Ryska språket, storryskan, till skillnad från det ruteniska l. lillryska språket (se d. o.), den ryska statens officiella språk med underliggande folkmål, tillhör den östra afdelningen af den slaviska språkgrenen, är alltså östslaviskt och utmärker sig som sådant (jämte lillryskan) genom tje-ljud och zj-ljud i st. f. t + j och d + j, a och u för äldre nasalerade e och o, e och o för urspr. kort i och u i sluten stafvelse (förlorade i öppen), -oro-, -olo-, -ere- för urspr. or, ol, er, el mellan två konsonanter (»pleofoni»), specifikt uttal af l och y (urspr. u), saknad af qvantitetsskillnad samt flyttbar exspiratorisk accent. Alla dessa kännetecken (möjligen med undantag af o och e för urspr. kort u och i) framträda redan i de äldsta bevarade minnesmärken af ryskt språk. Så tidigt som i 11:te årh. visa sig lokala skillnader inom det östslaviska språket (eller »ryskan», såsom det kallas efter rikets skandinaviska grundläggare), och redan medeltidens folkspråk fördela sig på två grupper, motsvarande vår tids stor- och lillryska. I förhållande till lillryskan intager storryskan i det hela en äldre ståndpunkt: l och o qvarstå (pisal, skref, volk, varg); g är explosivt (=Sv. g); urspr, e (hvars fornslaviska valör är okänd) har sammanfallit med e; 3:dje pers. sing. och plur. pres. sluta på omuljeradt -t; pret. uttryckes genom det gamla partic. på -l utan hjelpverb, saknar alltså personböjning, men återgifver subjektets genus och numerus; den gamla affrikationen af k och g i vissa kasus är genom analogibildning förlorad (t. ex. volki, vargar, v ruke, i handen); gen. sing. mask. i den pronom. deklinationen slutar på -vo (jevo, hans, dobravo, den godes). I likhet med alla eller de flesta slaviska språk har ryskan sex genom ändelser skilda kasus och tvåfaldig böjning af adj., saknar konjunktiv samt skiljer på olika »aspekter» i verbet (perfektiv och durativ). Bland de nyslaviska språken är storryskan till sin byggnad det mest ålderdomliga. Dess ordbildning är i hög grad genomskinlig. Genom sin rikedom på ännu lefvande böjnings- och afledningsändelser, liksom genom sitt stora ordförråd, är språket i hög grad plastiskt. Tonvigten är mycket markerad, till följd hvaraf de tonvigtslösa stafvelsernas vokaler reduceras till sitt ljudvärde. Moskvadialekten, hvilken anses som mönster, är i hög grad melodiös. Ortografien är etymologisk. Den tager föga hänsyn till de förändringar i uttalet, som vållas af ännu verksamma ljudlagar, men uppfyller icke dess mindre tämligen bra sitt ändamål (är regelbunden). Den mest betydande olägenheten är fasthållandet af den blott etymologiska skillnaden mellan två e-tecken. I hvarje ord, som slutar på kons., tecknas ännu ett kort u (»jerr»), som i ryskan aldrig varit hörbart. Bokstäfvernas antal är 36. De hafva följande utseende och (etymologiska) ljudvärden:
värde omskrivning [A] [a] a a [B] [b] b b [V] [v] v v [G] [g] g g [D] [d] d d [E] [e] e, je; ä, jä e; je [Zj] [zj] Fr. j (sj) zj [Z] [z] z z [I] [i] i i [J] [j] i uti diftong j [I] [i] i i [K] [k] k k [L] [l] »gutturalt» l l [M] [m] m m [N] [n] n n [O] [o] o o [P] [p] p p [P] [r] r r [S] [s] s s [T] [t] t t [U] [u] Fr. ou u [F] [f] f f [Ch] [ch] T. ch ch [Ts] [ts] ts ts [Tj] [tj] Sv. tj tj (tsj) [Sj] [sj] Fr. ch sj [Sjtj] [sjtj] mulj. »sj»-ljud sjtj (bättre stj) [''] [''] återgives ej [Y] [y] y ['] ['] muljeringstecken återgives ej [Je] [je] e, je; ä, jä je (ie efter t); [E] [e] e; ä e [Ju] [ju] ju; u iu efter t) [Ja] [ja] ja; a ja (ia efter t) [F] [f] f f [I] [i] i i
I fråga om språkets historia kan man skilja mellan 3 perioder. När ryssarna i 10:de årh. genom grekiska och bulgariska missionärer omvändes till kristendomen, mottogo de på samma gång bibel och kyrkoböcker på sydslaviskt (pannonisk-sloveniskt eller bulgarisk-sloveniskt) språk. Syd- och östslaviska språk voro ännu blott dialektalt skilda, ömsesidigt begripliga. Så blef fornslovenskan i Ryssland kyrkospråk. När emellertid ryska skrifvare kopierade sydslaviska böcker, införde de oförvarandes ryska former: de blandade bort nasalerna, ersatte efter sitt uttal Kyrkoslav. sjt och zjd med ryskt tj och zj, kort u' och i med o och e o. s. v. Så uppkom ett slavisk-ryskt literaturspråk (kyrkoslaviska l. fornslaviska i rysk redaktion). Dessa afskrifvarefel äro källan för vår kunskap om det fornryska språket. I rent religiösa skrifter (bibel och kyrkofäder) följa afskrifvarna närmare sina sydslaviska original. I alster af ryska författare, framförallt i profanliteraturen, krönikor och rättsurkunder (diplom), visar sig ett språk, som står det samtida folkspråket mycket nära, ehuru det alltid är starkt färgadt af kyrkoslaviska. Fr. o. m. 13:de årh. (delvis tidigare) råkar språkets gamla ordning bland folket i förvirring eller glömska. Imperfekt och aorist försvinna; kasus sammanblandas (i synnerhet nom. och ackus.), dualis bortfaller, de fem. a-stammarnas ändelser öfverföras till alla stammar o. s. v. Troligen öfvergick redan vid denna tid accentueradt e före hård kons. och i utljud till o (pret. njos, bar, litsó, ansigte). Då författarna emellertid fortfarande höllo sig till de gamla mönstren och t. o. m. medvetet sökte undvika russismer, gingo folk- och skriftspråk i sär, och derigenom karakteriseras 2:dra perioden. De förändringar, som kyrkoslaviskan icke dess mindre efter hand undergick under inflytande af ryskan, fixerades genom den i 17:de årh. företagna revisionen af kyrkoböckerna. Så uppkom det nykyrkoslaviska språk, som intill Peter den stores tid fortfarande var den ryska statens och den ryska literaturens språk samt ännu är kyrkans liturgiska språk. Det förstås numera icke utan särskild undervisning. Denna behöfver emellertid ej vara vidlyftigare, än att den kan meddelas t. o. m. i folkskolan; äfven menige man kan derför i allmänhet följa med och förstå gudstjenstens liturgiska del. Ända till 1600-talets slut skrefs ryskan (resp. kyrkoslaviskan) med cyrilliskt alfabet, tidigast blott uncialer, sedan efter hand med halfuncialer och kursiv. Genom Peter den store infördes för profana behof den s. k. »borgerliga skriften», hvari det cyrilliska alfabetet i arkitektur närmade sig det latinska. Samtidigt upptogs det ryska folkspråket som stats- och literaturspråk. Dermed inledes den 3:dje perioden. Största förtjensten om utbildningen och regleringen af detta nyryska språk tillkommer Lomonosov (1711--65). Under hela 18:de årh. stod emellertid ryskan i starkt beroende af kyrkospråket, särskildt i »högre stil». I syntaktiskt afseende hade den äldsta ryskan, liksom kyrkoslaviskan, påverkats af grekiska. Fr. o. m. 17:de årh. formades satserna efter latinskt mönster, med långa, invecklade perioder. I början af 1800-talet fick ryskan sitt nuvarande skick (hufvudsakligen genom Karamzin och Pusjkin): satsbyggnaden förenklades (fransk stil), ordförrådet blef rent ryskt, och man undvek så vidt möjligt kyrkoslaviska ord (striden om »gamla» och »nya» stilen mellan Sjisjkov och karamzinisterna). Utom den nuv. storryskan (Moskva-ryskan) har äfven en annan rysk dialekt, som väsentligen är storrysk, nämligen hvitryskan, en egen literatur. Hvitryskan var statsspråk i storfurstendömet Litaven ända till dettas fullständiga förening med Polen. På hvitryskt språk finnes en mängd stats- och rättsurkunder (hufvudsakligen diplom).
Storryska dialekter talas af omkr. 50 mill. i europeiska och asiatiska Ryssland. I söder följer gränsen mellan storryskt och lillryskt språk i v. Pripet samt går österut s. om Kursk och Voronezj; storryssar bo ö. om Donets, så att de donske kosakerna äro storryssar. Storrysk är befolkningen också i Tauriska guvern. och i Kaukasus (utom de kubanske kosakerna närmast ö. om Azovska sjön), hvarförutom sammanhängande rysk menighet upptager stora sträckor af södra Sibirien. Ämbetsmännen äro i hela ryska riket till allra största delen storryssar. De storryska folkmålen, som öfver hufvud skilja sig blott föga från hvarandra och komma de bildades tal- och skriftspråk tämligen nära, fördela sig i två grupper: en nordlig med o i behåll äfven utanför tonvigten (»o-mål»), en sydlig med alla o-ljud utom tonvigt ersatta af ett obestämdt a-liknande ljud (»a-mål»). Gränsen mellan båda grupperna går straxt norr om Moskva. De hvitryska målen höra till den södra gruppen. De hafva i sitt ordförråd, liksom lillryskan, en stor mängd polska lånord. -- I rysk språkhistoria finnas arbeten af bl. a. Vostokov, I. Sreznevskij, P. Lavrovskij, Potebnjá, Kolosov, Sobolevskij, Schachmatov och Jagic. Den äldsta grammatiken öfver nyryska är författad af Ludolf (Oxford, 1696). Lomonosovs grammatik utkom 1755. Ryska gramm. arbeten af vetenskaplig betydelse från 1800-talet finnas af Vostokov, Pavskij, Buslajev (hist. gramm. 1858), J. Grot (»Filol. razyskanija», 3:dje uppl. 1885), Potebnjá (ljudhistoria, syntax och folkmål), och Bogoroditskij (hittills blott 1:sta delen, fonetik, 1887); på tyska af Puchmayer (1820) och Miklosich (i »Vergl. gramm. der slav. spr.»). Ryska ordböcker äro utgifna af ryska vetenskapsakademien (3:dje uppl. f. n. under tryckning) och V. Dal (»Tolkovyj slovarj», 2:dra uppl. 1880). En fornrysk ordbok af I. Sreznevskij är nu under tryckning. Afhandlingar om ryska folkmål finnas af V. Dal, Potebnjá, Kolosov och Karskij (hvitryska); dialektordböcker af vetenskapsakademien (1852, med tillägg 1858; ny uppl. under arbete), Nosovitj (hvitrysk ordbok, 1870), Podvysotskij (Archang. dial. 1885) m. fl. (samt Dals ryska ordbok). Tidskrifter för rysk och slavisk språkforskning äro (jämte Jagics »Archiv f. slav. filol.», som utgifves i Berlin), »Filologitjeskija zapiski» (i Voronezj, sedan 1860), »Russkij filolog. vjestnik» (i Varsjav, sedan 1879) samt ryska vetenskapsakademiens publikationer (2:dra afd:s »Sbornik» fr. o. m. 1867, förut »Izvestija» 1852--62). Bland läroböcker för främlingar (alla dåliga) må nämnas: på svenska af Akiander, Lindforss och Palander, på norska af Blom, på tyska af Asboth, Booch-Arkossy (robertsonsk. met.), Fuchs, Manassevitsch, v. Manstein (1884; med god uttalsbeteckning), Moser (för milit.), Nikolitsch, Pihlemann (10:de uppl. 1889), Vasjemonoff, Vymazal, på engelska af Freeth och Riola, på franska af Reiff-Leger. Förträffliga ordböcker äro utarbetade af Pawlowsky, Lenström (båda tyska och ryska) och Makaroff (franska och ryska); en svensk-rysk ordbok finnes af Meurman (Helsingfors 1846). Lll.