Sillfiske. Alltsedan åtminstone början af innevarande årtusende har sillfångsten utgjort ett af de främsta, ja tidtals det främsta bland hafsfiskena, ehuru dess ekonomiska betydelse i jämförelse med de öfriga af dessa fisken helt visst icke längre är så utomordentligt framstående som i äldre tider, på grund deraf att vår tids stora samfärdselsförbättringar och den derigenom möjliggjorda starka utvecklingen af förr mindre betydande fisken rent af omskapat hela hafsfiskebedriften. Sillfiskets forna betydelse var nämligen fotadt på sillens lämplighet för längre tids förvaring medelst saltning eller rökning, under det att hafsfiskets nutida utveckling alltmer går i riktningen af den fångade fiskens förbrukning såsom färsk. -- Sillfiskena hafva såsom bekant sillens kustbesök att tacka för sin ymnighet, enär det egentligen blott är vid eller i närheten af kusten, som sillen samlar sig i större massor. Man skiljer mellan lekfiske, som afser sådan sill, hvilken hufvudsakligen för lekens förrättande söker kusten, och ganefiske, som afser sådan sill, hvilken vid kusten söker föda och trefnad. (Den senare benämningen är bildad af gana, hvarmed fiskarena beteckna sillens sätt att sluka födan, det s. k. ganeskaret.) Den sill, som erhålles vid lekfiskena, utgöres till följd af sakens natur hufvudsakligast af leksill och nyss utlekt sill, ehuru äfven sådan sill, som har någon tid igen till leken eller endast för födans skull söker kusten, kan erhållas. Den sill deremot, som fås vid ganefiskena, kan vara af mycket olika beskaffenhet. Den utgöres än af inmatsill, som har åtskillig tid igen till leken, såsom fallet var under storsillfisket i norska Nordlanden, än af istersill, såsom vid norska fetsillfisket, än af slosill, såsom vid norska nysillfisket, och än af en blandning af inmatsill och slosill, såsom vid det bohuslänska rika sillfisket. Med hänsyn till platsen, der sillfångsten bedrifves, skiljer man mellan inomskärsfiske och utomskärsfiske. Det senare kan i sin ordning vara antingen kustfiske, då fiskarena ej utsträcka sina färder längre, än att fångsten dagligen kan ilandföras, eller storsjöfiske, då fiskeresorna utsträckas till att räcka flere dagar eller veckor samt fångsten derför måste förvaras genom att mer eller mindre saltas. I afseende på redskapen, med hvilka sillfångsten utöfvas, kan det i större omfattning bedrifna sillfisket vara antingen garnfiske eller vadfiske. Det förra är antingen sättgarnsfiske, då garnen förankras, der man väntar att sillen skall stryka fram, eller drifgarnsfiske, då garnen hopfästas till en lång s. k. drifgarnslänk, som utsättes från båten, men med ena änden får förblifva hängande fast vid densamma, så att garnen under fångsten drifva fritt i sjön. Vadfisket kan idkas antingen med landnings- eller stängvadar, i omedelbara närheten af stranden, eller ock med snörpevadar, hvilka kunna användas såväl i närheten af kusten som ute i öppna sjön. Sillen fångas med garn derigenom att den sätter sig fast i maskorna, ur hvilka den utplockas död, hvaremot vadarna innestänga sillen, antingen såsom landningsvadarna mellan stranden, landgrundet, och den med sina båda ändar till stranden indragna vaden, eller ock (såsom snörpevadarna) i den kretsformigt utlagda och under sillen ihopsnörpta vaden, hvarefter sillen lefvande med håfvar uppöses i intill vaden lagda båtar. Sillfångst kan vidare utöfvas med både faststående (ryssjeartad) och åtskillig annan redskap, men fisket dermed är jämförelsevis obetydligt. I afseende slutligen på sillfiskebedriftens ekonomiska art och förutsättningar har man att skilja mellan fisket såsom rederiaffär i de stora privatkapitalens tjenst, eller verkligt storfiske med förhyrd fiskarebesättning, och fisket såsom de fiskandes egen affär, i de små, oftast kooperativt använda privatkapitalens tjenst. All högt utvecklad sillfiskebedrift är stadsmannanäring och utöfvas af personer, som helt och hållet egna sig åt fiskerinäringen.
Det första egentliga sillfiske (jfr Strömmingsfiske), som tilldrog sig stor uppmärksamhet vid Skandinaviens kuster, var det skånska, hvilket under senare medeltiden egde den största betydelse för näringslifvet. Dess blomstringstid faller emellan slutet af 12:te och midten af 16:de årh., under hvilken tid Öresund besöktes af så många fiskare och köpmän från icke blott Danmark, utan äfven Tyskland, Nederländerna och England, att man uppgifvit deras antal till 300,000 personer. Om än i denna uppgift ligger mycken öfverdrift, synes dock vara säkert, att antalet utgjordes af flere tiotusenden. Samtidigt med fisket egde nämligen en stor marknad rum, som besöktes af en mängd utländska köpmän, och hvilken i verkligheten gaf fisket dess egentliga betydelse genom den stora tillströmning af folk, den handel och den afsättning för sillfångsten, som den medförde. Fisket egde rum från midten eller slutet af Augusti till slutet af November och var rikast under tiden mellan d. 8 September och d. 9 Oktober, före hvilken sistnämnda dag det slutligen förbjöds fiskarena att lemna detsamma. Hufvudplatserna för såväl fiskebedriften som den nämnda marknaden voro städerna Skanör och Falsterbo, der såväl den danska som dea tyska och nederländska personalen hade sig anvisade särskilda områden, »fither» (tyska »Vitten»), der den hade sina bodar, tält m. m. Fiskarenas ställning synes varit ytterst tarflig. Deras menniskovärde och lif aktades så ringa, att t. o. m. deras obetydligaste förseelser straffades med lifvets förlust. Fisket bedrefs med garn, hvilka användes än såsom drifgarn och än såsom sättgarn, samt var strängt regleradt genom en den hårdaste lagstiftning för ordningens upprätthållande. Fångsten bereddes mestadels till saltad eller till torkad (hårdrökt?) sill; å en läst sålunda beredd sill räknades 10 tunnor af den förra och 12 af den senare sorten. Slarf vid saltningen var vid lifsstraff förbjudet, men gälning dervid af sillen synes ej förekommit. För att gynna köpmännens salterirörelse voro fiskarena förbjudna att salta mer än en half läst för hvarje båt o. s. v. Fisket förlorade sin stora betydelse i och med upphörandet af utländingarnas besök och af den nämnda stora marknaden omkring midten af 1500-talet. Derefter var skånska sillfisket under lång tid föga bemärkt, tills det under de senare årtiondena på grund af samfärdselns utveckling och befolkningens tillväxt åter börjat tilltaga i betydenhet. Det är öfvervägande lekfiske och idkas nu under samma tid på året som fordom såsom kustfiske i Öresund och södra Kattegatt, men fångsten afsättes färsk till förbrukning i trakten, och saltning eger rum endast till husbehof. Skånska fiskare hafva med framgång öfverfört sitt fiskesätt till norra Halland (1883) och skärgården utanför Göteborg (1887). Samma fiskesätt användes äfven af danska fiskare i Öresund, Stora Bält och södra Kattegatt. Svenska och danska fiskares sillfångst i Öresund lär under goda år belöpa sig till omkr. 50,000 tunnor. Den skånska formen för sillfiskebedriften är förmånlig för de fiskande, men erbjuder ingen likhet med de stora skotska och holländska sillfiskenas, utom deri att fångsten sker med garn.
Det bohuslänska sillfisket är, för såvidt det är ymnigt, semisekulärt-periodiskt, sålunda att stor hafssill i ofantliga massor årligen besöker Bohusbukten och norra Kattegatt under regelbundet återkommande fiskeperioder af omkr. 30--60 års längd, hvarefter sådan sill under en mellanperiod af 60--70 års längd uteblifver från samma hafstrakt, af hvilka perioder en af sillförekomst och en af silluteblifvande tillsammans synas i medeltal upptaga en tid af omkring 111 år. De bohuslänska sillfiskeperioderna synas alternera med sådana vid Norges vestkust och i sydöstra Nordsjön. Korta och föga bestämda uppgifter i de norska historiska urkunderna antyda, att rikt sillfiske egt rum i Bohus län under början af 11:te, 12:te och 13:de århundradena och att under den senaste af dessa fiskeperioder Gullholmen, Marstrand och Öckeröarna blifvit bebyggda. Under förra hälften af 14:de årh. var likaledes rikt sillfiske, uti hvilket hansestäderna erhöllo rätt att emot afgift deltaga, men hvilket sannolikt afbröts af digerdöden. Omkr. midten af 15:de årh. var likaledes rikt sillfiske, med anledning hvaraf hansestäderna utverkade sig förnyelse af sina privilegier från föregående fiskeperioden. Vid midten af 16:de årh. finner man åter hafssillen vid bohuslänska kusten och då gifvande upphof åt ett bortåt fyrtioårigt ofantligt rikt fiske, om hvilket man eger rätt många uppgifter. Det besöktes äfven af utländingar, af hvilka åtminstone lybeckarna äfven deltogo i sjelfva fångsten, hvilken var reglerad genom en rätt utförlig lagstiftning, och för deltagande hvari afgift erlades till kronan. Fisket bedrefs med sättgarn, och fångsten torkades (i rök) eller gälades och saltades. Fiskarenas antal var mycket stort, och fångsten uppgick under goda år till åtminstone 600,000 tunnor. Straxt efter midten af 17:de årh. gick hafssillen å nyo till, men fisket blef till följd af politiska förhållanden mindre betydande. Åren 1747 och 1748 begynte den längsta och mest bekanta af de bohuslänska sillfiskeperioderna. Fisket började i norra skärgården, emellan Strömstad och Kungshamn, med fångst af jämförelsevis tarflig sill, men redan 1752 började fisket slå till äfven så långt söderut som i Göteborgsskärgården, och sillens beskaffenhet blef bättre, på samma gång söm fisket började allt tidigare på hösten ända till 1762, då första fångsten erhölls redan vid midten af Augusti; men derefter började sillen allt senare ingå i skärgården, så att den 1760 erhölls först i Oktober, 1778 först i November och emot slutet af perioden först fram i December eller emot jultiden, då den erhållna sillen återigen blef af sämre beskaffenhet. Fångsten ökades småningom och uppgick 1755 till närmare 75,000 tunnor, 1760 redan till mycket öfver 200,000 tnr, vid midten af 1780-talet till omkring 1 million tunnor och ett årtionde derefter, då fisket nådde sitt maximum, till omkring 1 3/4 million tnr, hvarefter fångstmyckenheten började aftaga. Enligt tryckta offentliga handlingar funnos 1787 i bohuslänska skärgården 336 salterier, 429 trankokerier med tillsammans 1,812 kittlar, hvilka i hvarje sjudning kunde förbruka 13,662 tnr färsk sill eller 40,986. tnr om dygnet, 358 stora vadar, 2,100 sillförarebåtar o. s. v. Hufvudplatserna för fisket, som hufvudsakligen bedrefs med vadar, men särskildt i början af perioden till en del äfven med garn, funnos liksom under de föregående fiskeperioderna uti mellersta delen af skärgården, der ock de flesta s. k. verken för sillens beredning till handelsvaror voro belägna. Under fiskets bästa tid saltades årligen från 200,000 till 400,000 tnr, rökades från 3,000 till 7,000 tnr och kokades från 30,000 till 60,000 fat tran. Perioden upphörde med vintern 1808--09, hvarefter skärgårdens befolkning nedsjönk i fattigdom. Under vintern 1877--78 började sillen, efter att redan hösten 1875 hafva förnummits af fiskarena å bankarna vester om Skagen, åter att gå till uti Bohus läns norra skärgård, men drog sig derefter sydligare, så att den med vintern 1881--82 kunde tagas så sydligt som vid Marstrand och vintern 1882--83 t. o. m. i Hisings-skärgården, der dock fångsten flere vintrar var jämförelsevis föga betydlig. Hufvudplatsen för fisket har under de senare åren varit mellersta delen af skärgården och särskildt Orust och Tjörn, i hvilken trakt fångsten äfven plägat taga sin början. Fisket inomskärs började 1878 och 1879 först vid jultiden, 1881 i November och 1887 i Oktober samt har i afseende på fångstens både beskaffenhet och storlek gått mycket framåt. Det obetydliga fisket utomskärs i September månad är lekfiske, men det rika fisket inomskärs under senhösten och vintern hufvudsakligen ganefiske samt bedrifves dels med olika slags vadar, dels med garn (sättgarn). Dessa fisken lemnade tillsammans under hösten 1887 och vintern 1887--88 enligt de offentliga uppgifterna 1,269,233 hektoliter (846,155 metriska måltunnor) sill, af hvilken 1,075,460 hl. erhållits med vadar, 190,996 hl. med sättgarn och 2,777 hl. med drifgarn. Vadarna voro 267 till antalet och sköttes af 2,943 man, garnen åter 7,175, skötta af 2,919 man. Af den inomskärs erhållna fångsten saltades 121,683 tnr, exporterades färsk från Göteborg 16,598,203 kg. och från Marstrand 12,622,900 kg., afsändes färsk med jernvägarna inåt landet från Göteborg 15,750,810 kg. o. s. v. Af den exporterade färska sillen gingo tre fjerdedelar till Danmark och Tyskland. En mindre del af fångsten beredes till tran och gödningsämne eller kraftfoder, en större del förbrukas färsk i kusttrakterna, till hvilkas befolkning den forslas först med båtar och derefter med kördon å landsvägarna. Fiskets största betydelse för landet ligger i den stora mängd närande födoämne, det lemnar till ett det allra billigaste pris. Fisket har under några vintrar, ehuru mindre regelbundet och gifvande, äfven gått till vid norska sydöstkusten från svenska gränsen till Lindesnäs, fastän mest vid Hvalöarna i närheten af Bohus län.
Det norska sillfisket företer tre hvarandra helt olika fisken, af hvilka det s. k. vårsillfisket försiggår hufvudsakligen mellan Lindesnäs och Stat. Endast undantagsvis har vårsillen gått till äfven öster om Lindesnäs (1760 och 1833) eller norr om Stat, vid Söndmör (1736--56). Vårsillfisket är periodiskt, liksom det bohuslänska sillfisket, fastän perioden för sillförekomsten här är mycket längre än mellanperioden för uteblifvandet, hvilken senare oftast synes sammanfalla med just den del af en bohuslänsk fiskeperiod, då fångsten är rikast. Vårsillfisket är ett lekfiske, som pågår under hårdaste vintern samt idkas med sättgarn och vadar. Under förra fiskeperioder började fisket 1808 i Februari, 1815 i Januari, 1843 i December, 1860 i Januari och derefter allt senare, så att det snart började slå till först fram i Februari, på samma gång som en viss periodicitet äfven visade sig i afseende på trakten, der fisket egde rum. Fångsten uppgick under goda år till mellan 1/2 och 3/4 mill. tunnor, som saltades, deri dock ej inberäknadt hvad som förbrukades i orten. År 1870 upphörde vårsillen att i samma mängd som tillförene gå till och ersattes under några år af s. k. nysill, hvilken hufvudsakligen utgjordes af slosill och började erhållas redan i Dec. Senare har vårsillen åter börjat gå till, fastän blott i mindre myckenhet, så att fångsten endast uppgått till allra högst 1/4 mill. hl. -- Det andra norska sillfisket eller fetsillfisket är ett utprägladt ganefiske och försiggår under eftersommaren och hösten vid Norges vestkust, från Stavanger till Tromsö, ehuru vida mindre årvisst å de skilda fångstplatserna än vårsillfisket. Det bedrifves likaledes hufvudsakligast med sättgarn och vadar samt lemnar en ofta till beskaffenheten utmärkt fångst af istersill, hvilken saltas. Fångsten har under innevarande årtionde uppgått till 345,000--950,000 hl. om året. Norges tredje sillfiske, storsillfisket i Nordlands och Tromsö amt, är periodiskt, med en helt kort period af förekomst och en mycket lång mellanperiod af uteblifvande, af hvilka den förre uppträder omkring slutet af en vårsillfiskeperiod. Senast egde detta fiske rum under åren 1864--74. Fisket var ett ganefiske, och sillen, som erhölls, en full sill af betydande storlek och förträfflig beskaffenhet. Fångsten bedrefs under hösten och början af vintern med vadar och sättgarn samt uppgick 1871 ända till 3/4 mill. tunnor. Det norska sillfisket är sålunda grundadt på fångstens afsättning såsom saltad sill, och eger denna rum hufvudsakligen genom export till Tyskland, Sverige och Ryssland. Af norrmännen har äfven efter senaste vårsill- och storsillfiskeperiodernas slut idkats sillfiske vid Island, der en om storsillen påminnande sillsort erhållits. Detta fiske synes dock vara föga regelbundet och årvisst samt har under de senare åren aftagit, så att det eger blott föga betydenhet. -- Det skotska sillfisket idkas såsom kustfiske med drifgarn, och det är endast vid en del af Skotlands vestkust, som äfven sättgarn eller vadar begagnas. Fångsten afyttras dagligen i land, der största delen saltas. Det ymniga fisket börjar vid östkusten i slutet af Juli och varar till inemot slutet af Augusti samt föregås och efterföljes af ett mindre betydande fiske af jämförelsevis tarfligare sill. Skotska nordvestkusten har deremot ett tidigare fiske i Juni och förra hälften af Juli med ett förfiske af tarfligare sill i Maj. Det nämnda östkustfisket är i väsentlig mån lekfiske, under det fisket vid nordvestkusten är ett ganefiske sådant som norska fetsillfisket, med fångst af istersill. I öfrigt har Skotland äfven ett vinterfiske, fastän blott af jämförelsevis mindre betydenhet. Skotska sillfisket har under de senare åren varit så rikt, att omkring 1 1/2 mill. tunnor sill kunnat saltas och omkring 140,000 tnr afyttras färsk. Bedriften utöfvas af mer än 45,000 fiskare, 1,000 salteriidkare, 2,800 tunnbindare o. s. v. samt kräfver sålunda många idkare och stort kapital i förhållande till fångstmängden. -- Det engelska sillfisket idkas flerestädes vid Englands kuster, men har nått stor betydenhet blott vid Varmouth och Lowestoft, der det utöfvas med drifgarn såsom storsjöfiske från rederier tillhörande fiskefartyg med förhyrd fiskarebesättning. Fångsten rundsaltas löst ombord för att sedan användas till olika slag af rökt sill. Fisket idkas dels tidigt om våren för fångst af mellansill och slosill, dels kring midsommar för fångst af istersill och dels under hösten för fångst hufvudsakligen af inmatsill. Det egentligen betydande fisket eger rum under sistnämnda tid och inbringar omkring 12,000--20,000 läster sill om 13,200 stycken hvardera. Sillen mätes nämligen ej, utan räknas. -- Det holländska sillfisket idkas dels i norra delen af Nordsjön (det s. k. »stora eller saltsillfisket»), dels i södra delen af Nordsjön (det s. k. »lilla eller kustsillfisket»), dels i Zuiderzee. Såväl det stora som det lilla nordsjösillfisket idkas med drifgarn såsom storsjöfiske från rederier tillhörande fiskefartyg med legd fiskarebesättning. Det stora fiskets sill gälas, packas och saltas fullständigt i tunnor ombord å fiskefartygen (»pekelharing»), då det lilla fiskets sill deremot blott löst rundsaltas för användning till rökning (»steurharing»). Det stora fisket utöfvas från midsommar till emot slutet af November, och den sill, som erhålles under första månaden och hemföres af snällseglande kuttrar, benämnes jager-sill. Det holländska sillfisket inbragte år 1887 närmare 300,000 tnr, af hvilken fångst bortåt hälften kommer på det stora fisket. Jageriet har i medeltal ilandfört omkring 2,000 tnr, af hvilka bortåt hälften sorterats som istersill (»jager maatjes»). Holländska sillfisket egde under slutet af medeltiden och början af nyare tiden långt större betydelse än nu, så tillvida att det s. k. stora fisket utöfvades med ett mycket stort antal fartyg (omkring 2,000 med bortåt 30,000 mans besättning); men vid midten af 17:de århundradet började det delvis till följd af politiska förhållanden att aftaga och gick så småningom ned derhän att 1856 blott 82 och 1864 blott 80 fartyg deltogo deri och fångsten t. o. m. sjönk ned under 30,000 tnr. Från 1866 har detta fiske åter börjat taga fart genom införandet af maskingjorda drifgarn af bomull och lättare fartyg, på samma gång som afsättningen förbättrats för hafsfisket i allmänhet genom jernvägsnätets utsträckning. -- I öfverensstämmelse med det holländska stora fisket är det tyska sillfisket från Emden inrättadt, hvilket år 1887 inbragte 13,868 tnr sill. Äfven det franska sillfisket i Nordsjön och Kanalen är i väsentlig mån utbildadt efter holländskt mönster. -- Det nord-amerikanska sillfisket idkas hufvudsakligen vid kusterna af Maine, New Brunswick, Nova Scotia o. s. v. med vadar och sättgarn. Fångsten afyttras dels frusen, dels saltad, dels rökt eller inlagd i bleckburkar. I Förenta staterna inlägges äfven halfstor sill i olja såsom sardiner. Amerikanska sillfisket är emellertid ännu jämförelsevis blott föga utveckladt. A. V. L.