Söm

Söm, Lat. sutura, anat., kallas den förening mellan knotor, i hvilken dessa, vanligen med mer eller mindre taggiga kanter, gripa in i hvarandra, skilda blott af en ringa mängd fibrös substans. Ehuru åtskilliga andra benföreningar hafva omisskännelig likhet med sömmarna, gifver man dock detta namn nästan uteslutande åt dem, som förekomma mellan kraniets platta ben (se vidare Hufvudskål). De uppkomma der på följande sätt. Kraniets ben uppstå ur en fibrös hinna, i hvilken på bestämda punkter grundvalen lägges till de skilda knotorna i form af små stråliga skifvor. Från dessa första »ossifikationspunkter» växa benskifvorna åt alla kanter. Hos det nyfödda barnet äro deras ännu fibrösa kanter så breda, att benskållorna kunna skjutas åt sidorna mot, ja öfver hvarandra (interkaleras), en sak, som är af vigt vid födelseakten, enär till följd af denna anordning hufvudets volym kan minskas af det yttre trycket vid passagen genom bäckenet. Efter födelsen tillväxa de ytterligare i ytutbredningen, tills deras kanter komma i närheten af eller möta sina grannar. I gränsen sker nu icke under normala förhållanden förbeningen straxt, och de öppna, eller rättare oförbenade, springorna, ofta utmärkta af taggig form, är det som kallas sömmar, suturer. Sådana sträcka sig nu på kraniet dels longitudinelt, dels tränsverselt, och deras närvaro är det, som ännu en lång tid möjliggör en fortfarande utväxt af kraniebenen, alltefter den af dem inneslutna hjernans behof för sin utväxt och utveckling. En förbening af sömmarna inträffar dock normalt, den börjar i menniskans kranium mellan 30--40 åldersåren, först på knotornas inre yta, och fortgår så, att sömmarna innantill kunna vara totalt igenvuxna, under det att de utanpå ännu äro fullt tydliga. Stundom inträffar, under icke kända abnorma förhållanden, att förbening uppstår i sömmarna eller på de ställen, der dessa normalt borde finnas redan under perioden för utväxten, t. o. m. ganska tidigt, och då kunna de ännu små benskållorna lödas kant i kant till hvarandra på det abnorma stället. Är förbeningslokalen inskränkt till en hel söm, kunna ben och hjerna utväxa åt andra håll, i riktningen långs åt den hopvuxna sömmen och få då egendomliga former; stänges en långsöm, varder hufvudet smalt och långsträckt; stänges en tvärsöm, varder det bredt, kort och högt; är föreningen partiel eller ensidig, varder hufvudet snedt enligt samma regel. Sker sammanväxuingen öfverallt, varda hufvudet och hjernan onaturligt små: s. k. mikrocefali, i denna form följd af idiotism och vanligen af tidig död. Å andra sidan inträffar icke sällan att vissa sömmar stå öppna länge eller under hela lifvet (se Pannben). Likaså händer, att förbeningen från någon ursprungspunkt icke oafbrutet sträcker sig till det vanliga suturstället, utan att i denna trakt uppstå detascherade förbeningar; då bildas der sjelfständiga, kantiga sutur-ben, hvilka hafva kallats dels ossa wormiana, efter danske anatomen Worm, dels ossa incae, derför att de så ofta träffas å kranier af fornperuvianer (inkas), förmodligen såsom följd af detta folkets osed att med konst omforma hufvud. På svenska kranier äro de, om än i mindre stycken, ganska vanliga i nacksömmen. Jfr Benväf, Hufvudskål och Mikrocefali. G. v. D.