Sida 203
Salangor ...
gudomlig hjelp. I Nya testamentet betecknar salighet ett tillstånd, som är en följd af den messianska frälsningen, de på Kristus troendes räddning från syndens och dödens träldom (Joh. ev. 4: 22, Rom. 1: 16, 10: 1, 2 Korint. 7: 10, Efes. 1: 13, Hebr. 1: 14, 1 Petr. 1: 9, 2 Timot. 2: 10 m. fl. st.), en frälsning eller räddning, som tilllika var ett upptagande i det genom Kristus kommande gudsriket på jorden. I bergspredikans salighetsförklaringar (makarismer) prisas de i anden fattige, de efter rättfärdighet hungrande och törstande, de renhjertade m. fl. saliga på grund af sin mottaglighet för detta rike (Matt. 5: 2--11). -- Särskildt brukas ordet salighet om de frommes tillstånd efter döden. I denna mening betecknas i Nya testamentet saligheten negativt såsom en befrielse från jordelifvets qval och lidanden (Uppenb. 21: 4), positivt såsom ett andligt Guds åskådande (1 Korint. 13: 12). Detta tillstånd sattes af den äldsta kyrkan i förbindelse med Kristi återkomst (parusi). Senare ändrade sig denna uppfattning derhän, att saligheten för de pånyttfödde och helgade skulle inträda omedelbart efter döden, men först med Kristi återkomst och uppståndelsen nå sin fulländning. -- Genom kyrkofäderna och medeltidens skolastiker utbildades begreppet om saligheten såsom en lifsgemenskap med och ett intuitivt skådande af Gud, redan här genom tron förberedda. A. F. Å.
Salighetens ordning. Se Nådens ordning.
Saliner (af Lat. sal, salt), saltverk (se d. o.) -- Salinisk, saltaktig.
Salinometer (af Lat. sal, salt, och Grek. metron, mått), instrument, hvarmed salthalten i en saltlösning bestämmes. De vanliga metoderna för denna bestämning grunda sig derpå att en saltlösnings specifika vigt är högre i samma mån som lösningen är rikare på salt. Man kan derför konstruera lika många slags salinometrar, som man har olika instrument för bestämmande af specifika vigten hos vätskor. Den enklaste och för vanliga behof mest praktiska salinometern utgöres af en areometer, hvars skala angifver salthalten i procent. En annan metod för salthaltens bestämmande grundar sig derpå att lösningens kokpunkt är högre, i samma mån som salthalten är större. Då varierande lufttryck tillika förändra kokpunkten, måste man enligt denna metod äfven observera barometerståndet. Salinometern kan sålunda utgöras af en termometer och en barometer tillika med en på förhand uppgjord tabell, som angifver den mot en viss kokpunkt svarande salthalten. K. af G.
Salins [salä'ng], befäst stad i franska depart. Jura, i en dal vid vattendraget Furieuse. 5,074 innev. (1881). Handelsdomstol. Kallvattenkuranstalt. Berömda saltkällor. Större delen af staden nedbrann 1825.
Salis (Salis-Seewis), Johann Gaudenz, friherre, schweizisk skald, född 1762 i Seewis i Grisons, var åtskilliga år i fransk krigstjenst, hade sedan civila och militära ämbeten i Zürich och Grisons, tills han 1817 tog afsked som öfverste i edsförbundets här. Död i Malans 1834. Som skald sammanställes han vanligen med sin vän Matthisson, med hvilken han ock öfverensstämde i sin böjelse för det vemodiga och för naturmålningar, ehuru han var friskare, innerligare och kraftigare. Hans Gedichte utgåfvos 1793 (12:te uppl. 1869).
Salisbury [sålsböri], stad i engelska grefskapet Wilts, vid floden Avon, som der blir segelbar. 14,576 innev. (1881). Biskopssäte. Berömd är katedralen (uppförd 1220--54), som är det yppersta minnesmärket från den tidigare engelska gotiken. Den har i basen formen af ett dubbelarmadt kors och eger 12 portaler, 365 fönster (i trenne rader ofvanför hvarandra) samt 8,736 större och smärre pelare. Det 122 m. höga midttornet äfvensom vestra fasaden fullbordades först 1350, och glasmålningarna härröra från nyare tid. Förr var denna plats bekant för sina stålarbeten, men numera lefver den företrädesvis på boskapshandel. Den anlades i 13:de årh. och hette till en början New Sarum, efter det närbelägna Old Sarum. Denna plats, den ryktbaraste bland alla »rotten-boroughs» (romarnas Sorbiodunum, sedan Sariberic), som först var ett romerskt kastell och sedan residens för de angelsachsiske konungarna och som under medeltiden var säte för åtskilliga riksförsamlingar (ruiner efter kastellet finnas qvar ännu), sände ända till 1832 tvänne medlemmar till parlamentet, ehuru den till sist ej hade qvar ett enda hus. Märkligare orter i stadens närhet äro: det familjen Nelson tillhöriga Trafalgar park och det i arkitektoniskt hänseende berömda Stonehenge (se d. o.).
Salisbury [sålsböri]. 1. Robert Cecil, earl of S., ättens stamfader, son af lord Burleigh, drottning Elisabets berömde minister, f. omkr. 1550, utnämndes till baron Cecil 1603 och till earl år 1605. Han blef statssekreterare under drottning Elisabet och storskattmästare under Jakob I. Död 1612. -- 2. James Brownlow William, markis af S., född 1791, död 1868, ifrig tory, var storsigillbevarare i Derbys ministèr Febr.--Dec. 1852 och lordpresident i Privy council Febr. 1858--Juni 1859. -- 3. Robert Arthur Talbot Gascoigne Cecil, markis af S., engelsk statsman, den föregåendes son, föddes d. 3 Febr. 1830. Han genomgick skolan i Eton och universitetet i Oxford och valdes 1853 till ledamot af underhuset af staden Stamford, som han fortfor att representera i parlamentet till 1868, då han vid sin faders död ärfde markisvärdigheten och blef medlem af öfverhuset. Ifrig konservativ, var han Juli 1866--Mars 1867 statssekreterare för Indien i lord Derbys tredje kabinett och utnämndes i Febr. 1874, när Disraeli bildade sitt andra kabinett, åter till statssekreterare för Indien. Han sändes 1876 som utomordentlig ambassadör till Konstantinopel, men måste återvända till England utan att hafva kunnat förmå turkiska regeringen till de af stormakterna önskade eftergifterna. Den 2 April 1878 utnämndes S. till utrikesminister och representerade s. å. jämte lord Beaconsfield (Disraeli) England på kongressen i Berlin. Genom sitt kraftfulla uppträdande mot Ryssland vann S. som utrikesminister stora
Källa: Project Runeberg ·
