Stämton

Stämton l. röstton (Lat. vox) kallas den ton, som uppstår i ljudspringan uti struphufvudet derigenom att luften utstötes, under det att stämbanden (eller »röstbanden») äro löst tillslutna. Sådana språkljud, som äro bildade med användande af stämton, kallas tonande (eller »pertonerade»). Bland dessa kallas de, hos hvilka stämtonen utgör det hufvudsakliga momentet, för tonande vokaler (röstljud); de öfriga, hos hvilka artikulationen i den ofvan struphufvudet belägna delen af talkanalen (det s. k. ansatsröret) utgör hufvudsaken, för tonande buckaler (ansatsrörsljud). Om vid frambringandet af en tonande buckal stämtonen inträder något före eller fortfar något efter den öfriga artikulationen, uppträder den alltså såsom en minimal vokal, kallad svarabhakti(-vokal), hvilken med tiden kan vinna full sjelfständighet, t. ex. Nysv. gafvel, socken, af Fsv. gafl, sokn, Fsv. finger, af äldre fingr. Ad. N–n.