Sida 681
Skräcka ...
Skufblinda l. Skjufblinda, sjöv. Se Blindrå.
Skugga, fys. När en ljusvåg (se Ljus) träffar ett ogenomskinligt föremål, uppstår en skugga bakom detsamma, och sätter man en hvit skärm tätt bakom föremålet, synes på densamma en skuggbild. Faller skuggbilden på täta töcken eller moln, uppstå stundom dimbilder (se d. o.). Utgår ljusvågen från en enda lysande punkt, är det lätt att bestämma skuggans form, i synnerhet om man ej fäster sig vid ljusets obetydliga böjning, utan antager, att ljuset fortplantar sig rätlinigt. Alla från den lysande punkten utgående linier, hvilka beröra den ogenomskinliga kroppen, bilda tillsammans en konisk yta, och den del af denna yta, som ligger bakom kroppen, bildar skuggans gränser. Skuggbilden växer följaktligen med afståndet från föremålet. Har den lysande kroppen deremot någon utsträckning, uppstår utom den egentliga skuggan, kärn- eller helskuggan, inom hvilken ljusvågen är helt och hållet utsläckt, en halfskugga eller ett helskuggan omgifvande rum, som endast belyses af vågor utgående från en del af den lysande kroppen. Hel- och halfskuggan bilda tillsammans kroppens slagskugga. Till följd af ljusets böjning är det ingen skarp gräns mellan hel- och halfskuggan, och, i samma mån som halfskuggan med afståndet från den skuggande kroppen växer, sker öfvergången från mörker till ljus mindre hastigt, och helskuggans skarpa konturer försvinna. Ett af solen belyst ogenomskinligt föremål skulle enligt matematisk kalkyl bilda en helskugga, som vore 105 gånger längre än föremålets bredd, men helskuggans konturer förlora sig för ögat på betydligt kortare håll. Håller man t. ex. ett solbelyst hårstrå tätt intill ett pappersark, kastar det en skarpt begränsad skuggbild på papperet, och aflägsnas hårstrået från papperet, växer visserligen skuggbilden, men dess kanter förlora sin skärpa, och redan på 5 cm:s afstånd försvinner bilden helt och hållet. De skuggbilder, som uppstå bakom belysta, ogenomskinliga föremål, kunna, uppfångade på en genomskinlig skärm, framkalla roande skuggspel. A. Bi-n.
Skuggfisken l. Skyggfisken, Blennius l. Pholis laevis, zool., en till fam. slemfiskar (Blenniidae), ordn. taggfeniga fiskar (Acanthopterygii) hörande fisk. Kroppen saknar fjäll och är bakåt hoptryckt; hufvudet är tjockt och trubbigt. Fisken har sammanhängande ryggfena med i spetsen mjuka strålar samt bukfenorna försedda med en taggstråle och tre mjuka strålar. Färgen är mörkt gråaktig och fläckig. Längden uppgår till 60 cm. Skuggfisken är icke funnen vid någon svensk kust, men är deremot anträffad vid kusten af Bergens stift; för öfrigt förekommer den vid Englands, Frankrikes etc. kuster. Den är skygg och döljer sig bland tången. Den lär vara mycket seglifvad och kunna lefva länge ofvan vatten på fuktiga ställen. Den lifnär sig företrädesvis af små blötdjur, kräftdjur och maskar. L-e.
Skuggfogeln, Skuggfogelslägtet, zool. Se Hägrar.
Skuggperspektiv. Se Perspektiv.
Skuld, nord. mytol. Se Nornor.
Skuld, teol., kallas i det religiösa språkbruket det ansvar, den straffskyldighet, som menniskan ådrager sig genom synden. Enligt det augustinska lärobegreppet ansågs icke blott det onda menniskan sjelf begått och det goda hon uraktlåtit, utan äfven arfsynden medföra en skuld, emedan »vi alle syndat i Adam». Enligt Kants filosofiska omtydning af arfsyndsläran till en lära om »det radikala onda» är det icke för den första menniskans skuld, som individen göres ansvarig, men väl för det förvändande och förderfvande af viljans maximer, hvars rötter ligga dolda i det omedvetna själslifvet. På Schleiermachers ståndpunkt, enligt hvilken arfsynden beror på individens sammanhang och solidaritet med slägtet, blifver denna synd hvars och ens skuld, som har del deri och i den mån han har del deri, och kan derför betraktas såsom slägtets kollektiva skuld.
Skuld, jur., kallas det, som man har rättslig förpligtelse att till annan utgifva (debitorn), dock ej gerna för annat fall, än då fråga är om penningbetalning. Uttrycket begagnas här således i samma betydelse som gäld. Men derjämte förekommer »skuld» i bemärkelse af vållande och betecknar sålunda vare sig brist på aktsamhet, af beskaffenhet att medföra rättsligt ansvar för derigenom skeende brott eller skadegörande handling (culpa i motsats till dolus), eller ock sådan felaktighet i viljebestämningen, som grundlägger dylikt ansvar (culpa i vidsträckt mening, omfattande dolus). För detta senare fall användes ofta särskildt termen subjektiv skuld, i motsats hvartill »objektiv skuld» tjenar till att utmärka den omständighet att en rättsstridig gerning kan ledas tillbaka till en person såsom dess fysiska orsak. Om moralisk skuld talar man, då det lägges någon till last sådant, som anses orätt, men ej kan ådraga honom ansvar af juridisk natur. Jfr Obligation och Skuldebref. A. W.
Skuldebref, jur., kallas ett af en gäldenär till sin borgenär utfärdadt skriftligt erkännande af sin skuld. Skuldebrefvet är vanligen upprättadt i form af en förbindelse att betala, med angifvande af belopp, betalningstid, räntans storlek o. s. v. samt med påteckning af vittnen, till intyg om underskriftens äkthet. Skuldebref tillkomma oftast i sammanhang med penningförsträckningar af en person till annan och innehålla då en utfästelse att återbetala den lånfångna summan. Men skuldebref kunna äfven dels afse prestation af till myckenhet och godhet bestämda varor och dels utgifvas till ordnande eller erkännande af skuld, som uppkommit på helt annat sätt än medelst försträckning. Skuldebrefvet har i det hela samma beviskraft som hvarje annat skriftligt bevis, men ett särskildt värde derigenom att det innehåller en förklaring af just den person, mot hvilken rättsanspråket närmast riktar sig. Någon fullständig och än mindre någon motbevis uteslutande beviskraft eger det dock naturligen icke. I denna punkt finnas för öfrigt till en del särskilda bestämmelser. Dessa äro företrädesvis
Källa: Project Runeberg ·
