Steno

Steno, Nicolaus, eller Niels Stensen, dansk naturforskare, född i Köpenhamn 1638, studerade först i Köpenhamn under Paulli och Tomas Bartholin samt fortsatte efter 1660 sina studier i Amsterdam och Leiden. 1665 begaf han sig till Italien. Genom många och vigtiga anatomiska arbeten och upptäckter (rörande ductus stenonianus, spottkörtlarna, tårkörtlarna, hjertats byggnad, hjernan m. m.) hade han redan då förvärfvat stort rykte såsom vetenskapsman och anatom. Han blef i Florens synnerligen väl mottagen, anställdes som anatom vid hospitalet S:ta Maria Nuova samt utnämdes till storhertiglig medicus och lärare för arfprins Cosimo. S. stod på förtrolig fot såväl med den krets af lärde, som var samlad vid det mediceiska hofvet, som ock med många af de förnäma husen i Florens, och särskildt blef hans umgänge hos hertigens af Lucca ambassadör, Arnolfini, af stort inflytande på hans framtid. Sysselsatt med dissektion af en haj, leddes han till studiet af de s. k. glossopetrae, hvilkas natur af fossila hajtänder han på ett öfvertygande sätt bevisade. Beskrifningen af hajens anatomi utkom såsom bihang till en af honom utgifven Myologi (1667). Genom dessa undersökningar leddes S. vidare till geologiska studier och samlade »stenar, som likna delar af hafsdjur» och märkte noga deras läge i jorden. Jämte dessa naturhistoriska studier egnade han sig ifrigt äfven åt teologiska. Redan förut hade en jesuit i Köln sökt omvända honom till katolicismen, och i Florens upprepades dylika försök, hvarvid i synnerhet ambassadrisen Arnolfini och en äldre nunna, Maria Flavia, föreståndarinna för Annalena-klostrets apotek, voro ifrigt verksamma, detta med den påföljd, att S. 1667 offentligen afsvor lutherska läran. Samma dag detta skedde emottog han kallelse att återvända till Köpenhamn med en årlig lön af 400 rdr. Han utverkade sig uppskof med hemresan, tills han fullbordat ett arbete, som 1669 utkom med titel N. Stenonis de solido intra solidum naturaliter contento prodromus. Det är detta lilla arbete, som förskaffat S. namnet geologiens fader, emedan han deri skiljer mellan bildningar från olika perioder af jordens utvecklingshistoria, sådana som uppkommit innan organismer uppträdt och sådana, som uppstått efter denna tid, vidare visar fossilen vara rester af djur och växter, som lefvat under förflutna jordperioder, blifvit inbäddade i de sediment, som då afsatte sig; skiljer mellan marina och limniska bildningar; visar att lagrade bergarter ursprungligen afsättas vågrätt och först genom senare förändringar bringas i annat läge. På grund af dylika lagerrubbningar, som enligt honom åstadkommas antingen genom vulkanisk verksamhet eller genom urlakning af de underliggande lagren, urskilde han i Toscanas geologiska utveckling 6 skilda perioder. I de flesta af dessa åsigter stod S. så långt framom sina samtida, att de ej kunde fullt tillgodogöra sig desamma. I ett afseende kan man dock säga, att hans undersökningar varit af genomgripande betydelse, i det att nämligen efter honom den åsigten att fossilen voro »lusus naturae» ej funnit någon försvarare. På hemvägen fick S. i Amsterdam 1670 underrättelse om Ferdinand II:s sjukdom och skyndade då tillbaka till Italien, der han stannade till 1672, i lika stor gunst hos Cosimo III som hos företrädaren. Derefter uppehöll han sig någon tid i Köpenhamn, hvarunder han företog flere dissektioner, men utan att lemna mera varaktiga spår af sin lärareverksamhet. Under vistelsen i Danmark invecklades han, liksom 1670 i Amsterdam, i teologiska strider med anledning af sin öfvergång till katolicismen, hvarför han ock 1674 återvände till Florens såsom lärare för arfprinsen. Intresset för teologien och katolska kyrkan tog alltmera öfverhand hos S., och han uppträdde ifrigt till densammas försvar. 1675 blef han prest och egnade sedan hela sin kraft åt försvaret af katolska religionen och skötandet af sina presterliga åligganden, hvarunder en sträng asketisk riktning gjorde sig alltmer gällande. Han blef efter hvartannat biskop hos den till katolicismen öfvergångne hertigen af Hannover, koadjutor hos furstbiskopen af Münster och Paderborn samt apostolisk vikarie för norra Tyskland. Han dog i Schwerin d. 26 Nov. 1686, i stort armod. Hans lik fördes till Florens och begrofs i S. Lorenzo. Se vidare A. D. Jörgensen. »Niels Stensen» (1884). B. L-n.