne på den sedan omstridda frågan om klostrens egendomar; vidare grundläggaren af det berömda klostret i Bjelozersk, Kirill, hvars kärlek till böcker och kunskaper gick i arf inom hans kloster, och af hvilken finnas tre bref till furst Dimitrij Donskoj; ärkebiskop Vasilij i Novgorod (d. 1352), som i ett sändebref om »det jordiska paradiset» söker bevisa dess fortfarande existens. 15:de årh:s literära verksamhet är till stor del riktad mot de då uppträdande kättarna. Mot de presthatande strigolnikerna i Pskov och Novgorod skref metropoliten Fotij i Moskva (d. 1431, grek), som för öfrigt efterlemnat åtskilliga predikningar. Hans samtida, den kievske metropoliten Grigorij Samblak (till börden bulgar) var en produktiv predikant. Mot de »judaiserande» rationalisterna påkallade ärkebiskop Gennadij i Novgorod (d. 1504) verldsliga straff; han ombesörjde för öfrigt den första samling af hela bibeln i slavisk-rysk öfversättning (handskrift från 1499). Hufvudkämpen mot de »judaiserande» var Iosif Volotskij (f. 1440, d. 1515), föreståndare för det af honom grundlagda klostret i Voloklamskij, mönstret af en fornrysk munk och teolog, med sin Prosvjetitel (Upplysaren), 16 föredrag, på samma gång ett sammandrag af den rätta trons hufvudsatser. Iosif försvarade klostrens egendomar mot Nil Sorskij (efter floden Sora, d. 1508), som ville återföra munklifvet till fattigdom och försakelse (Stadga om eremitlifvet). Sändebref är den vanliga formen för tidens strids- och uppbyggelseliteratur, och i behåll finnes en mängd bref utan uppgifna författare. Från 12:te årh. finnas två skrifter af lekmän: Vladimir Monomachs testamente till hans barn, delvis med avtobiografisk karakter, och fången Daniels böneskrift, ett intressant prof på tidens profana upplysning, tänkesätt och seder, med många citat från olika »samlingar». Till uppbyggelseliteraturen och historien höra helgonbiografierna. Sådana skrefvos (efter bysantinska mönster) redan i 11:te årh. af den förut nämnde Feodosij (Vladimir, Boris och Gleb) samt af Nestor, diakon i Hålklostret i Kiev, d. omkr. 1114 (Boris och Gleb, Feodosij). Dessa arbeten jämte skrifter af biskop Simon och munken Polikarp (13:de årh.) bilda början af Hålklostrets samling af helgonlegender, Paterik, som finnes i flere redaktioner (äldsta handskr. från 15:de årh., tr. 1661). Vigtigast för vår tid är den fornryska krönikeliteraturen. Den gamla kievska krönikan (ofta nämnd med titeln Povjest vremennych ljet) börjar, liksom bysantinska förebilder, med jordens delning efter syndafloden, ger derefter en öfversigt öfver folk och land, redogör tämligen utförligt för slavernas vandringar, utbredning och stammar, börjar med 852 »sätta årtal» och följer sedan år för år händelserna fr. o. m. Rurik t. o. m. Sviatopolk Izjaslavitj (år 1110). Krönikan, länge, men utan fulla skäl, kallad Nestorskrönikan, grundar sig på skriftliga uppteckningar (i kalendarier eller särskildt gjorda), på folktraditioner och personliga hågkomster, med lån från bysantinska källor och med historiska urkunder in extenso. Den är icke en författares verk, utan en »samling», utan tvifvel gjord i början af 12:te årh. Vi känna emellertid ej ens denna »samling» i den ursprungliga redaktionen, utan först i handskrifter från 14:de och följ. årh., der den står som ett slags inledning till andra krönikor. I sin af oss kända form kan den icke vara Nestors verk. Äldre uppteckningar från andra orter ingå troligen i yngre redaktioner (från 16:de och 17:de årh.). När en krönika afskrefs, gjordes ofta tillägg eller ändringar efter andra källor, och berättelsen fördes vidare framåt. En fortsättning på gamla krönikan är den yngre kievska krönikan, omfattande tiden 1111--1200, i Hypatiuska (Ipatievska) handskr. (från slutet af 14:de eller början af 15:de årh.), och hon efterföljes af den Volyniska krönikan, omfattande tiden 1201--1292. I den s. k. Laurentiska handskr. (fr. år 1377) åter fortsättes gamla krönikan af en Suzdalsk krönika, som hufvudsakligen behandlar händelserna i nordöst, t. o. m. 1305. Den äldsta l. »första» Novgorodska krönikan (handskr. i Synodalbibl., delvis från början af 13:de årh.) omfattar, efter ett utdrag ur Kievska krönikan, Novgorods historia 1016--1333. Samtliga krönikor hafva ett fromt och fosterländskt syfte. Utom krönikor finnes från 13:de--15:de årh. en mängd historiska eller patriotisk-sentimentala berättelser i novellistisk form, som synas hafva varit mycket omtyckta: Om Alexander Nevskij och hans seger öfver svenskarna, Svenske konungen Magnus' skrifvelse, Om Batus angrepp på ryska landet, Mordet på Mikael af Tjernigov och hans bojar Feodor, Mordet på Mikael af Tver, Om Moskvas eröfring genom Tochtamysch. I synnerhet Dimitrij Donskoj och striden med tatarerna under Mamaj (Kulikovska slaget) äro föremål för dylik behandling. Från 15:de årh. finnas berättelser om Ivan III:s tåg mot Novgorod, om Konstantinopels byggnad och eröfring (genom turkarna)» o. s. v. Geografisk-historiskt intresse ega pilgrimsfärderna: den äldsta är hegumenen Daniels Vandring till Jerusalem (från början af 12:te årh.), som finnes i otaliga handskr. Profana intressen tillgodose i någon mån köpmannen Vasilij (i Jerus. 1465--66), munken Simeon från Suzdal, som besökte Tyskland och Italien (kyrkomötet i Florens 1438), och Afanasij Nikitin, hvars Vandring öfver tre haf skildrar en köpmans från Tver resa (1466) till Indien. Hufvudkällan för den äldre ryska rätten, är Russkaja pravda (se d. o.). Från 1134 förskrifver sig det äldsta bevarade ryska diplom. Det enda alstret af rent konstnärlig literatur från denna, period är Sången om Igors härtåg 1185 mot polovtserna (se Igors>härtåg). Eljest har tidens hela odling religiös färg. Den var för öfrigt inskränkt till ett fåtal personer, hufvudsakligen andlige (Dimitrij Ivanovitj, tatarernas besegrare, kunde icke skrifva). Under det tatariska oket sjönk bildningen märkbart: på 1400-talet funnos inga skolor; äfven inom presterskapet var okunnigheten allmän, och inom klostren förföll tukten. I och med maktens förflyttning åt nordöst och förlusten af de södra och vestra landsdelarna (till Litaven) blef Ryssland afstängdt från Europa och dess kulturströmningar. -- II. Sedan redan förut (fr. o. m. Ivan III) Moskvas välde blifvit definitivt fastslaget och i politiskt afseende ett nytt skede börjat, upptogo i 16:de årh. kulturarbetet å nyo, och Ryssland kom småningom åter i förbindelse med den vesterländska bildningen. Genom inrättande af skolor och revision af de genom okunniga afskrifvare till obegriplighet förderfvade kyrkoböckerna (bibel och liturgi) sökte man tillgodose de mest trängande behofven. Så djupa voro emellertid det andliga eländet, okunnigheten och vidskepelsen, att denna revision ledde till en omfattande religiös schism (raskol). Då i Moskva ingen fanns, som kunde ordna de många grekiska handskrifter, hvilka funnos i det af Ivan III efterlemnade biblioteket, inkallade storfurst Vasilij Ivanovitj 1518 den lärde Maksim Grek (se denne), som senare jämväl fick i uppdrag att »rätta böckerna», men dervid ådrog sig presterskapets ovilja, anklagades för kätteri och måste tillbringa flere år i fängelse. En ny tid betecknades genom ett af Ivan IV 1551 sammankalladt möte af det högre presterskapet och de förnämste bojarerna. Dess beslut, formulerade i Furstens frågor och mötets svar om hvarjehanda kyrkliga ordningar -- affattade i 100 kap. och derför mest kända under titeln Stoglav (»de hundra kapitlen») --, stadgade bl. a., att skolor borde inrättas och böckerna rensas från fel. Mötets mest betydande man var Makarij (metropolit 1542--64). Från honom förskrifter sig jämte en hop tal, sändebref o. s. v. en stor samling Tjeti-mineji, i hvilken största delen af Rysslands (andliga) medeltidsliteratur fått plats under kyrkoårets sön- och helgdagar: helgonlegender, predikningar, skrifter ur Gamla och Nya test. med förklaringar och kyrkofäder. Af stort kulturhistoriskt intresse är den Domostroj (»husordning»), hvari Ivan IV:s rådgifvare under hans första år, prosten Silvester (se denne), ger föreskrifter om tro och gudsfruktan, familjelifvets inrättning och den enskilda hushållningen. Som författare af talang uppträdde under 16:de årh. äfven två lekmän, tsar Ivan den grymme och hans härförare furst Andrej Kurbskij, i den polemiska korrespondens, som dem emellan fördes (1563--79), sedan den senare sett sig genom tsarens omilda regemente tvungen att fly till Polen. Furst Kurbskij skref äfven Ivans historia (intill 1578), det första försöket till pragmatisk historia på rysk botten och ej illa gjordt. Emellertid fortgingo krönikorna. Från slutet af 15:de och början af 16:de årh. härstamma: den s. k. 4:de Novgorodska krönikan (går till 1496) och Sofiakrönikan (så kallad efter Sofiakyrkan i Novgorod; går till 1471: »1:a Sofiakr.», i en annan handskr. fortsatt till 1534: »2:a Sofiakr.», om Moskva); från midten af 16:de årh. Voskresenska krönikan (går till 1541, i en handskr. till 1560, med äldsta krön. i dess »mellersta text»), Tverska krönikan (från 1534, urspr. redigerad i 15:de årh.) och Nikonska krönikan (till 1559), den mest omfattande af alla; från slutet af 16:de årh. den s. k. 2:dra Novgorodska krönikan (åren 911--1587); från 17:de årh. Pskovska krönikan (i två red, går i en handskr. till 1609, i en annan till 1650) och 3:dje Novgorodska krönikan (hufvudsakl. kyrkligt innehåll, redigerad omkr. 1674), som är fortsatt t. o. m. 1722. Från 16:de årh. förskrifva sig dessutom flere historiska kompilationer: en »Furstekrönika» fr. Vladimir Monomach t. o. m. 1472, »Gamla krönikan» fr. Alexander Nevskij till 1424. I »Fursteboken» afhandlas Ivan IV:s regering. Stepennaja kniga (Stamboken), en rysk rikshistoria efter fursteslägter, är hufvudsakligen ett verk af metropoliten Makarij och fortsattes sedan t. o. m. Alexej Michailovitj (1645). Presten Johann Glazatyj skref det kazanska kanatets historia. Dels i krönikehandskrifter, dels dessutom finnes en mängd historiska uppsatser af mindre omfång från 16:de och 17:de årh. Åtskilliga novellistiska berättelser tjena som uppbyggelse eller bearbeta den allmänna meningen i politiskt och religiöst syfte (Om babyloniska riket, Om tsar Muhammed, En gudälskande mans berättelser o. s. v.). Från 17:de årh. har man t. o. m. en sorts roman: Historien om adelsmannen Frol Skobejev och hofmästaren Nastjokins dotter Anna (1680), folknoveller, sådana som t. ex. historien om Sorgen och olyckan, och satiriska berättelser (Om humledrycken och Om bränvinets ursprung, samtliga från 17:de årh.). Två moskovska köpmän, Tryf. Korobeinikov och Jur. Grekov, beskrefvo under 16:de årh. sin resa till Jerusalem, Egypten och Sinai i öflig stil. Från 17:de årh. äro af intresse beskrifningen om Feodor Baikovs beskickning till Kina (1654) och köpmannen Feodot Kotovs resa till Persien (1623--24). Från 1500-talet förskrifver sig den första inhemska kartan öfver ryska riket. 1564 utkom den första i Ryssland tryckta boken (Apostol). -- Efter fruktansvärda politiska skakningar(»orostiden») fortsattes kulturarbetet under 17:de årh. med lillryskt och grekiskt biträde. De angrepp, för hvilka efter unionerna i Lublin och Brest den ortodoxa tron var utsatt från katolsk sida, nödgade lillryssarna att tillegna sig vesterländsk (latinsk-skolastisk) bildning. Från Kiev fann denna väg till Moskva: lillryssar kallades till Moskva som lärare (fr. o. m. 1649; den första skolan i Moskva, »patriarkalskolan» vid Tjudovska klostret, inrättades 1633) och som biträden vid den af Nikon ledda revisionen af de religiösa böckerna. Mogilas kollegium i Kiev blef förebilden för högskolan i Moskva och för de andliga seminarierna. Öfver Kiev kommo Europas vetenskap och vitterhet (mysterier, sagor och romaner) till Moskva. Så stor var emellertid misstron till den latinska bildningen, att den 1685 grundlagda moskovska (andliga) akademien ställdes under ledning af två grekiska bröder Lichudos. Naturligtvis blef kommunikationen ännu lifligare, sedan »Lilla Ryssland» återförenats med ryska riket (1667). Epifanij Slavinetskij (se denne) öfversatte å nyo Nya test. och Moseböckerna samt skrifter af kyrkofäderna. Avraamij Firsov öfversatte psaltaren till ryska. Predikan, som förut alldeles råkat ur bruk, återupptogs, och som predikanter uppträdde Slavinetskij (öfver 50 af hans predikningar finnas i behåll), Simeon från Polotsk (1628--82, af hvilken två samlingar predikningar finnas) och Dimitrij Rostovskij, alla tre lärjungar af kievska akademien. De två siste äro tidens mest betydande författare. Simeon var den förste ryss, som, i Trons krans (i katekesform), gaf en systematisk framställning af den ortodoxa läran. Han var äfven en produktiv versmakare (didaktisk och tillfällighetspoesi i två samlingar: Den blomstrande trädgården och Rytmologium, poetisk parafras af psaltaren, och ett poetiskt kalendarium, allt i stafvelseverser efter polskt mönster) och mysterieförfattare. Redan förut hade mysterier från Kiev vandrat till Moskva (Gudsmannen Aleksej, Adam och Eva, Josef); den första dramatiska föreställning i Moskva gafs 1672 af en tysk trupp. Dimitrij Rostovskij skref också en dogmatik och flere mysterier, gjorde historiska kompilationer och redigerade en mindre, mycket använd samling helgonlegender (»Tjeti-mineji»). Den teologiska literaturen är för öfrigt väsentligen polemisk: om nattvarden (skriftvexling mellan Silvester Medvjedev och bröderna Lichudos), mot latinerna (Jevfimij, Damaskin) och framförallt mot raskolnikerna (å ena sidan Avvakum med ett trettiotal olika skrifter samt raskolnikernas många »böneskrifter», å andra sidan Simeon Polotskij, patriarken Joakim, metropoliten Ignatij, Dimitrij Rostovskij m. fl.). En vigtig historisk källskrift är det arbete (handskrift i Upsala) om Ryssland under Aleksej Michailovitjs regering, som en förrymd rysk skrifvare Grigorij Kotosjichin (se denne) författade under sin vistelse i Stockholm 1666--67. Till ryska literaturen kunna också räknas de af den »förste panslavisten», kroaten Jurij Krizanitj, under hans förvisning i Tobolsk författade skrifter: språkliga och teologiska arbeten samt, vigtigast, en statsteori med tillämpning på ryska förhållanden (Politika, daterad 1663). Från 17:de årh. förskrifva sig de första inom moskovitiskt område författade eller tryckta skolböckerna (abc-böcker, grammatik, ordbok, aritmetik). Det moskovitiska riket var på god väg att småningom tillegna sig europeisk odling, när Peter I genom en våldsam revolution sökte på en gång omskapa allt.
Tiden fr. o. m. Peter den store. III. Med Peter den store började äfven för literaturen en ny tid, med nytt alfabet (1708), nytt språk, nya tankar och seder (jämte de gamla). Akademien i Moskva ombildades; stiftsskolor, räkneskolor, navigationsskola och sjöakademi, slutligen vetenskapsakademien (efter Peters statut, men först efter hans död, 1726) inrättades. Den första tidningen utgafs 1703. Den mest produktive författaren var Peter sjelf (förordningar, förslag, bref; Samlade skrifter I, 1888). Hans vigtigaste literäre medhjelpare var Feofan Prokopovitj (se denne), som i tal och afhandlingar bearbetade den allmänna meningen till förmån för Peters reformer. Feofans vigtigaste arbete är det »Andliga reglementet» (1721); för öfrigt författade han teologiska och filosofiska läroböcker samt polemiker (mot katolikerna). Han var derjämte loftalare och tillfällighetspoet. Jämförelsevis konservativ var deremot Stefan Javorskij (1658--1722, metropolit i Rjazan, president i heliga synoden), liksom Prokopovitj en lärjunge af Kiev-akademien, framstående predikant. Hans polemiska arbete Trons klippa (mot protestantismen) gaf anledning till en vidlyftig skriftvexling i den ryska och europeiska literaturen. Genom sin broschyr om Tecknen till Antikrists ankomst och verldens ände understödde han Peter. Af betydelse äro äfven bonden-avtodidakten Ivan Pososjkovs (1670--1726) ekonomisk-politiska arbeten: En faders förmaning till sin son (lefnadsregler, högst intolerant i religiöst afseende), framförallt hans bok Om fattigdom och rikedom (ett högst märkligt statsekonomiskt verk med moderna grundsatser). Från Peters tid förskrifva sig i öfrigt reseskildringar af P. Tolstoj, A. Matvejev, B. Sjeremetiev o. a., memoarer af Kreksjin (d. 1763: Peters historia) o. s. v. samt en del folkliga »intermedier» med satir öfver Peters nyheter. Främlings- och gunstlingsregementet under »reformatorns» efterträdare var icke gynsamt för kulturarbetet. Till Peters skola hörde polyhistorn Vasilij Tatistjev (1685--1750), författare i historia och statskunskap, samt diplomaten Antioch Kantemir (1708--44) med sina satirer, den förste representanten i Ryssland för den franska klassiciteten. Båda voro politiskt verksamma vid Annas tronbestigning. Den psevdoklassiska vitterhetens teori utvecklades af Vasilij Tredjakovskij (1703--69), en flitig, men föga begåfvad öfversättare och rimmare, den ryska verskonstens reformator, i det han efter folkdiktens föredöme lade tonvigten till grund för versens byggnad, medan ännu Kantemir endast räknade stafvelser. Under Elisabet (1741--62) ljusnade utsigterna. År 1755 grundlades (efter förslag och under ledning af Ivan Sjuvalov) Rysslands första universitet, i Moskva; 1756 började universitetets ännu fortsatta »Moskovskija vjedomosti» sin verksamhet. Gymnasier inrättades i Moskva och Kazan. Århundradets mest betydande forskare och författare, universalgeniet Michail Lomonosov (1711--65), i viss mening den nyare ryska literaturens grundläggare, började under Elisabet sin mångsidiga och fruktbärande verksamhet. Som stillärare och grammatiker bestämde han för lång tid det ryska språkets öden; som skald (ej utan begåfning) tillämpade och befäste han den nya accentuerande metriken. Medan Lomonosov i oden och lärodikter följde den franska smaken, gjorde den sjelfkäre Aleksandr Sumarokov (1756 direktör för Petersburgs första stående teater) detsamma i dramat (sorgspel och komedier) fr. o. m. 1747. Sumarokov är äfven känd som satiriker, kritiker och utgifvare af Rysslands första privata tidskrift (Det arbetsamma biet, 1759). Kulturhistoriskt intressanta memoarer från Annas och Elisabets tid finnas af den olyckliga furstinnan Natalia Dolgorukij, af Vas. Nastjokin och Jak. Sjachovskij, båda ämbetsmän under olika regeringar, och af godsegaren Michail Danilov. På naturvetenskapernas område möter en hel rad namn, äfven ryska. Akademiens första ledamöter voro emellertid, liksom professorerna i Moskva, till största delen utländingar. Till akademien hörde de tre berömde historikerna: G. S. Bayer (1694--1738, grundläggare af teorien om varjagernas skandinaviska ursprung), den samvetsgranne forskaren G. F. Müller (1705--83), som jämte Gmelin ledde den sibiriska expeditionen 1733--43 och redigerade akademiens literära tidskrift fr. o. m. 1755 (Jezjemjesjatjnyja sotjinenija, senare med andra titlar), och Schlözer d. ä. (i Ryssland 1762--67). Den skolastiska filosofien fick gifva vika för nyare filosofiska system. En massa mer eller mindre betydande verk öfversattes från vesteuropeiska språk till ryska. Med Katarina II (1762--96) fick »upplysningsfilosofien» insteg i Ryssland, och literaturen vann medarbetare och vänner, vida flere än någonsin förut, bland alla lager af samhället. För språkets vård inrättades 1783 en rysk akademi (1841 förenad med vetenskapsakademien). Kejsarinnan var sjelf en begåfvad författarinna. Sitt regeringsprogram gaf hon i den berömda instruktionen för 1767 års stora lagkommission. Hon sysslade med pedagogik, historia och språkvetenskap samt skref qvicka satiriska kåserier i ett par tidskrifter. Konstnärligt värde ega hennes komedier (naturlig dialog, realistisk teckning) och operor. Hennes väninna furstinnan Jekaterina Dasjkov(1743--1810), direktör i vetenskapsakademien och president för ryska akad., derjämte publicist, skref äfven komedier. Den psevdoklassiska tragedien, som ännu odlades af Sumarokovs måg Jakov Knjazjnin (1742--91, Dido, Rosslav, med svenskt ämne, Titus' mildhet, Vadim i Novgorod) lemnade småningom plats för det borgerliga dramat. Ryssarna lärde utom Molière känna äfven Holberg (öfvers. af von Wisin), Lessing och Shakspeare (öfvers. af Karamzin). Som komediförfattare framstå Denis von Wisin (Brigadieren, 1766, Öfvermaga, 1782), den humane Knjazjnin (författade äfven operor) och Vasilij Kapnist (1757--1824), äfven odeförfattare, alla gisslande gamla och nya ryska oseder. Idéerna äro oftast lånade utifrån, men tillämpningen göres ej utan talang. Alla tre uppträda som samhällskritiker äfven utanför det dramatiska området. Bland författare af borgerliga dramer böra nämnas (utom Knjazjnin och Cheraskov) Vladimir Lukin (1737--94; Slösaren), mest betydande som teoretiker genom sina yrkanden på nationelt innehåll, vidare Aleksandr Ablesimov (1742--84; sagor på vers, komedier och operor, bland dem Mjölnaren som trollkarl, bedragare och böneman), Verevkin, Dimitrij Jefimjev (1768--1804) och den berömde skådespelaren Peter Plavilstjikov (1759--1812), som äfven författade sorgspel och komedier. Inom lyriken står Gavriil Dersjavin (1743--1816) öfver alla. Århundradets främste skald, »den ryska poesiens morgonrodnad», börjar han i »klassisk» stil; men naturlig och enkel, närmar han sig i stil och ämne alltmer folket, står med sin diktning som med sitt lif på gränsen till en ny tid (nära bekant med Dimitrijev) och röjer till och med inflytande från Ossian. Hufvudformen för hans (väsentligen didaktiska) skaldskap är odet (förhärligandet af Katarina och hennes ryska samtida) och den poetiska episteln. Under sina senare år skref han också sorgspel och operor. Kostrov (d. 1796) är mera betydande som öfversättare (Homeros, Ossian) än i sina egna lyriska dikter. Så är äfven förhållandet med Petrov (d. 1800), Miltons öfversättare. Den prosaiske hedersmannen Michail Cheraskov (1733--1807), »ryska literaturens ålderman», som med sin Rossiad (1779) blef grundläggare af Rysslands konstepos, följer i denna och i sina öfriga episka, lyriska och dramatiska dikter trofast de franska reglerna och franska mönster. Mera modern var hans poetiskt begåfvade vän Ippolyt Bogdanovitj (1743--1803), lyriker, epiker och dramatiker. Hans Psyche (efter Lafontaine) står på öfvergången från heroiskt till komiskt epos. Till Cheraskovs vänkrets hörde äfven Vas. Majkov (1728--78), lyriker och dramatiker, men mest känd genom sina komiska hjeltedikter (Lhombrespelaren, Jelisej eller den förtörnade Bacchus). Rysslands förnämste fabeldiktare före Krylov var Ivan Chemnitzer (1744--84). Hans fabler (dels egna, dels bearbetningar och öfversättningar) utmärka sig genom ett enkelt och naturligt språk. Äfven andra samtida (t. ex. Knjazjnin och Majkov) skrefvo fabler. I romanväg öfversattes och imiterades såväl de politiska tendensromanerna (Fénelon, Marmontel, Florian, Barthélemy S:t Hilaire) som de sentimentala dygderomanerna i engelsk stil af Prevost, hvilken i Ryssland fick en efterföljare i den språkkunnige utgifvaren af Helvetesposten Feodor Emin (1735--1770), som skref bl. a. Den obeständiga Fortuna. Till samma riktning höra för öfrigt Karamzins Stackars Lisa och Natalia samt hans resebref. Mot den franska smaken med halffransk konversation och den massa franska äfventyrare af båda könen, hvilka i Ryssland uppträdde som huslärare, liksom mot den gammalryska råheten i tänkesätt och sed, mot ämbetsmännens besticklighet och bondens förtryck riktade ett tjugutal tidskrifter sin satir, på samma gång de arbetade för nationalitet och natur (och förberedde bond-emancipationen). Encyklopedisterna studerades i original och öfversättning. Utom kejsarinnan befunno sig åtskilliga ryssar i personlig beröring med Rousseau, Voltaire, Helvetius o. a. Med tiden fann kejsarinnan de moderna frihetsidéerna, som hon med sådan ifver hyllat, betänkliga och drog åt sig tyglarna, redan innan franska revolutionen lagt deras möjliga konseqvenser i dagen. Alla »voltairianer» blefvo misstänkta. Tryckfriheten inskränktes. Knjazjnins »Vadim» förbjöds. Den känslige idealisten Aleksandr Radistjev (1749--1802), en af de 12 studenter, som 1766 skickades till Leipzig att studera juridik, angrep i sin imaginära Resa från Petersburg till Moskva (1790) med ädel harm lifegenskapen och annat oskick, dömdes derför till döden och benådades med Sibirien. Ett annat föremål för regeringens förföljelse var frimurarna. De moskovske frimurarna (närmast rosenkreutzare) under prof. Schwartz, Lopuchin och Novikov protesterade å sin sida liksom presterskapet å sin mot »voltairianerna». Ivan Lopuchin(1756--1816) skref mot dem Om förståndets missbruk hos några nyare författare (1780) samt frimurareskrifterna De rätte frimurarnas moralkatekes, Den andlige riddaren (1791) och Om den inre kyrkan (1798). Nikolaj Novikov (1744--1818) var tidens förnämste publicist, förtjenstfull utgifvare af historiska urkunder och en varm fosterlandsvän. Den vetenskapliga verksamheten var väsentligen inskränkt till vetenskapsakademien i Petersburg och universitetet i Moskva samt dessa institutioners periodiska publikationer. Emellertid råkas allt flere ryska namn, och vetenskapen började i större omfång betjena sig af ryska språket. Bland mängden af teologiska förf. kunna vi här påminna endast om den varmhjertade biskop Tichon (d. 1783; Om den sanna kristendomen, Andelig skattkammare m. fl.). Ryska akademien utgaf en rysk ordbok (6 dlr, 1789--96), pastor primarius Aleksejev ett kyrkslaviskt lexikon (1794), och Ryska sällskapet i Moskva gjorde samlingar till en dialektordbok. I rysk historia arbetade, utom dilettanterna, Katarina sjelf, Jelagin (1721--96; rysk historia till 1389) och den ofvannämnde Emin (rysk historia till 1213), två allvarliga forskare, den knarrige furst Stjerbatov (6 dlr, till Mikael Romanov) och Ivan Boltin (1735--92; vidlyftiga anmärkningar till Leclerq's och Stjerbatovs arbeten), specielt i kyrkohistoria den äfven som predikant berömde metropoliten Platon (d. 1812), A. Zjuravlev (d. 1813; raskolnikernas historia) o. a. Historiska urkunder utgåfvos af Novikov (»Russkaja vivlioteka»), Stjerbatov och Boltin (»Russkaja pravda»). Intressanta anteckningar till samtidens historia skrefvos af von Wisin, furstinnan Dasjkov, Dersjavin, Lopuchin och Stjerbatov, vidare af A. Boloton (1738--1833; hans memoarer omfatta hela 18:de årh.), A. Chrapovitskij (1749--1801; i sv. öfvers. i utdrag 1880), A. Gribovskij (1766--1833) och S. Porosjin (1741--69). Vetenskapliga expeditioner utsändes till olika delar af landet. Grefve Musin-Pusjkin (1744--1817) samlade gamla handskrifter. I. Tjulkov (d. 1793) utgaf de första samlingarna af folkvisor (1770--74), sagor (1788) och folktro (1782). Den ryska literaturens historia bearbetades af biskop Damaskin (d. 1795), Novikov, Bacmeister och den anonyme förf. till Dramatiskt lexikon (1797). En nationel väckelse, förelöpare till vårt århundrades slaviska renaissance, är skönjbar redan under Katarina IV.
Alexander I (1801--25) återställde den afbrutna kommunikationen med vestra Europa. Genom de stora krigen blef denna äfven på det andliga området mera intensiv och djupgående än någonsin. Undervisningsväsendet omorganiserades, nya universitet inrättades (i Kazan och Charkov, senare äfven i Petersburg). Den tongifvande författaren under Alexander var Nikolaj Karamzin (1766--1826), och hans hufvudverk är Ryska rikets historia (1816--29). Politiskt och socialt konservativ (Prom. om gamla och nya Ryssland, 1811, mot de konstitutionella idéerna; En rysk medborgares mening, 1819, mot Polens återupprättande), är han reformator i fråga om språket. Redan i sina resebref närmar han sig samtalsspråket i satsbyggnad och ordval. Mot Sjisjkov (1754--1841) och »den gamla stilens» öfriga anhängare får han understöd af Katjenovskij, D. Dasjkov m. fl., och hans stil blir för den följande tiden mönstret. Karamzin är utpräglad ryssvän. Honom nära står Ivan Dimitrijev (1760--1837), som emellertid i sina fabler och poetiska sagor följer franska mönster. De franska smakreglerna försvarar i teorien moskvaprofessorn Aleksej Merzljakov (1778--1830), men diktar icke dess mindre visor och romanser i folkton. Den siste representanten för det klassiska dramat är Vladislav Ozerov (1769--1816). För teatern rådde i början af 1800-talet en formlig mani. Inom komedien beherskade Sjachovskoj (1777--1846) under 30 år repertoaren; han imiterade fransmännen liksom Zagoskin och N. Chmelnitskij (1789--1846). De sentimentala romanerna och resorna, som efter Karamzin en tid fortgingo, blefvo föremål för obarmhertig satir. En realistisk tendens yttrade sig i Benitskijs österländska berättelser och hos Gogols föregångare, lillryssen Vas. Narjezjnyj (1782--1825), författare till bl. a. Den ryske Gil Blas. På Sjisjkovs sida stodo satirikerna I. Dolgorukij (1764--1823) och D. Gortjakov (1756--1824), på Karamzins och den gryende romantikens A. Vojejkov (1778--1839; Dårhuset) och P. Vjazemskij (1792--1878). Till den »Karamzinska perioden» hör äfven den oöfverträfflige Ivan Krylov (1768--1844). Sedan han försökt sig på hvarjehanda (han utgaf redan på 1700-talet satiriska tidskrifter), utgaf han 1809 sin första fabelsamling. Hans skarpa iakttagelseförmåga, nyktra humor och äkta folkliga språk hafva skaffat honom en större läsarekrets, än någon annan rysk författare egt. Fabler skref äfven den cyniske Aleksandr Izmajlov (1779--1831). Krigen mot Napoleon skärpte oppositionen mot det franska oväsendet; faran väckte fosterlandskärleken hos hög och låg. Till den patriotiska literaturen höra Feodor Rostoptjin (d. 1826) med sina »tankar vid stora trappan» och sina »affischer», Sergej Glinka (d. 1847) med tidskriften »Russkij vjestnik» (som emellertid redan 1813 fick en öfverlägsen medtäflare i Gretjs »Synotetjestva») och Denis Davydov, jämte Krylov, Zjukovskij m. fl. Den vankelmodige kejsar Alexander drunknade i religiös mystik; censuren blef orimlig, och universiteten rensades (genom obskuranter sådana som Magnitskij och Runitj). För ett statsekonomiskt arbete (1818) måste N. Turgenjev (1790--1871), emigrera; han skref i utlandet »La Russie et les russes» (1847); prof. Kunitsyn fick för sin Naturrätt (1818--20) en process på halsen. Den politiska och sociala diskussionen fick sitt tillhåll i hemliga sällskap, som slutligen utmynnade i »dekabristoroligheterna» (1825). Dessa kostade två skalder lif eller välfärd: Kondratij Rylejev (f. 1795), som 1820 skref Till gunstlingen (=Araktsjejev), blef hängd, den sympatiske A. Odojevskij (1802--39) skickad till Sibirien. Censurförtrycket alstrade en handskrifven indignationsliteratur, som cirkulerade i tusentals afskrifter. Till denna literatur hör ett helt band af Pusjkins tidigare dikter och Aleksandr Gribojedovs (1795--1829) berömda komedi Ve den, som har snille! (uppförd först 1831). Äfven för vittra syften bildade sig sällskap och klubbar (literatursällskap i Moskva och Petersburg, »Arzamas», hvars förhållande till Ryska akademien och Sjisjkovs »Vänner af ryska ordet» något påminner om fosforisternas strid med Gamla skolan hos oss). Samtidigt föddes och fostrades i Ryssland den slaviska filologien, som på sitt sätt förberedde en ny tid, genom den lärde och samvetsgranne Vostokov, K. Kalajdovitj (1792--1832) P. Strojev o. a. med kanslern Rumjantsev som insigtsfull mecenat och samlare. Med den subjektive Zjukovskij (1783--1852), som skref balladen »Ljudmila» m. m. och gjorde många öfversättningar (bl. a. från Schiller och Göthe, Byron, Moore, Fouqué, Homeros), samt hans båda vänner, den elegiske Konstantin Batjusjkov (1787--1855), i formtalang Zjukovskijs medtäflare, och den mindre betydande Ivan Kozlov (1779--1840), blef romantiken bofast i Ryssland. Med Aleksandr Pusjkin (1799--1837) nådde den sin höjdpunkt. Inspirerad konstnär (och ingenting annat), för hvilken meter och rim voro det naturliga språket, hade han mottagit fruktbara impulser från bl. a. Byron och Shakspeare, men gick senare sin egen väg, på samma gång han lefde sig alltmera in i sitt folks historia och traditioner. Till Pusjkins drabanter hörde Dim. Venevitinov (1805--27, utg. af »Moskovskij vjestnik»), den sönderslitne Aleks. Polezjajev (1810--38), den känslosamme Anton Delvig (1798--1831), pessimisten Jevgenij Baratynskij (1800--1844) och den russofile dryckessångaren Nikolaj Jazykov (1803--46). Nikolaus sökte konseqvent undertrycka all diskussion. På det beståendes sida ställde sig (med »Nordiska biet» och »Fäderneslandets son») petersburgarna, den inskränkte Nikolaj Gretj (1787--1867), den tvetydige Taddej Bulgarin (1789--1859) och Osip Senkovskij (1800--58, psevd. »Baron Brambeus»), alla tre produktiva romanförfattare. I Moskva försvarade skeptikern Katjenovskij (i »Vjestnik Jevropy») ännu de »klassiska» reglerna; den fåfänge pedanten Step. Sjevyrev (1806--64), som literaturhistoriker ej utan förtjenst, och Nikolaj Nadjezjdin (1804--56; utg. af Teleskopet och Ryktet), båda professorer, slöto sig i sin kritik ej till någon viss skola. Romantikens språkrör var »Moskovskij telegraf» (1825--34), utgifven af avtodidakten-mångskrifvaren Nikolaj Polevoj (1796--1846). Sekundaförfattare, sådana som Aleks. Bestusjev (psevd. »Marlinskij»), Nikolaj Pavlov (1805--64, salongsromaner) och Polevoj lemnade i sina romaner och noveller en oskolad fantasi fria tyglar. Detsamma gäller delvis om den filosofiske V. Odojevskij (1804--69), som emellertid också skrifvit några ganska fina stycken (Brigadieren, Balen o. a.), samt i fullt mått om den patriotiske Nik. Kukolniks (1809--68) högtrafvande dramer och romaner med ämnen ur medeltiden eller ryska historien. Historiska romaner i W. Scotts maner skrefvo Mich. Zagoskin (1789--1852; Jurij Miloslavskij) och Iv. Lazjetjnikov (Bsurmanen, Ispalatset m. fl.). En lyriker af första rang (på vers och prosa) var åter den demoniske Michail Lermontov (1814--41). I honom kulminerar den oppositionella romantiken. Till Pusjkin och Lermontov sluta sig redan på 1840-talet, ehuru deras hufvudsakliga verksamhet faller senare, grefvinnan Jevdokija Rostptjin (1811--58), bäst i sina små lyriska dikter, mindre lyckad i romanen, och den melodiske, känslige Nik. Ogarev (1813--77), medarbetare i Herzens »Kolokol». Romantiken nära (personligen i förbindelse med Stankevitj och hans vänner, de blifvande slavofilerna) står 1830-talets geniale folkdiktare Aleksei Koltsov (1809--42). Hos humoristen-kosaken Nikolaj Gogol (1809--52) träder romantiken i den närmaste förbindelse med verkligheten. Med sina lillryska teckningar är han den ryska realismens grundläggare, senare en omild kritiker af förvaltning och ämbetsmän (Revisorn, Döda själar). -- Mera direkt var den kritik, som riktades mot det bestående af »vesterländingarna» (zapadniki). De direkta anklagelserna börja med P. Tjaadajevs Filosofiska bref (i »Teleskop», 1836). Både vesterländingar och slavofiler utgingo från den studentkrets, som i Moskva på 1830-talet slöt sig omkring den begåfvade, tidigt bortgångne N. Stankevitj (1813--40) och Bjelinskij: Granovskij, Bakunin och Herzen, Katkov, K. Aksakov, Chomjakov. Deras hufvudintresse var då tysk filosofi (Schelling och Hegel). Vissarion Bjelinskij (1812--48) är Rysslands förnämste kritiker. Hyllande Gogol, Pusjkin och Lermontov, införde han Koltsov i literaturen, försvarade på samma gång (med Hegels logik) absolutismen, men öfvergick snart på Herzens och Granovskijs sida, omfattade demokratiska idéer och såg i literaturen blott en häfstång för samhällsutvecklingen. Han utöfvade på författare och opinion ett kolossalt inflytande. -- Senare delen af 1840-talet var i Ryssland som annanstädes en tid af social jäsning. Hufvudorgan för framstegspartiet (»vesterländingar» i socialt, realister l. »naturalister» i estetiskt afseende) blef Panajevs och Nekrasovs »Sovremennik» (En samtida), sedan 1847. Efter det rådande »systemets» bankrutt i Krimkriget kom en tid af fri diskussion och ifrigt reformarbete, i hvars tjenst äfven den vittra literaturen stod. Den literära kritiken sköttes i »Sovremennik» senare af den ädle Nikolaj Dobroljubov (1836--61), som uppträdde redan 1856 samt i begåfning och tendens var en ny Bjelinskij, och af den socialistiske N. Tjernysjevskij (d. 1889), hvars ekonomiska roman »Hvad är att göra?» väckte stort uppseende. 1860-talets mest betydande kritiker, till sin sociala och antiestetiska (realistiska) tendens Bjelinskijs och Dobroljubovs efterföljare, men mera extrem var Dimitrij Pisarev (1840--68), som skref i »Russboje slovo» och »Djelo». Nikolaj Soloviev och A. Grigoriev (1825--64) betona mera den konstnärliga sidan. I den periodiska pressen, som nu blef en makt, fördes reformernas talan direkt af två berömda publicister, nämligen den genialiske, radikale Aleksandr Herzen (1812--70), från London, der han 1854 grundlagt ett ryskt tryckeri, och hvarifrån 1856--64 hans »Kolokol» (Klockan) lät hög och låg höra sin mäktiga röst (hans medarbetare voro bl. a. Bakunin och Ogarev), och den då ännu liberale Michail Katkov (1818--87), som utgaf »Russkij vjestnik», senare en fiende till de institutioner han på 1850- och 1860-talen så varmt förordat. Katkovs ledande ställning förskref sig egentligen från hans publicistiska härtåg i »Moskovskija vjedomosti» mot polackerna (och Herzen) i början på 1860-talet. Redan efter några år inskränktes åter pressfriheten. Fr. o. m. 1860-talet har en mängd rysk literatur i politiska och sociala ämnen tryckts i utlandet, mest i London och Genève (och lästs i Ryssland). -- Slavofilernas språkrör var först Pogodins »Moskvitianin» (fr. o. m. 1841, i början ej vidare utprägladt slavofil). Efter deras teori, i godt samförstånd med Nikolaus' politiska system utvecklad filosofiskt af Ivan Kirejevskij (1806--56), religiöst af »kyrkoläraren» Aleksej Chomjakov (1804--60), historiskt af Samarin och Konst. Aksakov (1817--60), är »det heliga Ryssland» ett alldeles specifikt väsende, med envåldsherradömet, den ortodoxa tron och bykommunen som väsentliga bestämningar. I motsats till »den ruttna Vestern» äro slaverna (egentl. ryssarna; ty vestslaverna hafva svikit sin bestämmelse) Guds egendomsfolk. Jämte sina öfverdrifter (och brist på historisk kritik) hafva slavofilerna också stora förtjenster; de hafva kraftigt framhållit betydelsen af en nationel utveckling och verkat för tillvaratagande af folkets traditioner. Deras hufvudorgan var »Russkaja besieda» (fr. o. m. 1856), på 1860--80-talen åtskilliga af den talangfulle publicisten Ivan Aksakov (1823--86) utgifna tidskrifter (sist »Rus»), som den ena efter den andra förbjödos. Med regeringen råkade nämligen äfven slavofilerna i delo. En framstående kritiker är N. Strachov, hvars samlade uppsatser utgåfvos under titeln Striden med Vestern (1882--83). Ur slavofilien utvecklade sig den yngre panslavismen, bland hvars representanter må nämnas V. Lamanskij, Danilevskij, Hilferding, Bestuzjev-Rjumin och Or. Miller; panslavisternas organ är sedan 1883 »Slavjanskija izvjestija». -- Den vittra prosaliteraturen (novell, roman) efter Gogol är i allmänhet liberal och realistisk fr. o. m. slutet på 1840-talet och senare i bottnen satirisk (mot lifegenskap, mutväsende, polisgodtycke och andra samhällslyten). Dess förnämsta män äro Herzen (Hvems är felet?, m. m.); Ivan Turgenjev (1818--83), som i sina skrifter ger uttryck åt de successiva skiftningarna i det allmänna tänkesättet (hos intelligensen) och för sin tid gäller som den främste; den nyktre Ivan Gontjarov (f. 1812) författare till En vanlig historia (1847), Oblomov (1858--59) m. m.; cynikern Aleksej Pisemskij (1820--81), som med bl. a. Det upprörda hafvet (1863) uppträdde mot reformvännerna ; menniskovännen Feodor Dostojevskij (1821--81) med sin oöfverträffligt fina psykologiska analys (redan 1846 skref han Fattigt folk); Dimitrij Grigorovitj (f. 1822), bäst i sina skildringar ur folklifvet; den varmhjertade Aleksandr Druzjinin (f. 1824, Polinka Sachs 1847); samt Vlad. Sollogub (Tarantas, 1845, ur landsortslifvet) och Sergej Aksakov (1791--1859), som först på gamla dagar började skrifva (Familjekrönikan, 1856) med sina fina skildringar ur naturen och det patriarkaliska godsegarelifvet. De båda sista, framförallt Aksakov (fader till slavofilerna Aksakov) teckna visserligen efter verkligheten, men äro alls icke »vesterländingar». Till Rysslands mest betydande författare, i sin art enstaka, hör den produktive satirikern-humoristen Mich. Saltykov (1826--89, psevd. Stjedrin), under tre årtionden oppositionens egentlige ledare. Hans satir går det ryska samhället genom märg och ben. Folklifvet skildras idealiseradt med slavofil och konservativ, att ej säga reaktionär tendens af Vlad. Dal (1804--72); efter naturen med etnografisk detalj, med kärlek och förstånd af Grigorovitj (Byn, 1846, o. a.); i sin fulla mensklighet af I. Turgenjev (En jägares dagbok, 1847--51, epokgörande), af båda dessa med reformatorisk tendens; mera groft realistiskt af Pisemskij; i sin råhet af Aleksej Potiechin, i hela sin glädjelösa materialism med etnografisk omständlighet af F. Resjetnikov (på 1860-talet); med vetenskaplig noggranhet af Pavel Melnikov (1819--83) i de klassiska verken I skogarna och På bergen. N. Zlatovratskij tecknar en smula idealistiskt folkets själslif med en psykologisk skärpa, som ställer honom nära Dostojevskij. Proletariatets (och den närstående medelklassens) fysiologi gifva oss den olycklige Nik. Pomjalovskij (1837--63; Bilder från konviktet m. m.), Glieb Uspenskij (äfven sociologiska skisser: Nya tider, nya sorger, efter emancipationen) och Vsev. Krestovskij (Petersburgs hålor m. m). Öfver hufvud hör folkskildringen till den nyare ryska romanens mest karakteristiska sidor. Tendensromaner af ett annat slag äro fru Nadezjda Chvostjinskij's (psevd. W. Krestovskij) många romaner och noveller ur landsortslifvet och stora verlden: de stå i qvinnoemancipationens tjenst. För öfrigt saknas ej häller författare, som angripa sakernas nya ordning och reformvännerna. Så göra t. ex. Gontjarov, Pisemskij och Dostojevskij i några af sina skrifter. Historiska romaner af framstående förtjenst skrefvo dramatikern och lyrikern Aleksej Tolstoj (Furst Serebrianyj, 1803), historikern Kostomarov, D. Mordovtsev (ur kosakhistorien), grefve Salias (Pugatjevtserna) och den produktive G. Danilevskij (från 18de årh.). Högst bland samtidens ryska romanförfattare, liksom Turgenjev med hedersrum för alla tider och bland alla folk, står den ädle, universelle tänkaren Leo Tolstoj (f. 1828). Med den finaste iakttagelseförmåga och sinne för själslifvets alla nyanser, är han hemmastadd i samhällets alla kretsar, i salongen och bondstugan, fosterländsk och human, mästare i den historiska romanen, författare för folket och för de små, forskare på det pedagogiska och religiösa området. Bland hans romaner må nämnas Krig och fred (1865--68) och Anna Karenin (1875--78). Från de sista åren kunna nämnas Vsev. Garsjin (d. 1888), M. Albov (i Dostojevskijs stil) och, Vlad. Korolenko.
Inom dramat betecknar 1850- och 1860-talens alstring en ny tid. Den dominerande författaren är obestridt Aleksandr Ostrovskij (1823--86) med sina teckningar ur köpmanslifvet. Men i Ryssland var då (och är delvis ännu) köpmannen bonde: äfven här gäller teckningen således menige man, folket. Han skildrar för öfrigt också andra samhällslager och har äfven försökt sig i »dramatisk krönika». Äfven Pisemskij lyckas bäst i folkdramat (trag. Ett bittert öde, 1859). Samtidigt blomstrar ett kritisk-satiriskt tendensdrama med ämnen ur de s. k. bildades led: komedier af Suchovo-Kobylin, N. Lvov, Sollogub, A. Potjechin, Diakonov, Tjernjavskij, Mann, Plestjejev, I. Turgenjev. Bland yngre författare i samma genre må näranas N. Potjechin och J. Sjpazjinskij, särskildt framstående genom fin psykologisk analys, Ostrovskijs lärjunge N. Soloviev och, för sin outtömliga produktivitet, V. Krylov (psevd.. »Aleksandrov»). I det historiska dramat utmärker sig först Lev Mej (1822--62; Tsarbruden 1849, I. Pskov, 1860). Honom öfverträffar vida Aleksej Tolstoj (1818--75) i den berömda trilogien: Ivan den Grymmes död -- Feodor Ivanovitj -- Boris. Från antiken (striden mellan hedendom och kristendom) har A. Majkov hemtat ämnet för två dramer med väsentligen lyriska förtjenster (Tre dödar, Två verldar). På det lyriska området är den ofvannämnde reflekterande, formfulländade Apollon Majkov (f. 1821) en af det nya Rysslands större skalder med antik färg. Först i andra rummet kommer Turgenjevs vän, den melankoliske Jakov Polonskij (f. 1820), äfven novellist, epikuréerna Nik. Stjerbina (1821--69, Grekiska dikter) och Afanasi Fet (äfven framstående öfversättare). Till de främste hör åter den ofvan nämnde romanförfattaren och dramatikern, den finbildade, idealt anlagde aristokraten Aleksej Tolstoj. Närmare folket står den produktive, demokratiske, men ej synnerligen originelle Mej. Båda skildra i folkstil forntiden (ballader, historiska visor). Alla öfva skaldeskap i konstnärligt intresse. Tolstoj opponerar t. o. m. eftertryckligt mot det realistiskt sociala tendensväsendet. Till slavofilernas läger hörde, utom de som diktare mindre betydande Jazykov, Chomjakov och K. Aksakov, den panteistiske Tjuttjev, som började sitt författareskap redan på 1820-talet, och den begafvade, sympatiske, pligttrogne publicisten Ivan Aksakov. I folkvisan fick Koltsov en efterföljare i sin landsman Ivan Nikitin (1826--61). Tendenslyriken representeras i första rummet af Nikolaj Nekrasov (1821--77), som i hvarje rad gisslar en omensklig samhällsordning. Mindre utpräglad är tendensen hos Aleksej Plestjejev (f. 1825). Satiren odlades med framgång af D. Minajev (d. 1889) och P. Vejnberg, båda liksom Plestjejev äfven framstående öfversättare. Bland skalder från 1870--80-talen kunna här nämnas endast den graciöse panteisten Golenistjev-Kutuzov och pessimisten Semion Nadson (1862--87).
Bland vetenskaperna blomstra, utom naturvetenskap, i synnerhet historia, statistik och geografi. Ryssland har utsändt en hel rad forskningsresande. Mest bekanta bland dem äro Aleksandr Middendorf (f. 1815) och Nikolaj Przevaljskij (1839--88). Bland historikerna må nämnas jämte den oklare Pogodin och den officielle Ustrjalov: Bestusjev-Rjumin, Bogdanovitj (officiös), Ilovajskij och Kostomarov (båda antinormanister), Kunik Zabjelin (kulturhist.), Skrebitskij (emancipationens hist.) och S. Solovjev. På rättens område märkas Beljajev, Kalatjov, Sergejevitj, Tjitjerin. Vladimirskij-Budanov; på kyrkans Makarij och Golubinskij. Filosofiska och historiska vetenskaper ligga af helt naturliga skäl nere.
B. Folkliteraturen är i Ryssland rikare än i något annat land, väl mest beroende på att ryssarna först sent blefvo delaktiga af literär odling och folkundervisningen intill sista tiden varit mycket bristfällig. Redan Prokopios vet, att »slaverna äro ett sångälskande folk». Vi dela alstren af den traditionella vitterheten i 5 grupper: 1. Mytiska sånger, innehållande qvarlefvor af hednisk tro och kult. Flertalet grupperar sig omkring de tre årsfesterna: vid vintersolståndet, (koljada), på våren (krasnaja gorka, röda kullen) och sommarsolståndet (kupalo), numera omklädda till kristna högtider (julen, Georgsdagen eller pingsten, Johannes döparens dag). Julvisorna (koljadki), som numera förekomma blott i södra Ryssland, påminna om Staffanssjungningen. Med vårfesten sammanfalla delvis de gamla dödsfesterna. De till kulten hörande dansarna hafva öfvergått till blott förströelse. Midsommarfesten (»Ivan Kupalo») firas på aftonen med bål, itända halmdockor och hjul. Den kristna mytologien representeras af andliga verser, föredragna af kringvandrande krymplingar och ledande sitt ursprung från medeltidens apokryfiska literatur. Till samma föreställningsområde höra de på prosa föredragna legenderna. Undersökningar om de mytiska sångernas mytologiska och poetiska motiv finnas i åtskilliga arbeten af A. Potebnja. P. Beszonov har utgifvit en samling andliga verser (»Kaljeki perechozjije», 1861--64); A. Vesselovskij har gjort literaturhistoriska undersökningar (1881--83). 2. Hjeltesånger (byliny), förvarande de äldsta historiska traditionerna. Man delar dem i äldre, hvilkas, hjeltar tilläggas öfvernaturliga egenskaper (t. ex. Svjatogor, Volch Vseslavjevitj, Mikula Seljaninovitj), och yngre, med menskliga drag. De senare gruppera sig kring Vladimir (»Solen sköna») i Kiev (t. ex. Ilija Muromets, Dobrynja Nikititj, Alesja Popovitj o. s. v.). Några af dessa hjeltar tillhöra en viss ort: lokala (t. ex. Sadko och Vasilij Buslajev från Novgorod). Dessa hjeltedikters kronologi och geografi hafva naturligtvis sina brister. Märkligt är, att dessa dikter, hvilkas händelser spela i södra Ryssland, der äro glömda; de hafva i vår tid (liksom de finska runorna) upptecknats i norra Rysslands ödemarker, företrädesvis i Archangelska och Olonetsska guvernementen. Till hjeltedikterna sluta sig som fortsättning de historiska visorna, om tatarerna, om Ivan den grymme, om Kazans eröfring, om belägringen af Solovetska klostret, om Peter den store o. s. v.. Samlingar af hjeltesånger (och historiska sånger) finnas utgifna af Kirsja Danilov (1804), Sacharov (1838--39), Kirejevskij (10 dlr; 1860--74), Rybnikov (4 dlr, 1861--67), Hilferding (1873) samt i urval af Avenarius (»Kniga bylin», 1880). 3. Lyriska visor, som röra sig företrädesvis omkring familjelifvet. Deras grundstämning är i allmänhet sorgsen. Bland dem kunna urskiljas: festvisor (vid gästabud och lek), dansvisor, bröllopsvisor, kärleksvisor, klagovisor (vid begrafningar), röfvare- och soldatvisor, barnvisor o. s. v. Lyriska visor finnas i Sacharovs samling, i samlingar af Barsov (klagovisor), Bezsonov (1871), Nosovitj (1873), Schein (1870, 74, 87) o. a. Det större antalet förskrifver sig från Hvita Ryssland. 4. Sagor finnas i riklig mängd. Till innehåll och form skilja de sig emellertid ej väsentligen från de folksagor, som äro gängse i det öfriga Europa. Den vigtigaste samlingen är Afanasievs »Narodnyja russkija skazki» (2:dra uppl. 1873); andra samlingar finnas af Bronnitsyn (1838), Chudjakov (1860--62), Erlenvejn (1863), Sadovnikov (1874) o. a. 5. Ordspråk, i hvilka folket nedlagt sin praktiska lefnadsvishet, sin humor, sitt lynne, finnas i oräknelig mängd. Folkets tal riktigt sväller af ordspråk; poetiska, fyndiga och slående. Den största samlingen är V. Dals (1862--79), omkr. 30,000. En samling ryska ordspråk sammanställdes för pedagogiskt syfte af Katarina II, en annan på hennes uppdrag af Bogdanovitj (1785). Andra samlingar finnas af Buslajev, Hilferding, Snegirev. Till dessa stora grupper komma vidare gåtor, besvärjelseformler m. m.
Den första tidningen i Ryssland började, såsom ofvan nämndes, utgifvas 1703. År 1890 utgifvas inom Ryssland på ryska omkr. 500 tidningar och tidskrifter, deraf 68 dagliga tidningar (af dagliga tidningar utgifvas dessutom 15 på tyska, 12 på polska, 2 på franska, 2 på lettiska, 2 på armeniska, 2 på hebreiska, 1 på grekiska). Bland de s. k. »tjocka» tidskrifterna med literärt innehåll må nämnas: Undervisningsministeriets tidskrift (fr. o. m. 1829), »Vjestnik Jevropy» (Europas budbärare, urspr. grundlagd 1802 af Karamzin, återupptagen 1866), »Russkij vjestnik» (Ryske budbäraren, grundlagd af Katkov 1856), »Otetjestvennyja zapiski (1839--84, senast utg. af Stjedrin), »Russkaja mysl» (Ryska tanken; sedan 1880), »Russkij archiv» (sedan 1863), »Istoritjeskij vjestnik» (Historiske budbäraren; sedan 1880), »Russkaja starina» (Ryska forntiden; sedan 1870), »Kievskaja starina» (Kievska forntiden, Petersburg), de sistnämnda hufvudsakligen med historiskt innehåll. Många uppsatser i rysk literaturhistoria finnas i »Russische revue» (Petersburg). Öfver hufvud hafva tidskrifterna en större betydelse i Ryssland än i något annat land. Som organ för den vetenskapliga verksamheten tjena de periodiska publikationer, som utgifvas af universiteten, de andliga akademierna och en massa lärda sällskap. De största samlingarna af gamla handskrifter finnas i synodens båda bibliotek samt rumjantsevska museet i Moskva och kejserliga biblioteket i Petersburg. Som utgifvare af äldre literatur hafva i synnerhet O. Bodjanskij (prof. i Moskva, d. 1877), I. Sreznevskij (prof. i Petersburg, d. 1880) och A. Bytjkov (direktör för kejs. bibl.) varit verksamma. De förnämsta arbetena i rysk literaturhistoria äro Porfiriev: »Istorija russkoj slovesnosti» (t. o. m. Katarina II), Galachov: »Istorija drevnej i novoj russkoj lit.» (t. o. m. Pusjkin; 2:dra uppl. 1880), och P. Polevoj: »Istorjia russkoj liter, v otjerkach i biogr.» (populärt hållen; till nyaste tid, 4:de uppl. 1881). Ett stort författarelexikon af Vengerov är under utg. sedan 1886. Många bibliografiska arbeten finnas af Merzjov, historiska krestomatier af Buslajev och Galachov, omfattande specialundersökningar af N. Barsukov, F. Buslajev, J. Grot, V. Kliutjevskij, Or. Miller, P. Pekarskij, I. Porfiriev, Alex. Pypin, I. Sreznevskij, M. Suchomlinov, N. Tichonravov, A. Vesselovskij o. a. samt af fransmannen Vogüe. En brukbar tysk kompilation är v. Reinholdts »Geschichte der russischen litteratur» (1886). 18:de årh. är behandladt af dansken C. W. Smith: »Russisk literaturhistorie» (1882). Rysk poesi finnes i tysk öfvers. af Wolfsohn: »Die schönwissenschaftliche litteratur der russen» (1843) och »Russlands novellendichter» (1848). Lll.