Scheele

Scheele [sjele], Karl Vilhelm, kemist, föddes d. 9 Dec. 1742 i Stralsund, der fadern var köpman. Efter att hafva genomgått Stralsunds gymnasium sattes han, fjorton år gammal, i apotekarelära i Göteborg. Han fattade der ett lifligt intresse för kemiska studier och experiment, och när han åtta år senare fick anställning vid Malmö apotek, utförde han sina första kemiska undersökningar, öfver oxalsyran, hvarom han 1768 inlemnade en afhandling till Vetenskapsakademien. Vid denna tid isolerade han likaledes vinsyran, genom en än i dag för framställandet af växtsyror använd metod. Denna vackra upptäckt blef emellertid icke offentliggjord af S., utan af A. J. Retzius, 1770. Från 1768 hade S. kondition på apoteket Korpen i Stockholm och gjorde sig derunder känd som en särdeles skicklig kemist. Vistelsen i Stockholm blef dock ej långvarig. Redan 1770 flyttade han till Upsala, som laborant på apoteket Uplands vapen. Härunder blef han bekant och vän med den utmärkte bergsmannen J. G. Gahn och genom honom med den berömde kemisten professor T. Bergman, med hvilka man han sedan, under hela sin lifstid, stod i vänskapligaste beröring. Under vistelsen i Upsala utförde S. en mängd utomordentligt vigtiga undersökningar, som inom kort gjorde honom till en af de ryktbaraste kemister. Så visade han 1770, att fosfor kunde framställas af ben, och 1771 upptäckte han fluorvätesyran. Åren 1772 och 1774 utförde han sin berömda, i kemiens annaler allenastående undersökning öfver brunsten, hvarigenom han blef upptäckare af klor samt metallerna mangan och barium. I närmaste samband med denna undersökning stå hans upptäckter af arseniksyra och arsenikväte. Vetenskapsakademien, som insåg värdet af dessa S:s vigtiga upptäckter, invalde honom 1775 till ledamot, en stor utmärkelse för en man i hans ställning, men också den enda, som kom honom till del från fäderneslandet. (Berättelsen att Gustaf III, som under sina utländska resor skulle hafva fått höra talas om den ryktbare svenske kemisten, ämnat adla S., men af misstag sändt adelsdiplomet till en annan med samma namn, saknar all grund.) Samma år flyttade S. till Köping, der han förestod apoteket, som egdes af enkan efter apotekaren Pohl. Han önskade stanna för alltid i Köping, men snart inställde sig spekulanter på apoteket, så att hans utsigter blefvo särdeles mörka. Under denna brydsamma tid bjödo Gahn och Bergman honom att bo hos sig. Linné, Wargentin, Alströmer m. fl. sökte skaffa honom ett apotek och ett kemiskt laboratorium i Alingsås. Andra ville göra honom till »chemicus regius» i Stockholm, andra till direktör för ett stort bränneri. Äfven från Berlin och England kommo till honom högst smickrande och förmånliga anbud, hvilka han dock afböjde. Hans önskan att stanna i Köping uppfylldes ock genom borgerskapets, magistratens och landshöfdingeämbetets bestämda förklaring att de ingen annan ville hafva till apotekare än S. Under vistelsen i Köping sammanskref S. sin berömda afhandling om luft och eld (Chemische abhandlung von der luft und dem feuer). De i denna afhandling beskrifna försöken voro utförda redan innan S. flyttade till Köping, och manuskriptet var fullbordadt redan 1775, men tryckningen (i Leipzig) afslutades först så sent som 1777. Genom dröjsmålet med tryckningen gick S. miste om prioriteten för flere vigtiga upptäckter, t. ex. den vigtiga och epokgörande upptäckten af syrgasen, hvilken d. 1 Aug. 1774 framställdes af Priestley, men af S. var känd sannolikt redan den tid, då han utförde sin undersökning öfver brunsten. Nämnda ryktbara arbete utkom i ny upplaga på tyska 1782 samt öfversattes 1780 på engelska och 1781 på franska. S. visar i denna afhandling, att luften är en blandning af tvänne gaser, eldsluft (nu syrgas) och skämd luft (nu qväfgas). Syrgasen, som han viste framställa på flere sätt, såsom af salpeter, brunsten, salpetersyra och af qvicksilfveroxid, bevisades vara oundgängligen nödvändig för förbränningen, andningen och fröns groning. S., som till sin död tillhörde den flogistiska riktningen i kemien, insåg icke hela innebörden af syrgasens upptäckt, hvilket var Lavoisier förbehållet, och han förklarade derför förbränningen på det sätt att under förbränningen förenas syret med flogiston i de brinnande ämnena till värme och ljus. Hans forskningar öfver ljusets natur ledde honom till undersökningar öfver fosforescerande ämnen, såsom fluss-spat, öfver solljusets inverkan på klorsilfver, öfver svafvelväte och knallguld, hvilkas rätta sammansättning uppdagades först af honom. Under vistelsen i Köping fortsatte han sina kemiska forskningar. Så visade han 1776, att lerjord och kiseljord voro verkligen olika ämnen. Han uppdagade urinstenarnas verkliga art och blef dervid upptäckare af urinsyra och cyanursyra. År 1778 studerade han mineralet molybdena, som befanns innehålla ett dittills okändt grundämne, molybden, och året derefter visade han att grafit utgöres af kol samt att tackjern innehåller grafit. Med år 1780 återtog han sina, redan under vistelsen i Malmö påbörjade forskningar öfver de organiska ämnena, hvilka vid den tiden knappast varit föremål för kemiska undersökningar. Han uppdagade derunder mjölkens beståndsdelar, lärde känna mjölksyra och slemsyra (1780) samt fann en metod att konservera ättika genom upphettning. Vidare inföllo under denna tid hans glänsande upptäckter af blåsyran (1782), glycerinet (1783), citronsyran och äpplesyran, af oxalsyrans allmänna förekomst i växtriket (1784) samt af sockersyran (1785) och galläplesyran (s. å.). Under dessa forskningar inom den organiska naturens område, som voro de första grundstenarna till den organiska kemien, lemnade han ej alldeles den oorganiska kemien å sido, ty 1781 upptäckte han metallen volfram, af en del utländingar benämnd scheelium, och år 1785 visar han, att kallbräcka hos jern orsakas af en halt af fosfor. -- S., som i allmänhet åtnjöt en mycket god helsa, angreps mot slutet af 1785 af gikt med höftvärk, och dessa krämpor tilltogo så, att han i Febr. följande året måste intaga sjukbädden. Han afled, såsom det uppgifves, af lungsot, d. 21 Maj 1786, blott 43 år gammal. Tvänne dagar dessförinnan hade han ingått äktenskap med sin företrädares enka, som derigenom gjordes till hans lagliga arfvinge. -- Ingen kemist har före eller efter S. gjort så många vigtiga, oftast banbrytande upptäckter. Det oaktadt voro hans instrument och redskap vid experiments anställande utomordentligt enkla. För uppsamlandet af gaser begagnade han oxblåsor, i stället för glasrör måste han ibland betjena sig af trärör eller gåspennor o. s. v., men han utvecklade under sina forskningar en alldeles ovanlig skarpsinnighet. Hans tryckta afhandlingar, i hvilka de dyrbaraste iakttagelser finnas nedlagda, utmärkas af precision och ovanlig korthet. S:s flesta afhandlingar finnas offentliggjorda i k. Vetenskapsakademiens handlingar. De utgåfvos 1788--89 på latin af Hebenstreit i Leipzig, under titeln Opuscula physica et chemica, och 1793 på tyska af Hermbstädt och 1786 på engelska af Th. Beddoes. Hur högt han af samtidens lärde skattades framgår deraf att han kallades till medlem af vetenskapliga sällskap i Turin, Berlin, Paris och Verona. En del af dessa utmärkelser kom dock först efter hans död. Vetenskapsakademien slog 1789 och Svenska akademien 1827 minnespenningar öfver honom. Ett monument öfver honom uppsattes i Köpings kyrka 1827 af apotekaresocieteten. Sedan 1872 har man samlat medel för resandet af en minnesstod öfver denne i vetenskapens historia oförgätlige svenske man. P. T. C.