Stad

Stad (Fornsv. köpstaþer), jur., ett i administrativt och enligt regeln äfven i judicielt hänseende från landsbygden afskildt område med mera sammansluten befolkning, hvilket område regeringsmyndigheten tillerkänt sådan egenskap och dermed förbundna rättigheter. I motsats mot antikens folk, som företrädesvis koncentrerade sig i stora städer, bildade germanerna först långsamt särskilda stadssamhällen. I den skandinaviska norden voro dessa bildningar särdeles länge svaga och obetydliga, tills konungarna började främja deras uppkomst och utveckling. De svenska städerna började redan under folkungaregenterna att erhålla privilegier. Och då städerna efter hand erhållit egen rättsordning (se Bjärköa-rätten och Nordisk rätt, sp. 1310), egen lagskipning och administration (se Magistrat), då deras borgare (se Borgare, sp. 898--900) erhållit särskildt politiskt inflytande såsom riksstånd samt stora företrädesrättigheter med hänsyn till idkande af handel och andra näringar än jord- och bergsbruk, så blefvo särskilda privilegier nödvändiga, för att ett samhälle skulle såsom stad erkännas. Att tilldela sådana privilegier har varit en regeringen förbehållen rätt; Per Brahe och M. G. De la Gardie tillerkändes dock särskildt befogenhet att inom sina grefskap anlägga städer. I samband med privilegierna för en ny stad fick staden också vanligen till sin fortkomst af regeringen sig tilldelad donationsjord till större eller mindre omfång. Och genom k. försäkran d. 23 Febr. 1789 tillförsäkrades städerna att orubbade få behålla dessa donationer. Visserligen har numera städernas särskilda rättsordning i allmänhet upphört (se Landsrätt), deras företrädesrätt till näringsdrift till största delen afskaffats genom näringsfrihetens genomförande (se Näringsfrihet) och deras borgares särskilda politiska betydelse såsom riksstånd bortfallit genom det nya riksdagsskicket. Men städerna skilja sig dock fortfarande i vigtiga afseenden från landsbygden. De hafva egna förvaltningsorgan, magistrater, egen jurisdiktion, då de icke undantagsvis lyda under landsrätt, de utgöra egna kommunala samfund, för hvilka särskild lagstiftning gäller (se Kommun, sp. 1092), de bilda ock valkretsar för utseende af landstingsmän (se Landsting; sp. 675) och af riksdagsmän; för deras byggnads-, brand-, sundhetsoch ordningsväsende gälla i allmänhet särskilda laga bestämmelser (jfr Byggnadsordning och Brandordning), likasom ock i viss mån för deras handels- och näringsförhållanden. Städerna äro också pligtiga att sjelfva bekosta sin jurisdiktion och administration med dertill hörande polisväsende. Det är sålunda helt naturligt, att K. M:ts särskilda tillstånd erfordras, för att ett samhälle må tillerkännas egenskap af stad. Bland städerna särskiljas fortfarande stapelstäder och uppstäder. I äldre tider åtnjöto de förra uteslutande rätt att idka handel med utlandet, men numera hafva de endast det företrädet att fartyg, som till större eller mindre del äro lastade med tullpliktiga varor, äro skyldiga att i sådan stad inklarera och lossa lasten. Stapelstäderna, som vanligen äfven åtnjuta nederlagsrätt och tolag, äro förbundna att åt tullförvaltningen å stället upplåta tjenliga hus och lägenheter samt att hålla sjömanshus (se Nederlag, Sjömanshus och Tolag). Stapelstadsrätt meddelas af K. M:t. För städerna har också gällt en bestämd klassifikation och nummerordning (de voro indelade i öfverklass och fem klasser), som hade betydelse ej blott för deras rangordning, utan äfven för tillämpningen af vissa stadganden såväl i riksdagsordningen som i bevillningsförordningen. Den första dylika rangordningen för städerna gafs 1647, och den senaste klassifikationen skedde genom k. res. d. 11 April 1853. Numera är denna klassindelning betydelselös. -- Sveriges städer, som vid slutet af medeltiden voro 41, vid midten af 1600-talet 60 och efter de sydsvenska landskapens förvärfvande 1664 uppgingo till 81, hade 1853 uppnått antalet 88, af hvilka 4 lydde under landsrätt, och äro nu 92, af hvilka 2 ligga under landsrätt. De städer, som tillkommit efter 1853, äro Oskarshamn, Trelleborg, Motala och Ronneby. K. H. B.