Skyter

Skyter kallades af grekerna de folk, som bebodde det område norr om Svarta hafvet, hvilket närmast motsvaras af hvad som nu vanligen benämnes Syd-Ryssland, mellan floderna Donau i vester och Don (Tanais) i öster. Detta område kallades Skytien (Lat. Scythia). Söder om Donaus mynningar, i det nuvarande Dobrudsja, innehade skyterna någon tid ett område, som efter dem vardt kalladt Lilla Skytien (Scythia minor). Under romerska kejsaretiden öfvergick namnet Skytien småningom till att beteckna hvad som var kändt af de ofantliga landsträckor, hvilka nu bilda östra Europa och norra Asien. Denna landmassa tänkte man sig utsträckt till gränserna af Indien och serernas land (Kina) samt delad i tvänne hälfter, genom bergskedjan Emaus, hvilken torde svara mot Himalaja eller Kuenlun, men som man oriktigt tänkte sig löpa i norr och söder. Skyterna sjelfva torde hafva kallat sig skeloter. Folkkunskapen har få så svåra spörsmål att utreda, som frågan om dessa folkstammars ursprung och frändskap. Så mycket synes vara styrkt, genom de klassiske författarnas och de sydryska fornfyndens samstämmiga vittnesbörd, att på det skytiska området två folkstammar och två kulturer blandat sig -- den ena nomadisk och af rent mongoliskt eller åtminstone turanskt ursprung, den andra jordbrukande och af arisk härkomst. Det sannolika är, att från de europeiske ariernas urhem, på slätterna mellan Östersjön och Karpaterna, åkerbrukande stammar vid jernålderns början utbredt sig öfver den s. k. svarta jordens rika marker i det nuv. Lill-Ryssland, medan det sydligare steppområdet liksom under alla följande tidsåldrar genomsvärmats af nomadiska röfvarehorder från landen n. ö. om Kaspiska hafvet. Den herskande stammen, de s. k. kunglige skyterna, synes hafva tillhört de senare. Men då intet tyder på olikhet i språk och religion, och hvad deraf bevarats företer en omisskänligt arisk prägel, måste segrarna hafva antagit de besegrades språk och tro. Skyterna, hvilkas namn förekommit först hos Hesiodos, på 800-talet f. Kr., råkade i närmare beröring med hellenerna och deras odling genom Olbia och en mängd andra kolonier, som milesierna i 7:de årh. anlade på Svarta hafvets långt förut af fenicierna kända nordkust. Vid slutet af samma århundrade lära de riktat ett fruktansvärdt angrepp mot de vestasiatiska stormakterna. Bibeln omnämner deras vilda röfvareskaror under namn af Gog och Magog (jfr Gog). Ovisst är, hvilken del skyterna tagit i det assyriska väldets fall och Ninives förstöring; men de anses hafva herskat i Medien under 28 år, tills de öfverlistades och förjagades af konung Kyaxares. Ett århundrade senare, omkring 513 f. Kr. företog persiske konungen Darius sitt stora härtåg mot Skytien. Derom hafva dock endast förvirrade uppgifter bevarats. Bland annat berättas den orimligheten att persernas ofantliga här, under strider och vedermödor, på 60 dagar hann tåga fram och åter genom de obanade landen mellan Donau och Volga. Så misslyckadt, som grekerna framställa tåget, var det dock ej. På skyternas ideliga roftåg till Asien gjordes för lång tid slut; och deras planer på ett hämndetåg i förbund med spartanerna sattes aldrig i verket. För lång tid höres ej annat om dem, än att de öfver de grekiska kuststäderna idka en ansenlig spanmålsutförsel. I 4:de och 3:dje årh. f. Kr. visa de sig vid Donau och kämpa der mot de macedoniske konungarna. Sedermera försvinna de efter hand ur historien, men namnet på deras land qvarstår såsom ett geografiskt begrepp, hvilket blir allt vidsträcktare och mera dimmigt, ju mera kunskapen om dess egentliga innebörd försvinner. E. Sn.