Solanum

Solanum Tourn., bot., farmak., ett till nat. fam. Solaneae Juss., kl. Syngenesia L., ordn. Monogamia, hörande slägte af örter eller halfbuskar, med blommorna i knippen från stjelkens mellanleder. Blomfodret är regelbundet 5-flikigt; blomkronan hjulformig, med ofta djupt 5-klufvet bräm; ståndarna 5 med hopstående eller förenade knappar, som genom 2 hål i spetsen utsläppa frömjölet. Frukten är ett bär. Vid stränder och i allmänhet hälst på fuktiga ställen växer S. Dulcamara L., bittersöta, besksöta, qvesved, som har slak, refvig, nästan slingrande, buskartad stam, hjertlikt äggrunda, helbräddade, upptill å stjelken vanligen öronflikade blad, violett blomkrona, gula ståndareknappar och röda, aflånga bär. De genom en rad af ur hvarandra utvecklade grenar uppkomna långa refvorna af qvesveden, som för öfrigt i folkspråket har en mängd namn (bosört, matledsqvistar, pukaris o. s. v.), insamlas under vintern eller tidigt på våren och torkas samt utgöra den officinella drogen stipites Dulcamarae, hvars svagt narkotiska verkan beror på dess halt af en alkaloid och glykosid, solanin (se d. o.). Drogen användes i form af dekokt (mera sällan numera) mot reumatism och såsom ett urindrifvande medel. Såsom ogräs i trädgårdar växer ofta S. nigrum L., som är en 1-årig ört med hvita blommor och svarta bär. Bland arterna af detta slägte hafva flere ätliga frukter, bl. a. S. quitoënse Lam. med pomeranslika frukter (»Quito-oranger»), S. macrocarpum L. med äpplestora, syrliga frukter, S. esculentum L. och S. ovigerum L., »äggplantan», hvars frukter i storlek, form och färg fullkomligt likna ett hönsägg. Många arter hafva medicinsk användning, t. ex. S. pseudochina S:t Hil., som är ett godt ersättningsmedel för kinabark. De stärkelserika stamknölarna af S. tuberosum L. utgöra potates (se d. o.). S. sodomaeum var ett af Linné gifvet namn på en art, som då antogs vara moderväxten till de fabelaktiga Sodoms-äpplena, hvilka enligt sagan växte vid Döda hafvets stränder och hade en vacker yta, men inuti voro fulla af ett svart stoft. Arten är inhemsk i Afrikas såväl norra som sydliga trakter. Dess bittra rot användes i Kaplandet som urindrifvande medel, och de mycket giftiga frukterna orsaka bedöfning eller ursinne och död. Man antager, att denna växt varit den af Dioskorides omtalade Strychnos manikos, som orsakade galenskap. O. T. S.