Sida 311
Schauman ...
matrikularbidrag för år 1889--90 utgjorde 176,388 mark.
Schauv, Arvid, politiker, 1750 utnämnd till politiborgmästare i Landskrona, var från 1751 sin stads ombud vid riksdagarna. Redan från början var han en af de mest inflytelserike männen i borgareståndet, hvarest han blef hattpartiets erkände ledare. Han invaldes 1755 i sekreta utskottet och insattes sedan i den kommission, som hade att döma öfver den braheska sammansvärjningens medlemmar. Som belöning för sina tjenster fick S. af sitt parti för en obetydlig arrendesumma kungsgården Uranienborg på Hven, der han »residerade som en provinsmagnat». Mot slutet af frihetstiden slöt han sig nära till Pechlin. Efter Gustaf III:s tillträde till regeringen ställde han sig allt afgjordare på konungens sida och fick 1778 kommerseråds titel. Riksdagen 1786 var den sista S. bevistade. Han dog på Uranienborg 1788.
Schavott (Fr. échafaud), träställning, på hvilken afrättning af förbrytare verkställes. -- Schavottera, vara utställd till offentlig vanära.
Schebeck, ett slags fartyg. Se Chebeck.
Schebest, Agnes, tysk operasångerska, f. 1813, sjöng i Dresden, Pest och andra städer, tills hon 1841 blef gift med den teologiske skriftställaren D. F. Strauss, då hon drog sig ifrån scenen. Död 1809. Hon utgaf Aus dem leben einer künstlerin (1857). A. L.
Schechner-Waagen, Nanette, tysk sångerska, f. 1806, uppträdde med stor framgång i tyska operor i Wien, Berlin och München. 1832 gifte hon sig med målaren Waagen, och 1835 drog hon sig ifrån offentligheten. Död 1860. A. L.
Schedin, Gustaf, bokhållare vid Insjö kopparverk i Åls socken i Dalarna, var ledare af dalupproret 1743 och dömdes till döden s. å. Se Daluppror, sp. 818.
Scheel [sjel], Joakim, amiral, född på Rügen, erhöll 1596 »befallning öfver alla K. M:ts skepp» och bar 1599 titeln riksamiral. Sistnämnda år anförde han den flotta, som eröfrade Kastelholm och Åbo slott för hertig Karls räkning. S. var en af hertigens mest nitiske tjenare. Han dog 1606 som ståthållare i Finland.
Scheel [sjel], Ludvig Nikolaus, dansk statsman. Se Scheele.
Scheel [sjel], Anton Vilhelm, dansk rättslärd och statsman, född d. 28 Dec. 1799 i Stavanger, blef 1815 löjtnant och var 1818--19 med den danska ockupationskåren i Frankrike. Efter sin hemkomst egnade S. sig åt studier, tog 1825 juridisk examen, 1828 licentiatgraden och 1836 doktorsgraden samt blef 1826 auditör, 1829 landsöfverrättsassessor i Köpenhamn, 1836 professor vid universitetet och 1846 generalauditör, hvilken befattning han bibehöll till sin död, d. 30 April 1879. S. deltog som en af de danske fullmäktige i fredsslutet i Berlin 1850, var 1851 medlem af notabelförsamlingen i Flensborg och från d. 13 Juli 1851 till d. 10 Maj 1854 justitieminister. I likhet med de öfrige medlemmarna af Örsteds ministèr blef han anklagad inför riksrätten, men frikänd 1856. Redan tidigt slog S. sig på studiet af den militära rätten och skref ypperliga afhandlingar i detta ämne. 1850 utarbetade han en serie utkast till straff- och rättegångslagar för den danska krigsmakten samt 1867 ett nytt utkast, hvilket blef grundvalen för den militära strafflagen 1881. Vidare författade han 1851 ett utkast till lag om riksrätten. S. skref äfven ypperliga handböcker i Person- og familiereten (1859--60, 2:dra uppl. 1876--77) och i Privatrettens almindelige del (1865--66), utmärkta både genom grundlighet och skarpsinnighet. E. Ebg.
Scheel [sjel], Paul, domprost, härstammade från en finsk frälseätt; hans födelseår är okändt. Han studerade i Paris, der han var baccalaureus 1488--89 samt licentiat och magister 1489--90. Under senare hälften af 1490-talet var han ärkepresbyter vid Åbo domkyrka. Hans bana i kyrkans tjenst var vid denna tid nära att afbrytas, i det han vid af lossandet af en »bombard» förlorade ena tummen, hvarför han, enligt kanonisk lag, var oduglig till kyrkans tjenst. Genom bemedling af biskop Magnus III Stjernkors samt konung Hans lyckades han dock erhålla dispens af påfven Alexander VI. Derefter blef han ärkediakon och, troligen 1513, domprost i Åbo. Mot slutet af sitt lif hotades han af påfvestolen med bannlysning, derför att han vägrade afstå från sitt prebende, men afled förr än hotelsen trädde i verkställighet, 1516. I likhet med andra katolska prelater underhöll S. vid utländska universitet studerande landsmän. Tacksägelsebref till honom från sådana personer äro delvis bevarade och kasta ett karakteristiskt ljus öfver finska förhållanden under medeltiden. I Helsingfors universitets bibliotek finnes en samling bref till honom, af hvilka några äro tryckta i E. Grönblads »Nya källor till Finlands medeltidshistoria». M. G. S.
Scheele [sjele], Karl Vilhelm, kemist, föddes d. 9 Dec. 1742 i Stralsund, der fadern var köpman. Efter att hafva genomgått Stralsunds gymnasium sattes han, fjorton år gammal, i apotekarelära i Göteborg. Han fattade der ett lifligt intresse för kemiska studier och experiment, och när han åtta år senare fick anställning vid Malmö apotek, utförde han sina första kemiska undersökningar, öfver oxalsyran, hvarom han 1768 inlemnade en afhandling till Vetenskapsakademien. Vid denna tid isolerade han likaledes vinsyran, genom en än i dag för framställandet af växtsyror använd metod. Denna vackra upptäckt blef emellertid icke offentliggjord af S., utan af A. J. Retzius, 1770. Från 1768 hade S. kondition på apoteket Korpen i Stockholm och gjorde sig derunder känd som en särdeles skicklig kemist. Vistelsen i Stockholm blef dock ej långvarig. Redan 1770 flyttade han till Upsala, som laborant på apoteket Uplands vapen. Härunder blef han bekant och vän med den utmärkte bergsmannen J. G. Gahn och genom honom med den berömde kemisten professor T. Bergman, med hvilka man han sedan, under hela sin lifstid, stod i vänskapligaste beröring. Under vistelsen i Upsala utförde S. en mängd
Källa: Project Runeberg ·
