Skuldebref, jur., kallas ett af en gäldenär till sin borgenär utfärdadt skriftligt erkännande af sin skuld. Skuldebrefvet är vanligen upprättadt i form af en förbindelse att betala, med angifvande af belopp, betalningstid, räntans storlek o. s. v. samt med påteckning af vittnen, till intyg om underskriftens äkthet. Skuldebref tillkomma oftast i sammanhang med penningförsträckningar af en person till annan och innehålla då en utfästelse att återbetala den lånfångna summan. Men skuldebref kunna äfven dels afse prestation af till myckenhet och godhet bestämda varor och dels utgifvas till ordnande eller erkännande af skuld, som uppkommit på helt annat sätt än medelst försträckning. Skuldebrefvet har i det hela samma beviskraft som hvarje annat skriftligt bevis, men ett särskildt värde derigenom att det innehåller en förklaring af just den person, mot hvilken rättsanspråket närmast riktar sig. Någon fullständig och än mindre någon motbevis uteslutande beviskraft eger det dock naturligen icke. I denna punkt finnas för öfrigt till en del särskilda bestämmelser. Dessa äro företrädesvis gifna med afseende å den summariska rättegång, i hvilken fordringsanspråk kunna göras gällande, för så vidt derå finnas sådana bevis som skuldebref. I Sverige sträcker sig den särskilda procedur, som sålunda står öppen för innehafvare af skuldebref, till sin uppkomst så långt tillbaka som till midten af 14:de årh. (Telge stadga 1345) och eger nu för tiden rum i form af s. k. lagsökning inför öfverexekutor. I sådan rättegång har gäldenärs förnekande af sitt namn å skuldebrefvet ej någon verkan, derest han förut erkänt handlingen inför viss offentlig myndighet (Uts. L. § 24). Och lika är förhållandet med invändning att han blifvit tvungen eller förledd till förbindelsens utgifvande, så framt han ej inom föreskrifven tid gjort behörig anmälan derom (Uts. L. §§ 25, 26). Derest förenämnda erkännande ej blifvit lemnadt eller föreskrifterna om anmälan af tvång eller förledande till handlingens utfärdande åter blifvit iakttagna, hänskjutes deremot på i det ena eller andra afseendet framställd invändning saken till domstols pröfning och afgörande.
Man skiljer mellan löpande och icke löpande skuldebref. Enligt svensk rätt äro de senare sådana, som stälts till viss person eller ock till viss person eller hans rättsinnehafvare, hvaremot de förra lyda å innehafvaren eller å viss person eller ordres. I den utländska rätten måste den, som vill göra någon rätt gällande på grund af skuldebref, som ej stälts till innehafvaren, medelst en fortlöpande följd af öfverlåtelser visa sig vara behörig innehafvare deraf. I den svenska rätten gäller detta deremot blott i fråga om icke löpande förbindelser, så att alla de löpande behandlas såsom om de lydde på innehafvaren och utan vidare gälla i hvar mans hand. Detta beror på en småningom uppkommen praxis, som dock till sist fått sin fastställelse från lagstiftningens sida (Prom. L. till Uts. L. § 10 mom. 1). Vid kraf på grund af löpande förbindelser beaktas ej andra invändningar (qvittning, betalning o. s. v.) än de, som hänföra sig till förbindelsens eget innehåll eller hafva sin grund i något innehafvaren personligen vidkommande förhållande. I fråga om icke löpande förskrifningar gälla derjämte sådana invändningar, som närmast röra förutvarande innehafvare. Då betalning erlägges, är vid löpande förbindelse alltså af vigt för utställaren att återfå skuldebrefvet eller, i händelse allenast afbetalning sker, att se till, det anteckning härom göres å sjelfva handlingen. Vid icke löpande skuldsedlar kan till bevis om betalning deremot jämväl tjena särskildt utfärdade qvitton. Äfven här är dock skriftligt bevis å afbetalningen af nöden. Ty i lagsökningsmål upptagas ej andra bevis till pröfning. -- Om löpande förbindelser är i svensk rätt för öfrigt särskildt stadgadt, att, då den tid, som föreskrifvits för anmälan om tvång och förledande till skuldebrefs utfärdande, obegagnad löpt till ända, en härom framställd invändning helt och hållet saknar verkan mot en innehafvare i god tro och således äfven af domstol lemnas utan afseende (Prom. L. till Uts. L. § 10 mom. 2). .-- I förhållande till icke löpande förbindelser hafva de löpande ytterligare varit utrustade med en strängare exekutiv verkan, så till vida som de vid bristande betalning omedelbart ledde till bysättning (K. F. 19 Maj 1756). Men denna åtskilnad har med bysättningstvångets upphörande försvunnit. Såsom minne häraf qvarstår allenast, att gäldenär ej är skyldig att å löpande skuldebref utgifva ränta för längre tid efter förfallodagen än från den dag, då borgenären fordrat betalning, så framt han ej förbundit sig annorledes (Prom. L. till Uts. L. § 10 inom. 10). I lagsökningsväg kan dock gäldenär på löpande förbindelse fortfarande sökas hvarhälst han träffas; hvaremot i fråga om de icke löpande de allmänna stadgandena om formen lända till efterrättelse. Jfr Lagsökning och Löftesskrift. A. W.