Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Socialism

Ämne: Arbetarfrågan och arbetsliv · Bruk, industri, arbetsliv och städer

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 14 (1890), sp. 1519–1533 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Socialism (af Lat. socius, bundsförvandt, kamrat), den ekonomiska teori, som utgår derifrån, att den nu pågående privatkapitalistiska, storindustriella utvecklingen alltmera skiljer arbetaren från arbetsmedlen, derigenom skapar ett egendomslöst proletariat och i stället hopar arbetets afkastning hos en icke arbetande samhällsklass, och som af detta sluter till nödvändigheten att upphäfva den enskilda eganderätten till produktionsmedlen och socialisera dem, d. v. s. göra dem till samhällets gemensamma egendom. Den nyare forskningen har uppvisat, att egendomsformerna i sjelfva verket varit långt mera vexlande, än man förr var benägen att antaga, och särskildt har den ådagalagt tillvaron af en ursprunglig stamkommunism, hvarur först på ett senare stadium den privata eganderätt, som vi nu känna, småningom framgått. Spår af denna ursprungliga kommunism hafva bibehållit sig äfven hos de civiliserade folken ända ned till vår tid (man erinre sig t. ex. de svenska byalagens »allmänningar»). Ordet socialism liksom saken i dess nutida mening är dock af ganska nytt ursprung; först användt i England på 1830-talet, öfverflyttades det 1839 af Reybaud till Frankrike och begagnades då om Saint Simons, Fouriers och Owens system. Om någon socialism i egentlig mening kan icke blifva tal förr än dess förutsättning, en af enskilda kapitalister med förhyrd arbetskraft drifven storproduktion, existerar. I vidsträcktare mening kallas dock ganska ofta hvarje rörelse, som historien omtalar, socialistisk eller kommunistisk, ifall den afsett ett grundligare utjämnande af egendomsförhållandena och i all synnerhet om dermed något slags gemensamt egande eller konsumtion varit förbunden. Så har varit fallet vid åtskilliga religiösa nybildningar, och särskildt brukar ofta erinras om de starka tendenser i sådan riktning, som funnits hos den ursprungliga kristendomen. Dessa tendenser hafva i vår tid på vissa håll åter framdragits, så att det finnes en särskild kristlig-socialistisk riktning, hvilken i England räknat bland sina ledare- Hypatias» bekante förf., Ch. Kingsley, och, skarpt oppositionel och radikal som den der alltid varit, fortfarande med Headlam o. a. till målsmän utöfvar inflytande inom ganska vidsträckta kretsar, medan den i det katolska Tyskland stälts fullständigt i den katolska kyrkans tjenst (biskop Ketteler af Mainz, kanonikus Moufang), under det att den bekante hofpredikanten, antisemiten Stöcker sökte göra dess protestantiska del tjenstbar för Bismarcks politik mot den socialdemokratiska arbetarerörelsen. Äfven Frankrike har på senaste åren fått en framstående kristlig-socialistisk ledare i legitimisten grefve de Mun, som organiserat en mängd katolska arbetareföreningar, och det direkta inflytandet från kristendomens jämnlikhets- och broderskapssatser var starkt märkbart hos 1848 års män, Louis Blanc, romanförfattaren Eug. Sue m. fl., liksom det i våra dagar återspeglar sig i ryssen Tolstois arbeten. Äfven den belgiske nationalekonomen Laveleye har starkt påverkats af den kristliga socialismen.

Den egentliga moderna socialismen vädjar emellertid icke till några religiösa synpunkter, utan till den med storindustrien sig utvecklande nutida arbetareklassens ekonomiska intressen. I den klasskamp mellan egendomslösa arbetare och egendomsbesittande bourgeoisi, som socialismen anser karakterisera det nutida samhället, gör den anspråk på att vara ingenting mindra än den till insigt om sig sjelf, sin ställning och sina framtidsutsigter komna arbetareklassens naturliga och nödvändiga verldsåskådning. I och med revolutionen 1830, då bourgeoisien definitivt kom till makten, i och med detsamma blef proletariatet, som dittills kämpat vid dess sida, mot feodalism och reaktion, det eminent revolutionära partiet. Det första utbrottet skedde redan 1831 i Lyon, der de svältande sidenväfvarna reste sig under fältropet: »vivre en travaillant ou mourir en combattant». Paris var sedan under Ludvig Filips regering härden för den socialistiska jäsningen. 1839 utgaf Louis Blanc sin »Organisation du travail»; 1840 kom Proudhons bok om egendomen. Februarirevolutionen 1848 förde Louis Blanc och arbetaren A. M. Albert in i provisoriska regeringen, men de kunde der föga uträtta; för att visa de halfsocialistiska förslagens ogenomförbarhet upprättades af motståndarna till Louis Blanc de bekanta »nationalverkstäderna», hvilkas sedan följande plötsliga stängning bragte arbetarnas missnöje att slå ut i öppen låga. Juni-insurrektionen 1848, som af Cavaignac nedslogs med blodig stränghet, var den första stora proletariska, socialistiska resningen i detta århundrade. Efter detta blodbad låg socialismen i Frankrike nere i ett par årtionden; arbetarnas massa rörde sig icke, när Napoleon III gjorde sitt statsstreck, och först mot slutet af kejsaredömet hopa sig åter brännämnena till en social katastrof.

I England kom genom 1832 års parlamentsreform likaledes bourgeoisien till fullständigt herravälde, och en hotande arbetarerörelse dröjde då ej häller länge att der visa sig. Den är känd under namn af chartism, och starkt socialistiska toner klingade med bland dess rent politiska fordringar. Rörelsens styrka bröts dock genom det kolossala uppsvinget i Englands industriella utveckling, hvilket följde efter spannmålstullarnas upphäfvande, och hvarigenom den engelska arbetareklassen fick en i viss mån privilegierad ställning framför kontinentens, hvarjämte bakslaget från misslyckandet af 1848 års folkrörelser gjorde sig känbart. Ända till 1880-talet har sedan England varit så godt som utan någon inhemsk socialistisk rörelse, och det oaktadt London var Internationalens hufvudsäte och uppehållsort för revolutionära flyktingar från snart sagdt alla Europas land.

Då den franska socialismen sålunda blodigt slagits ned och den engelska så att säga lupit ut i sanden, kom från Tyskland ett nytt uppslag, som gaf den proletariska rörelsen såväl en teoretisk-vetenskaplig grundval som en praktisk-politisk styrka. Den centrala gestalten i den egentliga moderna socialismens historia är utan gensägelse Karl Marx (1818--83). Redan 1847 framlade han i det ryktbara »Kommunistiska manifestet», som af honom jämte hans vän och stridskamrat Friedrich Engels utarbetades som program för en i London bildad arbetareklubb, i alla väsentliga drag den åskådning, som ännu ligger till grund för den egentliga, internationella socialistiska arbetarerörelsen. (Det torde här lämpligen kunna anmärkas, att mellan kommunism och socialism oftast icke göres någon skilnad; det förra namnet har dock alltmera undanträngts af det senare, hvartill nog i sin mån bidragit den vid begreppet kommunism häftande föreställningen om en långt utsträckt gemensamhet i konsumtion, hvaremot socialismen nu för tiden lägger hufvudvigten derpå att produktionsmedlen blifva gemensam egendom och sedan lemnar fältet ganska öppet för mer eller mindre individualistiskt tillgodogörande af hvad det gemensamma arbetet frambragt; socialdemokrater blifva socialisterna såsom proletariskt folk- och arbetareparti, hvilket väntar sitt sociala programs förverkligande genom samhällets fortgående demokratisering, som till sist måste bringa den politiska makten fullständigt i de arbetande massornas händer.)

All historia, så förkunnar det »Kommunistiska manifestet», har hittills varit en historia om klass-strider. Klassmotsatserna hafva ingalunda fallit med det feodala samhällets undergång, de hafva blott antagit andra former och förenklas alltmera till blott en enda: mellan bourgeoisi och proletariat. De ekonomiska förutsättningar, på hvilka bourgeoisiens välde nu hvilar, började skapas redan i det feodala samhället, som sprängdes sönder, då dess organisation icke längre motsvarade de alltmera sig utvecklande produktivkrafterna. I dess ställe kom den fria konkurrensen, bourgeoisien steg upp till makten och ombildade samhälle och stat efter sina intressen. Nu försiggår inför våra ögon en alldeles liknande hvälfning. Det borgerliga samhället liknar hexmästaren, som icke längre kan bemästra de väldiga krafter det sjelf uppbesvurit. De nutida produktivkrafterna äro ej längre förenliga med de borgerliga produktionsoch egendomsförhållandena. Och det borgerliga samhället har samtidigt skapat sina egna dödgräfvare, den moderna arbetareklassen, hvilken genom sjelfva utvecklingens gång frigjord från alla band, som kunnat fästa den vid det bestående, skall resa sig i sin ordning, expropriera expropriatörerna och spränga hela det borgerliga samhällets öfverbyggnad. »Proletariatet har intet att förlora annat än sina kedjor, men det har en verld att vinna. Proletärer i alla land, förenen er!» -- så slutar det »Kommunistiska manifestet».

Ett karakteristiskt drag i den uppfattning, som Marx och Engels här utvecklat och som för en rätt förståelse af den nutida socialismen bör särskildt uppmärksammas, är materialismens tillämpning på historien. För den materialistiska historieuppfattningen bestämmes ett samhälles utveckling ytterst och djupast af de naturligt försiggående ändringarna i samhällets ekonomiska lif. »Det omedelbara lifvets produktion och reproduktion», säger Engels, »är det bestämmande momentet i historien»; man erinras ovilkorligen om det bekanta schillerska ordet om hunger och kärlek som mensklighetens driffjädrar. Det är sålunda icke de nya idéerna som skapa samhällsförhållandena, utan samhällstillståndet återspeglar sig tvärtom med nödvändighet i deremot svarande idéer. Hela beskaffenheten af »samhällets öfverbyggnad», dess religion, moral, filosofi, politik, rättsbegrepp, alltsammans bestämmes ytterst af den ekonomiska basis, hvarpå det hela hvilar. Revolutioner i produktionssättet kunna derför enligt denna uppfattning spåras som de djupaste orsakerna till alla stora politiska och sociala hvälfningar.

I sitt stora förnämsta verk, »Das kapital», sökte Marx att utforska lagarna för den nutida ekonomiska rörelsen och på samma gång visa tecknen, som tyda på att den kapitalistiska ordningen börjar blifva otillfredsställande för samhället och en ny sakernas ordning förberedas -- socialismen. Då rikedomen i nutidens samhällen ter sig i form af en ofantlig samling varor, börjar Marx sitt arbete med en analys af varan. Hvarje vara är å ena sidan ett ting, som genom sina egenskaper tillfredsställer något slags menskligt behof, och denna dess nyttighet ger varan dess brukningsvärde. Brukningsvärdena utgöra rikedomens materiella innehåll, hvilken dess samhälleliga form än må vara. Men å andra sidan är hvarje vara ett ting, som utbytes mot ett annat i ett visst förhållande, d. v. s. som har ett visst bytesvärde. Detta värde kan icke sammanhänga med brukningsvärdet, ty såsom brukningsvärden hafva ju varorna olika egenskaper. Det måste hos varorna, för att de skola kunna utbytas i ett bestämdt förhållande och öfver hufvud jämföras, finnas något gemensamt: de äro alla produkter af menskligt arbete. Endast såsom sådana äro de värden, hvilkas storlek mätes helt enkelt genom mängden af det som bildat värdet, arbetet. Men arbetsmängden har åter sitt mått i tiden, dock väl att märka icke den individuella, som användts i ett särskildt fall, utan den samhälleligt nödvändiga genomsnittsarbetstid, som behöfves på en gifven tidpunkt för att frambringa en viss vara. Detta är den beryktade marx'ska värdeteorien, som sålunda är en precisering och konseqvent utveckling af den klassiska ekonomiens särskildt af Ricardo skarpt formulerade sats: arbetet är källan till allt värde. Otvifvelaktigt är denna värdeteori med dess logiska konseqvenser en af de vigtigaste grundvalarna för den marx'ska uppfattningen och derigenom också för socialismen i dess nuvarande formulering. Tillämpas den marx'ska värdeteorien på det särskilda slag af på den kapitalistiska marknaden förefintlig vara, som heter arbetskraft, så finner man att arbetskraftens värde, som i normala fall, der tillgång och efterfrågan täcka hvarandra, återspeglas i dess pris, i lönen, måste vara lika med den till arbetarens underhåll och reproducering samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Men med denna vara, arbetskraften, eger det särskilda förhållande rum att den ju i sjelfva sin förbrukning frambringar nytt värde och regelbundet mera värde än den ersättes med -- ty eljest hade ju köparen af arbetskraften, kapitalisten, intet intresse af hela operationen. Arbetaren behöfver t. ex. arbeta blott i 6 timmar för att skapa så mycket värde, som motsvarar underhållskostnaden för honom och hans familj, d. v. s. hans lön; men för de öfriga 6 timmarna af arbetsdagen får han ingen ersättning, det under denna tid frambragta värdet, öfverskottsvärdet (»mehrwerth»), går som vinst i arbetsköparens ficka. Der ligger enligt Marx och den nutida socialismen nyckeln till kapitalbildningens gåta. Kapital är obetaldt arbete, det är den enkla, lättfattliga formel, hvari den teoretiska undersökningen sålunda utmynnar. Och kapitalet kan på sådant sätt dag efter dag suga upp öfverskottsvärdet och föröka sig, helt enkelt derigenom att kapitalistklassen är egare till produktionsmedlen, jorden, maskinerna m. m., som den låter arbetareklassen använda mot en lön, hvilken icke alls står i något förhållande till värdet af hvad arbetet frambringar, utan i stället genom arbetarnas egen konkurrens hålles nere vid gränsen af hvad de oundgängligen behöfva för att kunna existera (Lassalles »ehernes lohngesetz»). Alla dessa missförhållanden äro grundade i sjelfva det privatkapitalistiska systemet och kunna fullständigt afhjelpas endast genom hela lönesystemets ersättande med socialistisk kooperation; först då alla medborgare, d. v. s. staten, är egare till produktionsmedlen, kommer också arbetets hela afkastning att kunna lända alla till godo och icke som nu till väsentligaste delen stanna i fickorna hos en genom egendomsbesittning privilegierad klass.

Det utmärkande för den kapitalistiska sakernas ordning är, att produktionen ledes af kapitalister, som låta fria lönearbetare arbeta åt sig. Marx genomgår utförligt med exempel från England hur de forna bönderna och handtverkarna mot medeltidens slut skildes från sina små produktionsmedel och för sitt lifsuppehälle uteslutande hänvisades till arbete mot lön; det var det moderna proletariatets tragiska entré i historien. Kapitalismen utvecklades nu genom olika stadier, t. ex. manufakturen, tills slutligen med ångans användande som drifkraft och fabrikssystemets införande mot slutet af förra århundradet den industriella revolutionen var fullbordad och storindustriens herravälde började. Tillegnandet af ofverskottsvärde kunde nu ske i största skala, under skenet af en fri öfverenskommelse mellan arbetaren och arbetsköparen. Den mest i ögonen fallande motsägelsen i det nuvarande systemet finner Marx vara, att medan produktionen genom storindustrien blifvit en social operation, som utföres af många, planmässigt samarbetande personer, så blir dock produkten fortfarande enskilda kapitalisters egendom. En annan motsägelse är den, som råder mellan ordningen inom fabriken och konkurrensanarkien ute på marknaden. Varor produceras icke för att fylla menskliga behof, utan för att skaffa vinst åt egaren af de arbetsmedel, med hvilka de förfärdigas. Produktionen sker derför alldeles planlöst. Den ohejdade konkurrenskampen leder vidare till förfalskning af varorna och utvecklar en moral eller rättare omoral, som är förderflig för hela samhället (eller också aflöses konkurrensen af faktiska monopol, som tillåta ett fåtal personer att brandskatta hela befolkningar). De oupphörligt förbättrade maskinerna göra allt flere arbetare arbetslösa och skapa derigenom en arbetets reservarmé, som icke blott sjelf är försänkt i elände, utan dertill äfven nedtrycker lönerna för dem, som ännu hafva arbete. Produktionens planlöshet och ofantliga ökning, utan att köpförmågan hos folkets breda lager i jämförlig grad tilltager, skapa det egendomliga fenomen, som intet föregående utvecklingsskede känt, krisen på grund af öfverproduktion (n. b. relativt till köpförmågan). Förut återkommande med en period af omkring 10 år, tyckas kriserna på senare tider tendera att blifva kroniska, då ett behof efter en vara knappt hinner uppstå, förr än det genast blir fyldt och mer än fyldt. tidigt fortgår den ekonomiska utvecklingen, företagens omfång växa i det jättelika, hela arméer af arbetare skapa öfverskottsvärde åt några få mångmillionärer, hela produktionsprocessen antager sådana dimensioner att det blir uppenbart, att bourgeoisien icke längre är i stånd att leda de krafter, som växt upp under dess hägn, och att motsättningen mellan social produktion och anarkisk distribution icke kan få fortgå. Med samhällenas utveckling i demokratisk riktning vinner också proletariatet allt större politiskt inflytande, till dess tiden är inne för detsamma att i sitt eget intresse genom staten fullständigt öfvertaga ledningen af samhällets produktion och till den änden expropriera de enskilda kapitalisterna. Den sociala revolutionen är då fullbordad, samhället har till följd af utvecklingens egna lagar tagit steget öfver från sin kapitalistiska till sin socialistiska period, hvilkens institutioner det sedan blir den tidens uppgift att vidare fullkomna. Det är sålunda »den ekonomiska utvecklingen sjelf, som skall framtvinga en socialistisk samhällsorganisation; hvad vi kunna göra är blott att söka lära känna lagarna för den pågående evolutionen och sedan begagna vår kunskap till att söka minska födslovåndorna för det nya samhälle, hvarmed detta går hafvande.

Efter denna utveckling af den moderna socialismens teorier, sådana de framstälts af dess främste banérförare, Karl Marx, återstår att i korthet skildra den socialistiska arbetarerörelsens senare historia.

Det var med Internationalen, stiftad i London 1864 och faktiskt ledd af Marx, som proletariatet åter hotande lyfte hufvudet mot det borgerliga samhället. I Internationalens program var skarpt betonadt klassmotsatsen mellan arbetare och bourgeoisi, men för öfrigt var det hållet i moderat form och allmänna ordalag för att möjliggöra anslutning äfven af mindre framskridna element. På kongresserna gjorde sig dock de rent socialistiska synpunkterna alltmera gällande. Frankrike, der kejsaredömet under 1860-talets sista år begynte luta till sitt fall och der särskildt några blodigt undertryckta strejker af kolgruvearbetare skarpt belyst de sociala motsatserna, var i synnerhet väl beredt för socialismens spridning bland massorna. När derför i Mars 1871 Paris' befolkning, efter den tyska belägringen försedd med vapen, fann gent emot sig en regering och en nationalförsamling, som representerade allt annat än arbetarnas eller ens den borgerliga demokratiens intressen och förhoppningar, blef en sammanstötning oundviklig. Orsakerna till Paris-kommunen voro af flere slag, och Internationalen som sådan hade i denna ingen andel, men faktiskt fick dock kommunen, oaktadt de egentliga socialisterna inom densamma voro i minoritet, såsom exponent för Paris' arbetarebefolkning en starkt socialistisk färg. Alltefter som kampen mellan Paris och Versailles tillspetsades, trädde också de lokala och tillfälliga orsakerna mera i bakgrunden, så att när kommunen i »den blodiga maj-veckan» 1871 krossades, hade man å ömse sidor fullt medvetande af, att här utspelades en akt i den stora klasskampen mellan bourgeoisi och proletariat. De franska arbetarekongresserna i midten på 1870-talet stannade i sina fordringar inom den på sjelfhjelp grundade produktivassociationens fredliga råmärken. Men redan 1879 visade kongressen i Marseille en rent socialistisk eller, som det också ofta kallas, kollektivistisk majoritet, och den samtidigt genomdrifna amnestien åt kommunens kämpar gaf rörelsen ökad styrka. Redan 1882 sprängdes dock det nya arbetarepartiet, väsentligen genom slitningar mellan ledarna; en del följde Brousse, Joffrin m. fl. och organiserade det i synnerhet i Paris ganska starkt representerade possibilistiska arbetarepartiet, medan många landsortsgrupper följde Jules Guesde och Marx' svärson, Paul Lafargue, i ett mera principtroget häfdande af en taktik, utan alla kompromisser med borgerliga partier. Utom dessa grupper förtjena nämnas blanquisterna, en liten, men väl disciplinerad och energisk skara, som hållit fast vid traditionerna från den gamle revolutionären Blanqui, men på senaste tiden alltmera närmat sig de nyssnämnde s. k. marxisterna; deras främste man är f. n. (1890) Vaillant, medlem af Paris' municipalråd. Denna splittring har hittills väsentligen förlamat de franska arbetarnas uppträdande som sjelfständigt parti, hvartill nog äfven mycket bidragit, att de borgerligt-radikales venstra flygel (Clémenceau) upptagit stora delar af deras nutidsprogram och sjelfva kalla sig socialister. Genom en hel mängd nyanser har sålunda socialismen i Frankrike trängt rätt djupt in äfven i nationalförsamlingen, oaktadt antalet egentliga socialistiska arbetarrepresentanter knappast öfverstiger ett tiotal.

Fastän ej upphof till Paris-kommunen, förklarade sig Internationalen efter kommunens fall solidarisk med dess sak. Detta medförde på flere håll undantagslagar mot den fruktade associationen. Denna form för socialistisk organisation blef sålunda ohållbar redan derigenom, och än mera genom de inre striderna mellan Marx och hans vänner samt anarkisterna under Bakunin. Denne anknöt sig till Rousseaus teorier om naturtillståndets förträfflighet och hade som äkta ryss föga respekt för den vesterländska civilisationen, hvari han såg endast ruttenhet och förderf. Hans program blef derför helt enkelt: table rase med allt bestående, återgång till den fria, autonoma kommunen, ungefär sådan den existerade i Ryssland. På Internationalens sista kongress, i Haag 1872, stannade dock anarkisterna i minoriteten och utvoterades, hvarefter de bildade en ny, anarkistisk Internationale, som egde bestånd till fram emot 1880. Den rekryterades väsentligen från Spanien och Italien, bland hvilkas i djup okunnighet och fruktansvärdt socialt elände försänkta massor dess läror funno en lämplig jordmån. I Spanien lyckades man t. o. m. få i gång den stora s. k. kantonala resningen 1873, då flere af de största städerna, bland dem Cartagena med hela pansarflottan, förklarade sig för oberoende republiker och först efter långvarigt motstånd kufvades. Äfven i Italien försöktes liknande resningar, men undertrycktes der hastigt. På senare åren har dock i bägge dessa land socialismen i sina allmän-europeiska former fått fast mark, om än delvis starkt uppblandad med anarkistiska reminiscenser.

1870 års krig flyttade den politiska tyngdpunkten i Europa från Frankrike till Tyskland, och tyngdpunkten i europeisk arbetarerörelse följde med, så mycket mer, som den franska arbetarerörelsen förlamades för ett helt årtionde af åderlåtningen efter kommunen. Redan under 1848 års rörelser hade Marx med några vänner verkat i Westfalen och Rhenprovinsen i rent socialistisk anda, och ännu tidigare hade skräddaren Weitling agiterat i tyska arbetare-kretsar för socialism. Det dröjde dock ända till 1860-talets början, innan en sjelfständig arbetarerörelse sköt fart i Tyskland; dittills följde de mera vakna arbetarna i regeln det politiskt frisinnade, men ekonomiskt rent manchesterliga framstegspartiet. Hufvudrollen vid det nya arbetarepartiets bildande och dess lösslitande från framstegspartiet spelade Ferdinand Lassalle (se d. o.). I en rad stridsskrifter och föredrag, hvilkas glänsande talang och bitande skärpa fäste hela Tysklands blickar på den väldige agitatorn, nedref Lassalle i stora arbetarekretsar tron på de herskande lärorna om naturlig harmoni mellan kapital och arbete och om statens »nattväktar-rol», som han kallade dess non-intervention i det ekonomiska lifvet, och öppnade i stället sinnena för den moderna socialismens åskådningssätt. Som eminent praktisk politiker betonade han dock på samma gång mycket starkt de närmaste målen: allmän rösträtt samt i socialt afseende som öfvergångsförslag produktionsföreningar med statskredit. Efter Lassalies död 1864 framträdde rörelsens nationella karakter ensidigare; de lassalleska ofvergångsförslagen tillmättes betydelse som grunddogmer, och under v. Schweitzers ledning blef förbindelsen med den bismarckska regeringen betänkligt intim. Dessa omständigheter föranledde bildandet af ett nytt socialdemokratiskt arbetareparti i Eisenach 1869, under ledning af Marx' vän, skriftställaren W. Liebknecht och den unge energiske svarfvaremästaren Aug. Bebel. »Eisenacharna», som de kallades i motsats till »Lassalleanerna», voro internationella och republikaner samt ställde sig i allo på rent marxistisk grund. De båda fraktionerna bekämpade i början hvarandra häftigt, men tillväxte dock båda i styrka och antal, trots ständiga förföljelser med både polisens och domstolarnas hjelp. Det alltmer stegrade trycket uppifrån, som 1874 tog sig uttryck i föreningsrättens upphäfvande för socialisterna i Preussen, åstadkom dock slutligen en sammansmältning af de bägge riktningarna och bildandet af »Tysklands socialistiska arbetareparti» i Gotha 1875. »Gotha-programmet», ännu nästan oförändradt gällande som den tyska socialdemokratiens officiella program, innehåller följande hufvudpunkter:

»I. Arbetet är källan till all rikedom och all kultur, och då allmängagneligt arbete endast är möjligt genom samhället, tillhör hela arbetsprodukten samhället, d. v. s. alla dess medlemmar, under allmän arbetsskyldighet och med lika rätt efter hvars och ens förnuftsenliga behof. I det nuvarande samhället äro arbetsmedlen monopol för kapitalistklassen; det arbetareklassens beroende, som deraf är en följd, är orsaken till eländet och träldomen i alla dess former. Arbetets frigörelse kräfver, att arbetsmedlen förvandlas till samhällets gemensamma egendom och att produktionen samhälleligt regleras samt att arbetets afkastning användes till gemensam nytta och rättvist fördelas. Arbetets frigörelse måste vara arbetarklassens eget verk; gent emot arbetareklassen äro alla andra klasser att betrakta som en reaktionär massa.

II. Utgående från dessa grundsatser verkar Tysklands socialistiska arbetareparti med alla lagliga (detta ord ströks dock på partikongressen i Wyden i Schweiz 1880, med anledning af socialistlagens utfärdande) medel för den fria staten och det socialistiska samhället, för brytandet af jern-lönelagen genom afskaffande af löneårbets-systemet, för upphäfvandet af utsugningen i alla dess former, för undanröjandet af all social och politisk olikställighet. Ehuru Tysklands socialdemokratiska arbetareparti närmast verkar i nationel ram, är det väl medvetet om arbetarerörelsens internationella karakter och beslutet att uppfylla alla skyldigheter, som derigenom åläggas arbetarna, för att förverkliga alla menniskors broderskap.»

Dertill knyta sig som »statens grundvalar» fordringar på: »allmän rösträtt, direkt lagstiftning genom folket, folkväpning i stället för stående här, fullständig yttrande-, tanke- och forskningsfrihet, rättskipningen gratis och genom folket, obligatorisk och kostnadsfri folkundervisning, religionens förklarande som privatsak». Inom det nuvarande samhället fordras: »största möjliga utsträckning af politiska fri- och rättigheter, en enda progressiv inkomstskatt, oinskränkt föreningsrätt, en samhällsbehofven motsvarande normalarbetsdag» samt en vidsträckt och grundlig skyddslagstiftning.

Sammanslutningen stärkte betydligt socialdemokratiens ställning och agitationskraft. En hel arbetarepress blomstrade upp och förde öfver hela Tyskland dess talan. Tydligast visa dock partiets röstetal vid riksdagsvalen tillväxten:

I hela Tyskland: I Berlin: 1871 101,927 2,058 1874 351,670 11,279 1877 493,447 31,522

I regeringskretsarna mognade nu alltmer beslutet att söka genom en särskild undantagslagstiftning bekämpa den hotande fienden. Förevändningen bjöd attentaten af Hödel och Nobiling 1878 på den åldrige kejsar Vilhelm I. Intetdera af dessa har en senare opartisk pröfning kunnat ställa i det ringaste samband med socialdemokratien; men då mötte det ej svårighet att öfvertyga de förbittrade massorna om, att socialdemokratien åtminstone var »moraliskt» ansvarig för hvad som händt. Den under sådan stämning nyvalda riksdagen antog i Okt. 1878 »undantagslagen mot socialdemokratiens samhällsvådliga sträfvanden», som sedan flere gånger förlängts och upphäfdes först d. 30 Sept. 1890, sedan dess overksamhet afgörande framträdt i socialdemokratiens valseger 1890 och sedan Bismarck fallit. Denna lag innehöll förbud mot socialistiska möten, föreningar, tryckskrifter och penningeinsamlingar samt rätt för polisen att fängsla och från orten utvisa personer, som söka sprida socialistiska idéer. Den handhades i synnerhet i början med skoningslös stränghet; 1886 hade med dess hjelp förbjudits 957 tryckskrifter -- deribland 124 tidningar -- samt 251 föreningar i 145 olika orter. Antalet utvisningar uppgick sannolikt till ett par tusen, och de ådömda fängelsestraffen voro -- tusen år! »Det lilla belägringstillståndet» (betydande nästan obegränsad frihet för polisen att arrestera, utvisa, anställa husundersökningar, upplösa föreningar, förbjuda eller upplösa möten och beslaglägga tryckskrifter) hade införts i ett halft dussin af Tysklands största städer; och i Maj 1886 utfärdade ministern von Puttkamer sin nya »strejk- och församlingsordning», hvarigenom icke blott ytterligare massor af arbetareföreningar tillintetgjordes, utan också nästan all sammanslutningsfrihet för arbetare, som ej ville segla i regeringens kölvatten. T. o. m. vid riksdagsvalen förbjödos otaliga af arbetarnas valmöten, ehuru sådant då var alldeles olagligt.

Allt detta förmådde dock icke mer än en helt kort tid hämma socialdemokratiens tillväxt; tvärtom ökades i vida kretsar förbittringen mot det bestående, och förföljelsen gaf den tyska socialdemokratien en enighet och disciplin, som kanske annars icke lika lätt vidmakthållits. 1879 grundades i Zürich »Der sozialdemokrat» som partiets centralorgan. 1880 rekonstituerade sig partiet på kongressen i Wyden (Schweiz), och de följande kongresserna, i Köpenhamn 1883 och i S:t Gallen 1888, befäste ytterligare dess position. Som det framgår af riksdagsmannavalen var socialdemokraternas antal

i hela Tyskland: i Berlin: 1878 (efter attentaten) 437.158 (9) 56,147 1881 311,961 (12) 30,178 1884 549,990 (24) 68,535 1887 764,000 (11) 94,338 1890 1,400,000 (35) 128,000

(De inom parenteserna stående siffrorna beteckna antalet socialistiska riksdagsmän.)

Bland partiets ledare märkas fortfarande i främsta rummet Bebel och Liebknecht; vidare Singer, Auer, Vollmar m. fl. På partikongressen i Halle i Okt. 1890 organiserades partiet på nytt, med hänsyn till de förändrade förhållanden dess seger öfver undantagslagen medfört.

Sedan chartismens dagar förblef England under flere årtionden nästan alldeles oberördt af socialistiska idéer. Dess arbetarearistokrati, skilled labour, nöjde sig med sina fackföreningsorganisationers utbildning och agitation för fabrikslagstiftningens förbättrande, i hvilka bägge afseenden de småningom lyckades drifva det ganska långt. De stora massorna, unskilled labour, lefde i fruktansvärdt elände ur hand i mun, som det tycktes oåtkomliga för alla tankar, som gingo längre än till brödbiten för dagen. De senaste åren hafva dock deri gjort en bestämd förändring. Sedan början af 1880-talet bearbeta socialistiska propagandaföreningar flitigt och ej utan resultat proletärmassorna i Englands stora städer. En grupp, som nämner sig »Social democratic federation», ledes af skriftställaren Hyndman och räknar numera bland sina medlemmar den vida kända fru Annie Besant; en annan »Socialist league», med mera anarkistisk färg, räknar bland sig skalden William Morris och, innan den anarkistiska riktningen vann öfverhand, voro bland dess främste äfven d:r Aveling och hans hustru, en dotter till Karl Marx. En tredje grupp, »Fabian society», som icke fastslagit något bestämdt skolprogram, utan lemnar den engelska individualismen ett vidt spelrum, har derigenom lyckats ur de bildade klasserna vinna en mängd framstående krafter, som i skrifter, föredrag och diskussioner söka sprida sina starkt socialistiskt färgade nationalekonomiska åsigter. De nyare engelske socialisterna hafva i allmänhet anslutit sig till den Jevon'ska värdeteorien, som åter binder samman det af Marx skarpt skilda bruks- och bytesvärdet samt i gränsnyttan, icke i arbetet söker den värdebildande substansen; men ehuru de sålunda anse Marx' värdeteori som ett öfvervunnet stadium, finna de hans slutsatser och historiska betraktelser ovederläggliga, och då deras åskådning utgår från konsumtionens, icke som hos Marx från produktionens faktum, blir deras kritik af kapitalismens samhälle långt ifrån svagare, tvärtom på visst sätt ännu skarpare än den Marx formulerat, och deras socialism bryter än mera radikalt med lönesystemet än hvad en del marxister gjort (dock icke Marx sjelf). I och under påverkan af dessa organisationer hafva skolats ledarna för de stora engelska strejker, hvilka 1889 tilldrogo sig hela verldens uppmärksamhet och flyttade tyngdpunkten för den engelska arbetarerörelsen ner från arbetarearistokratien. Det bestående resultatet af dessa förändringar bland de djupaste lagren har blifvit den s. k. »nya fackföreningsrörelsen», som hvars främste män stå socialisterna John Burns, Tom Mann m. fl.; denna fackföreningsrörelsens starkt socialistiskt färgade venster fordrar arbetarnas organisation till sjelfständigt klassparti, närmast för genomdrifvande af den lagstadgade 8-timmarsdagen. Men äfven inom de gamla fackföreningarna har socialismen på senaste åren fått fotfäste, och på fackföreningskongressen i Liverpool i Sept. 1890, representerande 1 1/2 million organiserade engelska arbetare, lyckades den nya riktningen vinna majoritet; den lagstadgade 8-timmarsdagen upptogs på det parlamentariska programmet, och internationel samverkan med fastlandets arbetare beslöts.

Schweiz med sina demokratiska institutioner och högt stående arbetareskyddslagstiftning har hittills icke haft mycken känning af en rent socialistisk arbetarerörelse, ehuru det varit en tillflyktsort för alla lands revolutionärer. Belgien deremot har erbjudit den allra gynsammaste jordmån för en utpräglad klassrörelse; de oroligheter, som i slutet på 1880-talet der egde rum, voro dock mera utbrott af förtviflan än resultat af planlagd agitation. Belgiens socialistiska arbetareparti verkar sedan en följd af år främst för allmän rösträtt; i Gent, der typografen Anseele står i spetsen för rörelsen, har man med mycken framgång tillämpat de kooperativa idéerna i partiets intresse. Nederländerna har bland sitt talrika »unskilled labour» på senare åren sett en socialistisk rörelse uppkomma; hufvudledaren är en f. d. prest, numera deputeraden Domela Nieuwenhuis. I Österrike tog den socialistiska arbetarerörelsen på 1870-talet under påverkan från Tyskland ganska stark fart. Den förlamades dock efter någon tid af stridigheter mellan »radikala» och »moderata»; de förra förkastade all agitation för den allmänna rösträtten och gingo här och der öfver till anarkistisk attentatspolitik, som framkallade undantagslagar och förvirring. På en kongress i Hainsfeld 1889 enades man dock om ett program, som i allt väsentligt öfverensstämde med det internationella socialdemokratiska. Sedan dess har derstädes, oaktadt stränga presslagar, en ej obetydlig socialistisk arbetarepress blomstrat upp. I Ryssland har ännu ingen särskild arbetarerörelse kunnat skilja sig ut från de af medlemmar ur alla klasser uppburna försöken att bryta enväldets ok. Om den rol Bakunin spelat i den vest-europeiska arbetareklassens historia är redan taladt. Mindre kändt torde vara hur djupt den moderna socialismen och särskildt Karl Marx inverkat på åskådningen bland Rysslands bildade klasser; censuren, oblidkelig mot allt, som smakade frisinnad politik, tillät långa tider de ekonomiska problemens fria diskussion, och man begagnade sig deraf i vidsträckt mått. Tjernisjevskij, länge den ryska ungdomens ideal, kom, ehuru idealist, på flere punkter samtidigt med Marx till samma resultat, och bland 1870- och 1880-talets revolutionärer funnos socialister i mängd och af alla nyanser, från nationel agrarsocialism, som sökte knyta an vid den ryska »miren», till ren marxism (Lavrov) och modern anarkism (Krapotkin). Till Förenta Staterna har socialismen följt med invandringen, och den har hittills der väsentliligen hållit sig inom tyska kretsar; dock är dess påverkan stundom tydlig på de jättestora, men föga stabila arbetareorganisationer, hvilka på senare år der skjutit upp (»Arbetets riddare», en del fackföreningsförbund). 1887 såg det ut som skulle Henry George blifva ledare för en storartad amerikansk arbetarerörelse (han erhöll nämnda år i New York 70,000 röster till mayor), men sedan dess har en fullständig brytning skett mellan honom och de mera framskridna arbetarekretsarna. På senaste tiden har Edv. Bellamy med sin socialistiska framtidsroman »En återblick» gifvit uppslag till den s. k. nationalistiska rörelsen; denna, som vunnit stark anslutning bland den mera bildade medelklassen, hoppas på fredlig väg, utan klasskamp, kunna föra samhället öfver i det af Bellamy skildrade lyckligare tillståndet.

Den moderna socialistiska arbetarerörelsen höll i Juli 1889 ett slags verldsrevy öfver sin ställning och sina krafter på de båda internationella arbetarekongresser, som då sammanträdde i Paris. Det var en återuppståndelse af Internationalen, fastän i tidsenligare former. Den ena kongressen var öfvervägande fransk-engelsk, den andra, tysk-fransk-internationel (marxistisk). Bådas beslut gingo dock i hufvudsak i samma riktning; man konstaterade arbetarefrågans och arbetarerörelsens internationella karakter, dess öfverallt väsentligen likartade mål och medel. Som närmaste fordringar framhöllos 8-timmarsdagen och en grundlig skyddslagstiftning. Den marxistiska kongressen beslöt derjämte en verldsdemonstration för dessa önskningsmål, hvilken hölls d. 1 Maj 1890 (i England och Spanien d. 4 Maj), och som särskildt i Sverige tog för våra förhållanden mycket stora dimensioner.

Till de skandinaviska landen har den socialistiska arbetarerörelsen kommit från Tyskland. Den började i Danmark straxt efter Paris-kommunens fall och lät icke förqväfva sig derigenom att de främste ledarna, löjtnant Pio, Brix och Geleff, dömdes till flerårigt fängelse. Ett hårdare slag erhöll rörelsen, då samtliga dessa tre emigrerade till Amerika, delvis mot godtgörelse ur poliskassan. De många fackföreningar, som inneslöto de socialistiskt sinnade arbetarna, lyckades dock med förenade krafter hålla partiets organ »Socialdemokraten» uppe, och på 1880-talet gick rörelsen åter framåt, nu i lugnare farvatten. »Socialdemokraten» steg småningom under praktisk och moderat ledning till Danmarks mest spridda dagliga tidning med öfver 20,000 afnämare; 1884 segrade socialdemokraterna med vensterns hjelp i Köpenhamns 5:te och 9:de krets; 1887 gick 9:de kretsen förlorad, men återvans 1890 jämte en landtkrets på Jylland och hösten 1890 insatte Köpenhamn 2 socialdemokrater i sjelfva landstinget. De danske arbetarna hafva fått utkämpa hårda strider för att värna sin sammanslutningsrätt; i den stora smed-lock-outen 1885 insamlades i bidrag inemot 200,000 kr. På senare år har äfven i provinserna en socialdemokratisk tidningspress upprättats och fack- och partiföreningar bildats. Den ledande själen i partiets verksamhet är sedan åtskilliga år f. d. handskmakaren P. Knudsen. Mot förbundstaktiken med venstern och det ensidiga sysslandet med dagens frågor, »med undandöljande af socialismens kärna», reste sig för ett par år sedan en opposition, som samlas kring veckotidningen »Arbejderen» och som, sedan dennas redaktion utvoterats ur partiet, 1889 bildade »det revolutionära socialistiska arbetarepartiet». I Norge är den socialistiska rörelsen alldeles i sin början. En halfvecko-tidning, »Socialdemokraten», utgifves sedan några år i Kristiania, och der samt i Bergen finnas socialistiska fack- och andra arbetareföreningar. I de norska arbetarnas sjelfständigare hållning mot vensterpartiet, som bl. a. tagit sig uttryck i särskilda »rösträtts-tåg» d. 17 Maj samt i krafvet på allmän rösträtt som bestämdt vilkor för samverkan vid valen, hafva de norske socialisterna en väsentlig andel. Bland rörelsens främste män märkes en dansk, borstbindaren Jeppeson, hvarjämte den radikalaste flygeln af den literära venstern (Arne Garborg m. fl.) ej obetydligt gifvit färg åt den norska arbetarerörelsen.

Att den socialistiska rörelsen skulle från Danmark gå öfver till Sverige kunde endast vara en tidsfråga. Redan i början på 1880-talet företog skräddaren Aug. Palm, med understöd från Danmark, agitationsresor i Skåne och ända upp till Stockholm, men vann då så godt som intet gehör i hufvudstaden. 1884 grundades i Stockholm en socialdemokratisk klubb. Den af Hj. Branting utgifna tidningen »Tiden», som 1885 antogs till fackföreningarnas organ, beredde den socialdemokratiska åskådningen insteg i Stockholms arbetarekretsar, och i slutet af 1885 uppsattes »Socialdemokraten», hvilken först under Palms och A. Danielssons samt från 1887 under Hj. Brantings ledning varit organ för de socialdemokratiska idéerna. Danielsson grundade 1887 i Malmö en tidning »Arbetet», hvilken i likhet med »Socialdemokraten» varit daglig sedan d. 1 April 1890; derjämte hafva i Göteborg och Norrköping socialistiska organ upprättats. De sedan midten af 1880-talet uppblomstrande fackföreningarna äro på en gång till stor del den svenska socialismens verk och bilda numera hufvudstyrkan af dess anhängare; endast några få äldre fackföreningar stå utom socialistiskt inflytande. På en kongress i Stockholm våren 1889 konstituerades af ombud från ett 70-tal fack- och andra arbetareföreningar »Sveriges socialdemokratiska arbetareparti», med i det närmaste samma program som det ofvan anförda Gotha-programmet. Närmast tillföljd af denna kongress och en del af dess uttalanden och beslut framlades af regeringen för samma års riksdag ett förslag till skärpta lagbestämmelser mot samhällsvådlig propaganda, ett förslag, som dock endast delvis antogs. Normalarbetsdagsdemonstrationerna d. 1 Maj 1890 anordnades och leddes af socialdemokraterna, hvilka för öfrigt haft betydlig andel i rösträttsrörelsen i de större städerna. Hj. B-g.