Snara, jagtv. Den enklaste och ojämförligen mest använda formen för detta slags fångningsredskap är den s. k. vanliga snaran, som icke har något slags tillbehör. Med sin fria ände bindes den vid ett orörligt föremål, en buske el. d. När en fogel råkat få snarans ring nedom hufvudet, kan han ej frigöra sig derur, under förutsättning att snaran har passande spännvidd och mjukhet; vid bemödandet att komma lös strypes han oftast. De för kramsfogelsfångst afsedda och med ram försedda enkla snaror, som upphängas i träd, kallas donor.
En sammansatt form af snara är vippsnaran. Af denna finnas många konstruktioner, hvilka dock hafva det gemensamt, att snaran är fäst vid en rörlig fjäderarm, vanligen ett nedböjdt ungträd eller en spänstig, i marken fastsatt och nedböjd stång, samt vidare att denna fjäderarm qvarhålles i sin spända ställning genom ett giller. När gillret rubbas, slår fjäderarmen ut, och snaran vippar upp -- deraf namnet -- samt för med sig upp i luften hvad som fastnat deri. Gillret placeras så, att villebrådet, i det ögonblick gillret beträdes, befinner sig inom snarans spännvidd.
Vippsnara användes visserligen ock för matnyttigt vildt, men mest för skadedjur, hvilka med tillhjelp af tänderna kunna befria sig ur en vanlig snara, om de hafva stöd för fötterna. -- Snaror förfärdigas oftast af glödgad mässingstråd eller tagel och af olika styrka i förhållande till djurarten. (Jfr Th. Hahr, »Handbok för jägare och jagtvänner», 1881.) -- Snaror användes förr i tiden vida mer än nu, men äro inom Sverige fortfarande i ej ringa bruk för fångande af tjäder och orre i en del skogstrakter samt för fångande af ripor i fjällmarkerna. Enligt gällande lag få de för fångande af vildt ej begagnas annanstädes än i Kopparbergs, Jämtlands, Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län. J. W. L.
