Skärseld

Skärseld (d. v. s. reningseld, Lat ignis surgatorius) kallas den eld, i hvilken, enligt romersk-katolska kyrkans lära, de bland de aflidna frommas själar för en längre eller kortare tid försättas, hvilka icke i detta lifvet gjort fullständig bot för sina synder. Liksom enligt de förkristna religionerna tänkte man sig ock i den äldsta kristna kyrkan (dervid närmast anslutande sig till 1 Kor. br. 3: 12--15) ett renings- eller luttringstillstånd efter döden. Origenes lärde -- i öfverensstämmelse med den fornpersiska religionen -- att verldsbranden vid den närvarande eonens slut tillika skulle för de troendes själar blifva en renande eld, hvilken de förut luttrade genomgå utan smärta och som hos de öfrige bortbränner hvad som finnes qvar af jordiskt slagg. Augustinus förlade denna reningseld till Hades eller mellantillståndet, der själarna befinna sig intill uppståndelsen. Genom Gregorius den store blef läran om skärselden en kyrklig dogm, och genom Tomas af Aquino fick den sin utbildning. Den sattes i nära förbindelse med läran om mässoffret, genom hvars frambärande å aflidnas vägnar, såväl som genom förböner, qvalen skulle för dessa aflidna lindras eller förkortas, samt med läran om indulgentier (aflat), genom hvilka man kunde redan i lifstiden friköpa sig från skärselden, hvilken tänktes såsom en materiel -- ehuru finare -- eld. En mera ideel uppfattning gjorde sig gällande hos mystiker, sådana som Johan Wessel, hvilken uppfattade skärselden såsom en andlig, själen från dess sista slagg renande kärlekseld, hvilken består i längtan efter förening med Gud, och som derför icke så mycket är ett straff som fastmera en början till saliggörandet, men hvars fulländning icke står i menniskans makt, utan hos Gud allena. Genom Tridentinska konciliets beslut erhöll läran om skärselden, och i samband dermed läran om själamässor för de aflidnes befrielse ur densamma, sin slutliga formulering. Den ortodoxa grekiska kyrkan antager icke skärselden, men väl ett mellantillstånd efter döden. De protestantiska kyrkorna förkastade såsom ett »djefvulens bländverk» (larva diaboli) läran om skärselden och om de kyrkliga medlen till befrielse ur densamma. Men inom den nyare protestantismen hafva allt flere anslutit sig till ett åskådningssätt, som medgifver frälsningsmöjligheter för menniskan bortom detta lifvet samt antager ett renings- och luttringstillstånd efter döden. A. F. Å.