Sida 204
Salangor ...
sympatier både inom och utom England, men måste likväl afgå i April 1880, då Beaconsfields konservativa kabinett störtades och Gladstone kom till styret. Efter lord Beaconsfields död utsågs S. på ett möte af de konservative lorderna till det konservativa partiets ledare i öfverhuset, Maj 1881. Som chef för oppositionen mot Gladstone bekämpade han med mycken häftighet dennes politik och lyckades slutligen, sedan det konservativa partiet i underhuset förbundit sig med parnelliterna, att störta sin store medtäflare. Efter att hafva lidit nederlag i underhuset d. 8 Juni 1885, måste Gladstone afgå. S. fick då i uppdrag att bilda ett konservativt kabinett samt öfvertog deri sjelf posterna som premierminister och utrikesminister. Men sedan de nya parlamentsvalen hösten 1885 utfallit till fördel för de liberale, måste hans kabinett afgå i Jan. 1886. Gladstone kom åter till makten, men då han framlade sin home-rule-bill, som var ämnad att gifva Irland sjelfstyrelse, uppstod en splittring inom det liberala partiet, hvaraf en del, de s. k. »liberale unionisterna», i denna fråga förenade sig med den konservativa oppositionen. Följden blef, att Gladstones home-rule-bill i Juni 1886 förkastades af underhuset. Gladstone upplöste då parlamentet, men vid de nya valen ledo gladstonianerna (det s. k. home-rule-partiet) stora nederlag. De konservative och »de liberale unionisterna» egde tillsammans majoritet i det nya underhuset. Stödd på denna koalition, bildade S. d. 30 Juli 1886, efter Gladstones afgång, ett kabinett, hvari han sjelf blef premierminister och hvari han i Jan. 1887 jämväl öfvertog utrikesministerportföljen. Hans kabinett sitter ännu vid styret, fastän det undergått några modifikationer. Utrikespolitiken har S. under dessa år skött med stor moderation och framgång. Hans inrikespolitik har hufvudsakligen gått ut på att medelst stränga tvångslagar upprätthålla lugnet i Irland. Emellertid har han såsom premierminister ådagalagt vida större hofsamhet och statsmannaklokhet än på den tid han ledde oppositionens anfall mot Gladstone. Kraftig, manlig och passionerad såsom talare, har S. äfven utmärkt sig som författare af politiska artiklar i Quarterly Review och andra tidskrifter. E. W.
Saliska franker. Se Franker.
Saliska kejsare. Se Frankiske kejsare.
Saliska lagen (Lat. Lex salica), sammanfattningen af de saliske frankernas rättssedvänjor, såsom de i slutet af 5:te eller början af 6:te årh. upptecknades af fyra dertill utsedde saliska rättskunniga män, med sedermera gjorda ändringar och tillägg. På grund af sin ålder, såsom den äldsta germanska lagsamling, utgör den en af de allra vigtigaste källorna för kunskapen om den forngermanska rätten. Den i denna lag intagna bestämmelsen, att qvinnor skulle vara uteslutna från rätten att ärfva familjegods, tillämpades med afseende på tronföljden först i den frankiska och sedan i den franska monarkien, och den saliska lagen blef derför i inskränkt mening liktydig med en tronföljdsordning, som grundade sig på denna bestämmelse. I sistnämnda betydelse blef saliska lagen af Filip V införd i Spanien, der den fortfor att gälla till 1830, då den upphäfdes af Ferdinand VII genom den s. k. pragmatiska sanktionen. Den saliska lagsamlingen, upptecknad på medeltidslatin, är i de flesta handskrifterna försedd med inflikade anvisningar i en mycket korrumperad form, de s. k. malbergska glossorna (glossae malbergicae). Bland de många upplagorna märkas främst de, som utgifvits af Pardessus (1843), Merkel (1850), Behrend (1874) och Hessel (1880). De vigtigaste arbeten rörande lagen äro: Waitz, »Das alte recht der salischen franken» (1846), Jul. Grimm, »De historia legis salicae» (1848) och Clement, »Forschungen über das recht der salischen franken» (1876). Om de malbergska glossorna hafva grundliga skrifter utgifvits af Leo (1842--45) och Kern (1869).
Salis-Seewis. Se Salis.
Salit, miner. Se Malakolit.
Saliv. Se Spott
Salivation (jfr Spott), spottflytning (sialorré, ptyalism), ymnig sekretion af spottkörtlarna, uppkommer genom retning af dessa körtlar, antingen genom sjukdomar i munhålan, särdeles inflammation i den merkuriela stomatiten, eller genom tuggande af skarpa ämnen eller genom spottretande ämnens införande i blodet, samt, på reflektorisk väg, genom retning af nerver i magen, tarmarna m. fl. organ, eller genom psykisk retning från hjernan (vid åsynen af eller tanken på en läckerhet »vattnar det sig i munnen»). Hos idioter och fånar är spottflytning vanlig. Bland direkta medel deremot må nämnas adstririgerande munvatten med alun eller tannin, men framförallt opium och morfin, hvilka hämma alla afsöndringar. F. B.
Salivkörtlar. Se Spottkörtlar.
Salix Tourn., pil, sälg, jolster, vide, bot., farmak., är ett särdeles artrikt slägte af träd eller buskar, bildande typen för nat. fam. Salicineae Mirb. De hela hängefjällen hafva invid sitt fäste 1--2 förkrympta, glandellika kalkfjäll och bredvid dem befruktningsdelarna, som i hanhängena bestå vanligast af 2 (eller flere, typiskt 5) ståndare, oftast med fria strängar och 2-rummiga knappar, samt i honhängena af ett tvåvalvigt, enrummigt fruktämne med 1 stift och 2 (2-flikiga) märken. Bladen äro spiralställda, oftast lansettlika, vanligen tämligen smala samt hela. Hängena blomma antingen före bladsprickningen eller samtidigt med denna, eller ock, hos några arter, efter densamma. Af detta slägte finnas för Europa 77 och för Skandinavien 24 arter, med en mängd hybrider och vexlande mellanformer. Inom få växtslägten torde arterna så sammanblandas med hvarandra som i slägtet Salix. I tempererade trakter blifva en del piloch sälgarter resliga träd, såsom de ofta planterade S. alba L. (se Hvitpil), S. fragilis L., S. viridis Fr., S. caprea L. m. fl. De flesta bibehålla hälst buskform, och denna form är uteslutande rådande inom den s. k. videregionen å fjällen, en region, som vidtager ofvan skogsgränsen. Stamhållet för salix-slägtet ligger just inom de kallaste trakterna, vare sig i de arktiska eller subarktiska
Källa: Project Runeberg ·
