Sida 699
Skåne ...
delas i tvänne delar, men under gemensam öfverstyrelse. Den ena delen skulle kallas k. flottan och den andra k. skärgårdsartilleriet. Skärgårdsartilleriet förlades till Stockholm, med Göteborg såsom depot, samt skulle äfven omhänderhafva sjöfästningarna vid Karlskrona. Det skulle förnämligast hafva till uppgift att försvara landets inre skärgårdar och farvatten, men »derjämte att understödja försvaret af sjöfästningarna». Af flottans personal erhöll skärgårdsartilleriet en del officerare, som bildade en särskild kår med en generalmajor såsom chef. Titlarna voro föröfrigt lika med arméns: öfverste, öfverstlöjtnant, major o. s. v. Underofficerare, som äfven utbrötos från flottan, benämndes flaggjunkare, styckjunkare och sergeanter. Af manskapet erhöll skärgårdsartilleriet kanonierkåren och de norra båtsmanskompanierna, som förut lydt under Stockholms och Göteborgs stationer. Af fartygen fick skärgårdsartilleriet en segelkorvett, de mindre pansarbåtarna samt en del kanonbåtar, kanonslupar och kanonjollar. Uniformen liknade mera en husars- än en sjöofficersuniform. Den utgjordes hufvudsakligen af en mörkblå kort vapenrock, försedd med flere rader, horisontalt öfver bröstet gående svarta band, slutande i rosetter. Rocken knäpptes med en rad mycket aflånga, silkesspunna, svarta knappar, liknande hvad man på sjöspråket kallar knäfringar. Till uniformen hörde vidare flätade aflånga axelprydnader af guldtrens, lägermössa med gradbeteckning af guldränder och försedd med knapp, förande ett guldankare med 3 kronor å blå emaljgrund, samt sabel och mörkblå underkläder. Gradbeteckningen å rocken utgjordes af guldstjernor på ärmarna, för vissa grader åtföljda af en bit guldtrens. Släp- och paraduniform åtskildes endast af axeltrensarna. Skärgårdsartilleriet fortlefde till 1873, då båda kårerna åter förenades till en enda, under namn af k. flottan. L. H.
Skärgårdsfartyg, sjöv., fartyg, som uteslutande är afsedt att försvara skärgården och den inre kusten. Sådana fartyg hafva under olika tider och efter olika konstruktioner, kallats galejor, pråmar, jakter, strussar, pinasser, flöjtar, bojortar, galioter, huckertar, galérer, chebecker, kanonslupar, kanonjollar, mörsarefartyg, pansarfartyg, minbåtar m. m. L. H.
Skärgårdsflotta, sjöv., den del af örlogsflottan, som uteslutande är afsedd till skärgårdens och den inre kustens försvar. Numera eger Sverige ingen särskild skärgårdsflotta, utan de flesta svenska flottans krigsfartyg äro uteslutande afsedda för det s. k. skärgårds- eller kustförsvaret. Se Arméns flotta, Lilla flottan och Skärgårdsartilleriet. L. H.
Skärkind, socken i Östergötlands län, Skärkinds härad. Areal 6,553 har. 1,690 innev. (1889). S. utgör ett regalt pastorat af 1:sta kl., Linköpings stift, Skärkinds kontrakt.
Skärkinds härad, i Östergötlands län, ingår i Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds domsaga samt i Hammarkinds och Skärkinds härads fögderi och omfattar socknarna Skärkind, Gårdeby, Östra Ryd och delar af Gistad, Björ säter och af länsdelen af Yxnerum. Areal 30,939 har. 5,804 innev. (1889).
Skärkinds kontrakt, i Linköpings stift, omfattar de fem pastoraten Björsäter med Yxnerum, Skärkind, Gistad, Gårdeby, Östra Ryd. Areal 47,108 har. 7,771 innev. (1889).
Skärlinor, sjöv., de från ändarna af en koj (hängmatta) äfvensom de från ryggen af ett soltält strålformigt utgående linor, i hvilkas anknytningspunkt de tåg (»kojstjert», »ryggtåg») fästas, hvarmed kojen l. soltältet upphänges. Se fig. till Hängmatta. R. N.
Skärlång-slägtet, Motella, zool., tillhör fam. torskfiskar (Gadidae) och ordn. mjukfeningar (Malacopterygii) inom fiskklassen. Kroppen är långsträckt. Nosen är försedd med flere trådlika bihang; en tråd under hakan. Af de två ryggfenorna är den främsta rudimentär eller åtminstone, med undantag af den första strålen, mycket låg; det finnes en analfena. Fjällen äro mycket små. Vid Sveriges vestkust förekomma två arter: 1) Femtömmade skärlångan l. Permucken (M. mustela), som har fyra trådlika bihang på nosen, af hvilka två vid spetsen, och två vid näsborrarna, samt inuti hvit mun och en längd af omkr. 28 cm.; 2) Fyrtömmade skärlångan (M. cimbria), som har tre trådlika bihang på nosen, af hvilka ett under spetsen och två vid näsborrarna, samt inuti svart mun och en längd af omkr. 30 cm. Den förra arten är ganska allmän i Kattegatt, hvaremot den senare endast sällan fångas. L-e.
Skärmaskin. Se Diagonalmaskin.
Skärmblad. Se Blad, sp. 646.
Skärmytsling (T. scharmützel, Fr. escarmouche, af Ital. scara, skara, och muccia, bakhåll), krigsv., en strid af mindre omfång mellan patruller, detaschement eller förposter, som stå nära hvarandra.
Skärp, krigsv., förut kalladt fältbindel, ett omkring veka lifvet eller snedt öfver axeln buret band af siden, snören eller väfdt af guld, silfver eller silke, vanligen i landets färger och försedt med tofsar. Det användes merendels som fälttecken eller för att utmärka officersvärdigheten. H. W. W.
Skärpa an, sjöv., brassa en rå skarpt bidevind samt anhala snedsegels-skoten bidevind. -- Skärp för! Kommandoord, som innebär att förens segel på ofvannämnda sätt skola ställas bidevind. R. N.
Skärpiplärkan, zool. Se Piplärkslägtet.
Skärripa, zool. Se Tringa.
Skärseld (d. v. s. reningseld, Lat ignis surgatorius) kallas den eld, i hvilken, enligt romersk-katolska kyrkans lära, de bland de aflidna frommas själar för en längre eller kortare tid försättas, hvilka icke i detta lifvet gjort fullständig bot för sina synder. Liksom enligt de förkristna religionerna tänkte man sig ock i den äldsta kristna kyrkan (dervid närmast anslutande sig till 1 Kor. br. 3: 12--15) ett renings- eller luttringstillstånd efter döden. Origenes lärde -- i öfverensstämmelse med den fornpersiska religionen -- att verldsbranden vid den närvarande eonens slut tillika skulle för de troendes själar blifva en renande eld, hvilken de
Källa: Project Runeberg ·
