Näringsfrihet. Med näring torde man böra förstå en i en viss riktning fortgående verksamhet, gemenligen bestående af ett visst slag af förrättningar och med timligt förvärf till ändamål. Näring kan innefattas under benämningen yrke. Många särskilda slag af verksamhet, enhvar likaledes bestående af enahanda slag af förrättningar och beredande åt sin idkare timligt förvärf, kallas nämligen yrken, ej näringar. Deremot kan hvarje näring benämnas yrke. Så betecknar man läkarens, konstnärens, vetenskapsmannens verksamhet med ordet yrke, men handtverkarens (skomakarens, skräddarens etc.), fabrikantens, landtbrukarens o. s. v. med såväl yrke som näring. Detta torde måhända gifva tillkänna, att i det allmänna språkbruket yrke kan användas om hvarje, till följd af arten af sina förrättningar bestämd verksamhet, näring deremot om den, som egentligen har timligt förvärf till ändamål, och hvarvid hufvudsakligast mekaniskt (kroppsligt) arbete kommer i fråga. För öfrigt kan ett ideelt moment ingå äfven i det till näringarna hörande arbetet, såsom då tillverkaren af ett föremål deri inlägger ett estetiskt moment eller tillverkar det mera för befordrandet af en idé än för sin vinst (såsom förhållandet kan vara med arbetet å vissa uppfinningar).
Näringsfrihet är, efter ordets egen betydelse, frihet att idka de yrken, som efter lag eller sed anses såsom näringar. Men ordet har äfven en speciel, i förhållande till statens lagstiftning gällande betydelse. För rättsliga, sanitära, sedliga och statistiska ändamål kan staten icke medgifva en fullkomlig, af alla vilkor, all uppsigt oberoende frihet att idka hvad näring som hälst. Begreppet näringsfrihet kan således ej fattas såsom en absolut frihet att välja hvad försörjningsmedel som hälst och utöfva detta på hvad sätt som hälst, utan dermed förstås frihet från de inskränkningar, som förut bundit utöfningen af en näring. Sådana inskränkningar voro i äldre tider den för handtverkarna gällande skråförfattningen och de för andra slag af varutillverkning från denna hemtade analoga bestämmelser. På detta sätt kan näringsfriheten erhålla ett större och mindre mått. Flere eller färre af de enligt skråförfattningen gällande regler kunna upphäfvas, och likväl kan det tillstånd, som derigenom uppkommer, betecknas såsom näringsfrihet. -- Skråna, hvilka uppkommo under 1100--1200-talen, verkade till en början mycket lifvande och stärkande till handtverkens blomstring samt utöfvade äfven i politiskt hänseende ett mycket kraftigt inflytande. Men redan vid slutet af medeltiden förlorade de sin betydelse och råkade i många land i ett djupt förfall. Det vid midten af 1700-talet uppkommande fysiokratiska systemets anhängare yrkade fullkomlig frihet i afseende på näringar och handel; och sedan en af detta systems förnämste representanter, Turgot, kommit till makten, blef skråförfattningen i Frankrike, der den måhända råkat i de största missbruk, 1776 med ett enda slag upphäfd. Väl blef den redan följande år, ehuru renad från sina missbruk, återställd, men under den första, stora revolutionen afskaffades dock skråna, och rättigheten att utöfva en näring gjordes beroende af uttagandet af ett patent. Under den ombildning, som den preussiska staten undergick efter olyckorna under 1806--07 års krig, blef 1810 näringsfrihet införd i Preussen, ehuru någon fullständig lag i detta ämne ej utfärdades förrän 1845. Enligt denna lag bibehöllos visserligen skråna, men näringsfrihetens grundsatser fasthöllos. Sedan efter 1848--49 års revolutionära rörelser en reaktion inträffat genom näringslagen af 1850, blef åter, efter Nordtyska förbundets stiftande (1867), näringsfriheten genom en lag af 1869 i sin fulla utsträckning införd i de till detta förbund hörande stater och sedermera utsträckt till Tyska riket. Dessförinnan hade näringsfrihet blifvit införd i alla europeiska land, till en början genom lagar, som voro ett slags öfvergångslagar, sedermera genom andra, som införde näringsfriheten fullständigt.
I Sverige hade alltifrån slutet af medeltiden genom särskilda författningar det ena handtverket eller det ena landskapet efter det andra blifvit stäldt under skrå. Den första allmänna skråordningen var af 1669, den sista af 1720. Denna författning anordnade såsom vanligt vissa grader inom yrket (lärlingar, gesäller och mästare), bestämde en viss lärotid för lärlingar och gesäller samt förordnade om mästerprof för rättigheten att som mästare utöfva yrket. Detta fick utöfvas endast i stad, hvadan således vilkoret för att arbeta sjelfständigt (såsom mästare) var att förvärfva burskap (se d. o.). Men på samma gång hade man genom hallordningen och manufakturprivilegierna af 1739 (jfr Fabrikslagstiftning) ställt de yrken, som man benämnde manufakturer och fabriker, under en särskild lagstiftning. Enligt denna erfordrades visserligen skicklighet för yrkets utöfvande, men denna behöfde dock icke vara inhemtad på det i skråordningen bestämda sättet, utan på hvad sätt som hälst. Rättighet till yrkets utöfvande gafs till en början af en särskild myndighet, hallrätten. Burskap erfordrades, tills äfven denna fordran 1752 eftergafs för fabrikerna. På landet var rättigheten till handtverksvarors tillverkning egentligen inskränkt till socknarnas »gerningsmän» (skräddare och skomakare m. fl., se Gerningsman 2); genom särskildt tillstånd fingo dock äfven andra handtverkare antagas. Rättighet att till husbehof tillverka varor var egentligen endast adeln medgifven. -- Genom fabriks- och handtverksordningen d. 22 Dec. 1846 blef emellertid näringsfrihet införd, ehuru med vissa modifikationer, hvarför denna författning kan närmast betecknas såsom en öfvergångsförfattning. Skråna afskaffades visserligen, men i dessas ställe sattes tvungna föreningar näringsidkarna emellan. Graderna lärlingar, gesäller och mästare bibehöllos, men utan föreskrift af vissa läroår. För rättigheten att blifva mästare, d. v. s. med antagna arbetare hålla verkstad, fordrades utom vissa personliga qvalifikationer (myndig ålder, god frejd, kunskap att läsa, skrifva och räkna m. m.) det från skråförfattningarna bibehållna vilkoret att aflägga mästerprof, eller skicklighetsbevis, samt, om yrket skulle utöfvas i stad eller på en half mil derifrån, att förvärfva burskap. 1846 års författning kan sägas hafva infört näringsfriheten egentligen derigenom att hon meddelade rättighet 1) att till salu utöfva varutillverkning med biträde af allena hustru och hemmavarande barn; 2) att tillverka varor till husbehof med hvad biträde som hälst; 3) för landtmän att med biträde af hustru, hemmavarande barn samt lagstadda tjenstehjon och andra vid jordbruk underlydande arbetare tillverka varor till afsalu; 4) att anlägga handtverksverkstad af hvad slag som hälst på landet. K. förordn. d. 18 Juni 1864 kan sägas hafva infört en näringsfrihet, så stor som den kan vara. Rättigheten att till afsalu tillverka varor är för svenska medborgare fullkomligt fri, när den sker med biträde af hustru och hemmavarande barn eller af landtmän med samma biträde och lagstadda tjenare samt angår de varor, hvilka som föremål för husflit kunna tillverkas, äfvensom vid fängelser, arbetsanstalter o. d. För att med antagna biträden verkställa varutillverkning i sådant ändamål erfordras blott bevis på att vara i åtnjutande af medborgerligt förtroende, att ega myndig ålder samt anmälan hos vederbörlig myndighet. Handtverksföreningarna äro ej längre tvungna föreningar. För varutillverkning, der bristande kunskap kan medföra fara för lif, helsa och egendom, erfordras, dels i allmänhet, dels till följd af särskilda stadganden, bevis att antingen tillverkaren sjelf eger nödig skicklighet i yrket eller att han antagit till föreståndare en person, som eger sådan. -- Handeln -- äfven den en näring, ehuru aldrig ställd under skrå -- hade enligt den äldre lagstiftningen varit strängt bunden vid städerna, men genom handelsordningen af d. 22 Dec. 1846 blefvo äfven vissa friheter i afseende på dess idkande medgifna. Särskildt öppnade denna författning tillfälle att idka handel å landet, ehuru endast med vissa varor och på visst afstånd från stad. Enligt 1864 års författning blefvo vissa slag eller former af handel (handel å marknader och i den ort, der sökanden är bosatt) fullkomligt fria. Andra (handel i bod och grosshandel) gjordes beroende af samma vilkor, som fordras för rättighet att hålla handtverksverkstad. Ett slags handel, den s. k. gårdfarihandeln, blef i synnerhet genom senare författningar bunden af något strängare vilkor. Vissa slag af handel (bränvinshandel, handel med vin, öl o. d., apoteksvaror, gifter m. m.) äro beroende af särskilda författningar. Th. R.