Snarkning

Snarkning (Lat. rhonchus), fysiol., benämnes det vanligtvis grofva och mer eller mindre långdragna ljud, som en del personer (företrädesvis äldre eller fetlagda) frambringa under sömnen, derigenom att vid inandningen gomseglet sättes i en dallrande rörelse, medan luften passerar ned genom svalgtrånget eller rummet mellan tungroten, gomsegelbågarna och tungspenen. Det snarkande ljudet förstärkes genom resonans från munhålan, öfre delen af svalget och de der inmynnande näshålorna, genom hvilka under snarkandet vanligen en liten del af inandningsluften passerar. Då näshålorna genom slemhinnornas ansvällning eller genom nybildningar derstädes äro mer eller mindre svårt genomträngliga för inandningsluften, uppstår äfven hos yngre personer en dylik snarkning. Om en snarkande person störes i sin djupa sömn, så att han är nära att vakna, upphör efter regeln snarkningen för en stund, men då sömnen åter blir djupare, återkomma snarkningarna. Ett lindrigare, kortare snarkande ljud kan äfven uppkomma just vid insomnandet hos en del eljest icke snarkande personer, i det de utandas med en viss hastighet genom näsan, under det att gomseglet är stäldt bakåt mot svalgets baksida. O. T. S.