Näringslagstiftning

Näringslagstiftning, näringspolitirätt, näringsrätt, lagstiftningen för näringarna och den rätt, som derigenom uppkommer. I Sverige tillhör näringslagstiftningen till största delen konungen, såsom utgörande en del af hans ekonomiska lagstiftningsrätt. Der frågorna likväl röra de delar af jordbruksnäringen, som tillhöra byggningabalken, anses de af civillags natur, och lagen stiftas då af konung och riksdag tillsammans, likasom äfven i vigtigare frågor och då frågan rör privaträttsliga förhållanden, konungen öfverlemnar åt riksdagen att med honom derom besluta. -- Politirätt var sedan midten af 1700-talet namnet på den del af den offentliga rätten, som afsåg att på bästa sätt ordna de offentliga förhållandena, ej blott dem, som angingo rättssäkerheten (polis i egentlig mening), utan äfven handel och näringar och deras hjelpmedel (omsättnings- och kommunikationsmedel m. m. d.), helso-, sjukvårds- och undervisningsväsendet o. s. v. Numera torde benämningen politirätt, således äfven näringspolitirätt, mindre brukas; och den del af rätten, som förr fattades under denna benämning, kallas nu, efter franskt mönster, förvaltningsrätt, då likväl derunder föras endast de rättsförhållanden, som äro af offentlig rätts natur. -- Näringsrätt, en benämning, som torde förekomma endast i den svenska rätten, har ett något vidsträcktare omfång, i det derunder omfattas äfven en del stadganden af civilrättslig natur, nämligen sådana, som förekomma i byggningabalken af 1734 års lag och icke hafva sin plats i systemet för den allmänna civilrätten. Dertill komma några andra stadganden af samma natur, intagna i särskilda författningar, såsom grufvestadgan, jagt- och fiskeristadgan, hägnadsskyldighet, dikningsskyldighet, afdikning af sanka marker o. s. v. Jfr Ekonomirätt. Th. R.