Salisbury

Salisbury [sålsböri]. 1. Robert Cecil, earl of S., ättens stamfader, son af lord Burleigh, drottning Elisabets berömde minister, f. omkr. 1550, utnämndes till baron Cecil 1603 och till earl år 1605. Han blef statssekreterare under drottning Elisabet och storskattmästare under Jakob I. Död 1612. -- 2. James Brownlow William, markis af S., född 1791, död 1868, ifrig tory, var storsigillbevarare i Derbys ministèr Febr.--Dec. 1852 och lordpresident i Privy council Febr. 1858--Juni 1859. -- 3. Robert Arthur Talbot Gascoigne Cecil, markis af S., engelsk statsman, den föregåendes son, föddes d. 3 Febr. 1830. Han genomgick skolan i Eton och universitetet i Oxford och valdes 1853 till ledamot af underhuset af staden Stamford, som han fortfor att representera i parlamentet till 1868, då han vid sin faders död ärfde markisvärdigheten och blef medlem af öfverhuset. Ifrig konservativ, var han Juli 1866--Mars 1867 statssekreterare för Indien i lord Derbys tredje kabinett och utnämndes i Febr. 1874, när Disraeli bildade sitt andra kabinett, åter till statssekreterare för Indien. Han sändes 1876 som utomordentlig ambassadör till Konstantinopel, men måste återvända till England utan att hafva kunnat förmå turkiska regeringen till de af stormakterna önskade eftergifterna. Den 2 April 1878 utnämndes S. till utrikesminister och representerade s. å. jämte lord Beaconsfield (Disraeli) England på kongressen i Berlin. Genom sitt kraftfulla uppträdande mot Ryssland vann S. som utrikesminister stora sympatier både inom och utom England, men måste likväl afgå i April 1880, då Beaconsfields konservativa kabinett störtades och Gladstone kom till styret. Efter lord Beaconsfields död utsågs S. på ett möte af de konservative lorderna till det konservativa partiets ledare i öfverhuset, Maj 1881. Som chef för oppositionen mot Gladstone bekämpade han med mycken häftighet dennes politik och lyckades slutligen, sedan det konservativa partiet i underhuset förbundit sig med parnelliterna, att störta sin store medtäflare. Efter att hafva lidit nederlag i underhuset d. 8 Juni 1885, måste Gladstone afgå. S. fick då i uppdrag att bilda ett konservativt kabinett samt öfvertog deri sjelf posterna som premierminister och utrikesminister. Men sedan de nya parlamentsvalen hösten 1885 utfallit till fördel för de liberale, måste hans kabinett afgå i Jan. 1886. Gladstone kom åter till makten, men då han framlade sin home-rule-bill, som var ämnad att gifva Irland sjelfstyrelse, uppstod en splittring inom det liberala partiet, hvaraf en del, de s. k. »liberale unionisterna», i denna fråga förenade sig med den konservativa oppositionen. Följden blef, att Gladstones home-rule-bill i Juni 1886 förkastades af underhuset. Gladstone upplöste då parlamentet, men vid de nya valen ledo gladstonianerna (det s. k. home-rule-partiet) stora nederlag. De konservative och »de liberale unionisterna» egde tillsammans majoritet i det nya underhuset. Stödd på denna koalition, bildade S. d. 30 Juli 1886, efter Gladstones afgång, ett kabinett, hvari han sjelf blef premierminister och hvari han i Jan. 1887 jämväl öfvertog utrikesministerportföljen. Hans kabinett sitter ännu vid styret, fastän det undergått några modifikationer. Utrikespolitiken har S. under dessa år skött med stor moderation och framgång. Hans inrikespolitik har hufvudsakligen gått ut på att medelst stränga tvångslagar upprätthålla lugnet i Irland. Emellertid har han såsom premierminister ådagalagt vida större hofsamhet och statsmannaklokhet än på den tid han ledde oppositionens anfall mot Gladstone. Kraftig, manlig och passionerad såsom talare, har S. äfven utmärkt sig som författare af politiska artiklar i Quarterly Review och andra tidskrifter. E. W.