Stenografi (egentl. trångskrift, af Grek. stenos, trång, och grafein, skrifva) är det numera brukliga namnet på skriftsystem, som äro tillräckligt korta för att möjliggöra det ordagranna upptecknandet af ett muntligt föredrag. Man använder äfven namnen kortskrift (brakygrafi), snabbskrift, »snällskrift» (takygrafi) och shorthand (den vanliga engelska benämningen). Stenografien var ursprungligen endast ett medel att erhålla ordagranna referat af för allmänheten vigtiga tal (politiska tal, domstolsförhandlingar o. s. v.), men redan tidigt började konsten att betraktas äfven som ett medel att inbespara tid vid utförande af skriftliga arbeten. Till följd af den stora rol, som skrifningen i våra dagar spelar på snart sagdt alla områden och den fulländning, som stenografen i 19:de årh. vunnit, särskildt hvad lättlästheten beträffar, har sistnämnda betydelse afgjordt trädt i förgrunden och framkallat fordringar på stenografiens införande som undervisningsämne vid de högre läroverken.
Stenografiens historia går längre tillbaka än man i allmänhet föreställer sig. Af stenografi i egentlig mening tror man sig hafva funnit de första spåren hos grekerna. Dock är om deras kortskriftsystem ganska litet bekant. Något större kunskap eger man om den romerska stenografien, hvars egentlige grundläggare var M. Tullius Tiro, en förtrogen vän till Cicero, hvars slaf han varit. Flere af Ciceros vigtigaste tal hafva genom hans konst bevarats åt efterverlden. De tironska noterna, som hans hufvudsakligen af ordförkortningar bestående system kallades, utbildades sedermera af flere romerska stenografer, bland dem filosofen Seneca. Oaktadt sin svårlärdhet stod stenografien under den romerska kejsaretiden högt i anseende och användes t. o. m. af flere kejsare (Augustus, Titus m. fl.), liksom senare af åtskilliga kyrkofäder, såsom Origines, Augustinus m. fl.
Då den antika kulturen dukade under för folkvandringarnas stormar, gick äfven stenografien tillbaka. Men liksom många andra qvarlefvor af antik bildning fann den tillflykt hos kyrkan, och särskildt inom klostren förekom den, ehuru tämligen sparsamt, hela medeltiden ut. Det nyvaknade samhällslifvet under nyare tiden medförde, först i England, derefter i Tyskland, Frankrike och Sverige, en återuppblomstring af stenografien. Som det första af de moderna systemen räknas det af d:r Th. Bright år 1587 utgifna. Detta följdes af flere hundratal, hvarandra mer eller mindre lika stenografiska system, af hvilka det mest epokgörande offentliggjordes 1602 af J. Willis, utvecklades 1618 af E. Willis och 1620 af Shelton samt öfverflyttades under 1670-talet af C. A. Ramsay till latin, tyska, franska (och troligen äfven till italienska).
Dessa mycket ofullkomliga system, hvilka man skulle kunna benämna de vertikala systemen, då de flesta bokstafstyperna skrifvas i vertikal riktning, hafva nu efterträdts af de geometriska och de grafiska.
Med geometriska system förstås sådana, hvilkas bokstafven betecknas med de geometriska grundformerna cirklar, halfcirklar, qvartcirklar och raka streck i olika läge, riktning och längd samt vanligen äfven olika schattering. De tvära brytningarna mellan bokstafstyperna, en följd af deras olika riktning, göra emellertid skriften oskön och svårskrifven samt vid flyktigt utförande äfven svårläst, hvarjämte den ofta ganska stora mängden af helt och hållet regellösa förkortningar i hög grad forsvårar inlärandet. De mest spridda af de geometriska systemen äro Pitmans på det engelska och Duployés på det franska språkområdet. Pitmans system (se Fonografi) har äfven den olägenheten att vokalerna antingen utelemnas eller ock betecknas med streck och punkter vid sidan om konsonanttecknen, hvarigenom i förra fallet tydligheten, i det senare kortheten sättes i fara. Systemet är, i olikhet med de fleste, geometriska, ganska prydligt och har, trots sina brister, visat sig användbart för det engelska språket. Duployés system (utgifvet 1867) är i motsats till det sist nämnda synnerligen lättlärdt och har till följd deraf lyckats förvärfva sig ganska många anhängare, men det är å andra sidan tämligen långsläpigt och har ej visat sig särdeles brukbart som referentskrift. Större användning i sistnämnda, afseende, men mindre utbredning för öfrigt har i Frankrike Prévost-Delaunays system (1827). Till de geometriska systemen kunna, äfven räknas åtskilliga äldre tyska system (de vigtigaste äro Mosengeils af 1796 och Horstigs af 1797) äfvensom flere svenska, italienska, ryska och ungerska system.
Den andra och utan tvifvel fullkomligare riktningen är den grafiska. Den förste, som i ett praktiskt användbart system tillämpat denna princip, är bajraren F. X. Gabelsberger (se d. o.). Utgående från den åsigten att de former, som den vanliga skriften under loppet af sin historiska utveckling antagit, äro de, som erfarenheten lärt oss vara de beqvämaste ätt skrifva, valde Gabelsberger sina bokstafstyper bland den vanliga skrifstilens grundformer. Hans skrift vann derigenom en lättskrifvenhet och en prydlighet, hvarigenom den vida öfverträffade föregående system. Å andra sidan är det emellertid obestridligt, att det gabelsbergerska systemet lider af vissa brister. Den väsentligaste af dessa är språkstympningen. För att uppnå erforderlig korthet ersätter Gabelsberger ä med e, å med o, ofta y med i och eu med ei (det senare dock blott i det tyska originalsystemet), hvarjämte i samma syfte ofta. hela delar af ord eller vissa bokstäfver utelemnas eller ersättas af andra mer eller mindre likljudande. Denna helt och hållet regellösa språkstympning inverkar äfven hämmande på läsbarheten. Derjämte torde äfven det stora antalet af sigler (förkortningar för vissa bestämda ord), hvilket emellertid i den svenska bearbetningen är vida mindre än i det tyska originalet, i betydlig mån försvåra inlärandet af systemet.
Berlinaren Wilhelm Stolze (försäkringstjensteman, chef för preussiska herrehusets stenografkansli, född 1798, död 1867) sökte i sitt år 1841 utgifna system, som i likhet med Gabelsbergers var baseradt på den grafiska principen, undvika den godtycklighet och den språkstympning, som utgjorde det gabelsbergerska systemets största brist. Stolze proklamerade satsen att »ljudet bör representeras af bokstafven, den uteslutna bokstafven af sigeln» (d. v. s. om ett ljud icke bokstafligen utskrifves, måste det på annat sätt antydas, och får ej lemnas helt och hållet obetecknadt). Det stolzeska systemet har efter uppfinnarens död varit underkastadt en jämn utveckling, afseende att minska den från början oerhördt stora sigelmassan samt för öfrigt göra systemet konseqventare, enklare och lättlärdare. Revisioner i detsamma företogos 1872 och 1888. De, som accepterat samtliga dessa förändringar i systemet, kallas nystolzeaner och utgöra det ojämförligt största antalet af skolans anhängare. Derjämte finnas gammalstolzeaner, som använda systemet i dess urspungliga form, samt mellanstolzeaner, som antagit en 1885 genomförd förenkling af det gammalstolzeska systemet.
Såväl det gabelsbergerska som det stolzeska systemet hafva symbolisk vokalbeteckning, d. v. s. vokalerna utskrifvas merendels icke, utan betecknas i den föregående eller efterföljande konsonanten genom dess läge, schattering o. s. v. Hos Gabelsberger är vokalsymboliseringen i hög grad varierande; för de flesta vokaler finnas flere olika symboliska beteckningssätt, som användas i olika fall. Mångfalden i detta afseende verkar i hög grad förvirrande och är en af systemets svaga punkter. Stolze har sökt införa mera ordning och systematisering i vokalsymboliseringen. I detta syfte har han gjort sitt system treradigt, d. v. s. vissa vokaler betecknas i hufvudstafvelsen genom ordets höjande öfver linien, andra genom dess sänkning under linien. Genom att kombinera treradigheten med föregående konsonants schattering samt bindestreckets längd erhåller Stolze ett ganska enkelt vokalskema för hufvudstafvelser. Emellertid torde såväl treradigheten som användningen af olika schattering kunna anses som brister hos systemet, då de måste försvåra läsbarheten, åtminstone af hastigt utförd skrift. Flere anhängare af Stolzes system (Velten, Adler, Simon, Lenze, Behrens, Claus m. fl.) hafva genom upphäfvande af treradigheten på olika sätt sökt reformera systemet, men deras reformförsök hafva icke vunnit synnerlig anslutning. Bland system, grundade på både Gabelsbergers och Stolzes, må nämnas Faulmanns (den s. k. fonografien, 1875), Merkes' (1880) och Schreys (1887). Till systemen med symbolisk vokalbeteckning hör äfven den s. k. stenotakygrafien, utgifven 1875 af A. Lehmann. Konsonanterna äro i detta system alla af lika höjd; men för betecknande af en följande vokal förlänges konsonanttecknet till sin dubbla eller tredubbla höjd. För vokalsymboliseringen användes derjämte schattering, bindestreckets längd samt utböjning af konsonanten.
Den andra riktningen bland de grafiska systemen karakteriseras af bokstaflig vokalbeteckning. Den förste, söm i sitt system fullständigt genomfört en sådan, är Leopold Arends (privatlärare, född 1817 i Rakishi i Ryssland, död 1882 i Berlin; hans system utgafs 1860). Han förkastade vokalsymboliseringen ur såväl teoretisk som praktisk synpunkt, ur teoretisk derför att man ej uttalar konsonant och vokal samtidigt och derför ej häller i skriften bör beteckna båda på samma gång, ur praktisk derför att man icke kan använda vokalsymbolisoring utan att taga schatteringen till hjelpmedel, hvilket ur lättläslighetens synpunkt vore olämpligt. Arends utgick vid uppställandet af sitt system från afsigten att åstadkomma ett skriftideal, hvarmed han menade en skrift, som så nära som möjligt anslöte sig till språket. Han sökte uppnå detta mål derigenom att vokaler och konsonanter fingo tecken af principielt olika karakter, att beslägtade ljud erhöllo liknande tecken, att det väsentliga skildes från det oväsentliga, i det möjligast enkla tecken (monogram och sigler) gåfvos för ofta förekommande förstafvelser, ändelser och partiklar o. s. v. Arends lät emellertid icke förleda sig att vid uppställandet af sitt system ensidigt fästa sig vid teoretiska spekulationer, utan bibehöll alltid systemets praktiska användbarhet, dess korthet och lättlästhet som ett hufvudändamål, hvilket först och främst måste tillgodoses. Som en brist kan anmärkas, att Arends' rikedom på idéer stundom förledde honom -- såsom förhållandet äfven och i ännu högre grad var med Gabelsberger -- att göra systemet mera kompliceradt, än nödigt var, en brist som emellertid i den svenska bearbetningen af systemet lyckligt undvikits.
Bristen på enkelhet i det tyska arendsska systemet jämte Arends' vägran att medgifva några förändringar i detsamma hafva framkallat åtskilliga på det arendsska systemet grundade, men från detsamma i ett eller annat afseende afvikande nya system. Det vigtigaste af dessa, är Rollers (1875), som visserligen innehåller åtskilliga förenklingar i teorien, men hvad korthet och lättlästhet beträffar snarare torde innebära en försämring. Samma omdöme torde kunna fällas om det af Pütter 1886 utgifna, »nyarendsska» systemet, äfvensom den af föreningen »Apollobund» 1889 vidtagna förenklingen.
Stenografiens historia i Sverige. Om man frånser Ansgar, hvilken enligt uppgift var kännare af medeltidens stenografiska »nottecken», så är den förste hittills kände svenske stenografen i Sverige protonotarien i rådet J. Svan, den förste, icke blott i Sverige, utan i hela Europa, som bevisligen användt stenografien på offentligt uppdrag och i offentliga värf. Den första stenografiska läroboken i Sverige är en 1690 eller 1691 af öfversten frih. Å. Rålamb utgifven bearbetning af Ramsays latinska lärobok, »Thacheographia eller En Kånst ät skrifva så fort som man talar». Den dernäst äldsta stenografiska publikationen är »Underrättelse om svartkonstboken och runorna», utgifven 1789 troligen af lektor J. Törner och hans son, sedermera öfversten J. P. Törner. Genom bokens titel och ovanliga trycksätt (de stenografiska tecknen äro framställda med hvitt på svart botten) ville sannolikt författarna göra reklam för sitt stenografiska system, en bearbetning af den ramsay-rålambska »takografien», men de lära i stället hafva åstadkommit, att boken blef konfiskerad.
Af stort inflytande blef den motion, som 1823 väcktes å Riddarhuset af M. von Hohenhausen om utsättande af ett premium för den adelsman, som vid påföljande riksdag visade sig ega tillräcklig kunskap i »snällskrifning» för att kunna fungera vid ridderskapets och adelns protokoll. Detta beslut bidrog kraftigt att rikta allmänhetens uppmärksamhet på stenografien och framkallade åtskilliga stenografiska publikationer. Den första var en uppsats af G. Scheutz i »Journal för manufakturer och hushållning» 1826, hvarest lemnas en ganska sjelfständig bearbetning för det svenska språket af J. Leichtlens tyska system. 1829 utkom i Jönköping af obekant författare en stenografisk lärobok, utgörande en samarbetning af flere utländska system. S. å. utdelades det af ridderskapet och adeln utsatta priset, som tillföll dåv. ryttmästaren, sedermera ecklesiastikministern F. O. Silfverstolpe och dåv. notarien, den sedermera ryktbare publicisten L. J. Hierta. Silfverstolpes system, som företrädesvis kom till användning, grundade sig på engelsmannen Taylors och fransmannen Bertins, Hiertas på fransmännen Aimé-Paris' och Conen de Prépéans samt på tysken J. Leichtlens. År 1847 utgaf P. Götrek (antiqvarisk bokhandlare och privatlärare, född n 99, död 1878) ett på sjelfständiga forskningar grundadt stenografiskt system, hvilket särskildt vid universitetet i Upsala vann åtskillig spridning. Det lär äfven hafva blifvit lämpadt för norskan och användt vid norska stortinget. 1867 utgafs af grefve G. Taube ett nytt system, likaledes fullt sjelfständigt och grundadt på mycket omfattande undersökningar af de äldre. Äfven detta system blef rätt mycket användt och torde ännu ega en och annan anhängare. Samtliga dessa system voro emellertid grundade på den geometriska principen samt för den skull svårskrifna och svårläsliga. Den första svenska bearbetningen af ett grafiskt system utkom 1855, genom A. Hubers öfversättning af Gabelsbergers stenografi. 1856 vunno de förste gabelsbergarna inträde i ridderskapet och adelns kansli. Då efter representationsförändringen stenografer anställdes hos båda kamrarna, voro de till en början samtliga gabelsbergare. Det stolzeska systemet, som i början af 1870-talet öfversattes af jur. kand. C. F. Amnell, vann snart en rätt stor användning inom Andra kammarens kansli, men dess spridning för öfrigt var tämligen obetydlig. Den förste, som på ett kraftigare sätt verkade för stenografiens spridning bland den svenska allmänheten var finnen Karl Borgenström, som 1872 började sina rundresor till Sveriges städer, hvilka han med kortare afbrott fortsatte till sin död, 1885. Af honom bildades äfven de första stenografiska föreningarna i Sverige, näml. i Upsala 1875 och i Göteborg 1876. Genom det arendsska systemets framträdande och den deraf följande konkurrensen framkallades en mera framgångsrik verksamhet för stenografiens spridning. Det arendsska systemet öfversattes till svenska 1880 af dåv. seminarieläraren E. Bergsten. Redan 1881 bildades den första arendsska stenografföreningen (i Upsala), och 1882 fick systemet ett eget organ i tidningen »Hermes». En för det arendsska systemets framgång särdeles betydelsefull tilldragelse var stiftandet af Svenska stenografförbundet 1885, hvarigenom en del lokalföreningar och enskilda stenografer sammanslöto sig till ett helt. Alla försök att inom den gabelsbergerska skolan i Sverige åstadkomma en dylik sammanslutning hafva hittills strandat. Detta system har dock haft egna organ i tidningarna »Referenten» (1883--85, i Göteborg) och »Sleipner» (från 1886, i Vestervik), hvartill kommer »Tidning för stenografi» (i Helsingfors). De arendsska organen äro f. n. »Hermes» (sedan 1882, Upsala) och »Arends-bladet» (sedan 1888, Linköping). De f. n. allmännast använda arendsska läroböckerna äro E. Bergstens (3:dje uppl. 1887) och C. Lundgrens (7:de uppl. 1890); af de gabelsbergerska användas vanligen Fabritius' lärobok, »Sleipners» lärokurs (4:de uppl. 1888) och E. V. Dahlgrens tabeller. Hvad de olika systemens spridning angår, må nämnas, att enligt tillgängliga statistiska uppgifter den gabelsbergerska skolan i Sverige vid slutet af 1889 räknade 18 föreningar med 269 medlemmar, medan vid samma tid den arendsska hufvudkorporationen, Svenska stenografförbundet, omfattade sammanlagdt 469 medlemmar. Utanför förbundet torde emellertid omkring 20 arendsska föreningar med öfver 200 medlemmar vid den tiden hafva existerat, hvadan antalet medlemmar af arendsska föreningar i Sverige då sammanlagdt torde hafva uppgått till närmare 700. Då flertalet stenografer, såväl arendsianer som gabelsbergare, icke tillhör någon förening, är emellertid det verkliga antalet stenografer å båda sidor vida högre, än dessa siffror angifva. Till slut må nämnas, att ett par öfversättningar af Rollers och Faulmanns system, som under 1880-talet blifvit verkställda, icke fått någon utbredning, samt att det nya system, som 1888 under namnet »takygrafi» utgafs af B. Hansson, endast i Göteborg vunnit någon afsevärd anslutning.
Stenografiens nuvarande utbredning. I Norge och Danmark är stenografien icke mycket spridd. I dessa land, liksom i Finland, der arbetet för kortskriftens spridning krönts med större framgång, är Gabelsbergers system det hufvudsakligen använda. I Tyskland är likaledes den gabelsbergerska stenografi en genom sitt försprång i tid och det understöd, som den från början erhållit från flere sydtyska regeringar, ännu den dominerande. Dernäst följer det stolzeska systemet, som i ålder är det gabelsbergerska närmast. I Preussen är Stolzes system det mest spridda. Derefter komma f. n. (1891) Arends', Rollers, Faulmanns, Lehmanns, Merkes', Schreys och Veltens system i nu nämnd ordning. Öfver 1,000 föreningar verka i Tyskland för stenografiens spridning. I Österrike-Ungern är Gabelsbergers system på grund af statsunderstöd det förherskande. I hufvudstaden Wien torde dock numera Faulmanns system vara mest användt. Derjämte hafva äfven Stolzes och Arends' system åtskilliga anhängare inom monarkien. I Schweiz står det stolzeska systemet främst; dernäst komma Arends', Gabelsbergers, Faulmanns och Schreys system. I Frankrike är Duployés system, tack vare dess enkla teori och den energiska agitationen af dess anhängare, det mest använda. Dess storartade spridning framgår deraf att systemet 1887 i Frankrike inom pressen företräddes af 22 tidskrifter. Utom detta användas i Frankrike företrädesvis Frévost-Delaunays och Aimé-Paris' system. De tre tyska huvudsystemen, af Gabelsberger, Stolze och Arends, äro visserligen öfversatta till franskan, men hafva, väl i sin egenskap af tyska, icke erhållit synnerlig spridning. I England (med kolonierna) är det af Pitman utgifna systemet det hufvudsakligen använda. Till bevis på dess oerhörda spridning må nämnas, att
Arends' system.
Gabelsbergers system.
under de första 50 åren af dess tillvaro (1837--87) mer än en million exemplar af den förnämsta läroboken deri blifvit sålda. Vid parlamentet användes till följd af sekelgammalt privilegium endast Gurneys ytterst ofullkomliga system. Såväl Duployés kortskrift som de stora tyska systemen hafva på sista tiden vunnit åtskilliga anhängare i England. I Italien har det gabelsbergerska systemet förvärfvat en betydlig spridning, större än i något annat icke tysktalande land. I de öfriga europeiska landen eger stenografien jämförelsevis obetydlig användning. I Nord-Amerikas Förenta stater är deremot snabbskriften mycket spridd; den användes der, liksom i England, på alla större kontor. Pitmans och Grahams system täfla i Amerika om väldet. -- Såsom prof återgiftras, på föregående spalt, i enlighet med såväl Arends' som Gabelsbergers stenografi de 9 första verserna i Tegnérs »Axel». C. L-n.