Selim

Selim, turkiska sultaner. 1. S. I, med tillnamnet Javios, »den obeveklige», en af osmanernas störste sultaner, född 1467, bemäktigade sig regeringen år 1512 efter att hafva störtat sin fader, Bajasid II, samt dödat fem brorsöner och två bröder. Invecklad i krig med det sjiitiska Persien, besegrade han sjahen vid Tjaldiran 1514 samt eröfrade Kurdistan, Diarbekr och Mesopotamien. Han vände sig derefter mot mamlukerna i Egypten, slog dem vid Dabik i Syrien 1516 samt intog Syrien, Palestina och Egypten. Som beskyddare öfver Mekka och Medina antog han titeln kalif. Genom anläggandet af en arsenal i Konstantinopel grundade han Turkiets sjömakt. Död 1520. -- 2. S. II, kallad Mest, »fyllbult», den förres sonson, född 1524, efterträdde 1566 sin fader Sulejman II. Svag och njutningslysten, öfverlemnade han styrelsen åt sin utmärkte storvesir, Sokolli, hvilken förde segerrika krig såväl emot Ungern som emot Venezia och Persien. Död 1574. -- 3. S. III, född 1761, besteg tronen 1789, slöt freden, i Sistova med Österrike 1790 samt måste genom freden i Jassy (1792) till Ryssland afträda Krim, delar af Besarabien och Kubanområdet äfvensom landsträckan mellan Bug och Dnjestr. Han kufvade ett uppror i Syrien och Egypten samt anslöt sig vid Napoleons infall i Egypten till England och Ryssland. Öfvertygad om nödvändigheten af en genomgripande reform i Turkiets förvaltning och härväsende, inrättade han ett statsråd med en, regeringspresident, bildade en krigskassa, en militärskola och började organisera hären efter europeiskt mönster. Dessa åtgärder framkallade emellertid starkt missnöje, särskildt hos janitsjarerna, och sedan de yttre förvecklingarna, ledt till ett krig med Ryssland och England i slutet af år 1806, utbröt ett uppror i hufvudstaden d. 29 Maj 1807, hvarigenom S. afsattes och Mustafa IV utropades till sultan. Då en af S:s anhängare, Mustafa Bejrakdär, följande år förgäfves sökte återupphöja sin herre, blef denne mördad (Juli 1808).