Sida 252
Stenkista ...
Schwerin d. 26 Nov. 1686, i stort armod. Hans lik fördes till Florens och begrofs i S. Lorenzo. Se vidare A. D. Jörgensen. »Niels Stensen» (1884). B. L-n.
Stenografi (egentl. trångskrift, af Grek. stenos, trång, och grafein, skrifva) är det numera brukliga namnet på skriftsystem, som äro tillräckligt korta för att möjliggöra det ordagranna upptecknandet af ett muntligt föredrag. Man använder äfven namnen kortskrift (brakygrafi), snabbskrift, »snällskrift» (takygrafi) och shorthand (den vanliga engelska benämningen). Stenografien var ursprungligen endast ett medel att erhålla ordagranna referat af för allmänheten vigtiga tal (politiska tal, domstolsförhandlingar o. s. v.), men redan tidigt började konsten att betraktas äfven som ett medel att inbespara tid vid utförande af skriftliga arbeten. Till följd af den stora rol, som skrifningen i våra dagar spelar på snart sagdt alla områden och den fulländning, som stenografen i 19:de årh. vunnit, särskildt hvad lättlästheten beträffar, har sistnämnda betydelse afgjordt trädt i förgrunden och framkallat fordringar på stenografiens införande som undervisningsämne vid de högre läroverken.
Stenografiens historia går längre tillbaka än man i allmänhet föreställer sig. Af stenografi i egentlig mening tror man sig hafva funnit de första spåren hos grekerna. Dock är om deras kortskriftsystem ganska litet bekant. Något större kunskap eger man om den romerska stenografien, hvars egentlige grundläggare var M. Tullius Tiro, en förtrogen vän till Cicero, hvars slaf han varit. Flere af Ciceros vigtigaste tal hafva genom hans konst bevarats åt efterverlden. De tironska noterna, som hans hufvudsakligen af ordförkortningar bestående system kallades, utbildades sedermera af flere romerska stenografer, bland dem filosofen Seneca. Oaktadt sin svårlärdhet stod stenografien under den romerska kejsaretiden högt i anseende och användes t. o. m. af flere kejsare (Augustus, Titus m. fl.), liksom senare af åtskilliga kyrkofäder, såsom Origines, Augustinus m. fl.
Då den antika kulturen dukade under för folkvandringarnas stormar, gick äfven stenografien tillbaka. Men liksom många andra qvarlefvor af antik bildning fann den tillflykt hos kyrkan, och särskildt inom klostren förekom den, ehuru tämligen sparsamt, hela medeltiden ut. Det nyvaknade samhällslifvet under nyare tiden medförde, först i England, derefter i Tyskland, Frankrike och Sverige, en återuppblomstring af stenografien. Som det första af de moderna systemen räknas det af d:r Th. Bright år 1587 utgifna. Detta följdes af flere hundratal, hvarandra mer eller mindre lika stenografiska system, af hvilka det mest epokgörande offentliggjordes 1602 af J. Willis, utvecklades 1618 af E. Willis och 1620 af Shelton samt öfverflyttades under 1670-talet af C. A. Ramsay till latin, tyska, franska (och troligen äfven till italienska).
Dessa mycket ofullkomliga system, hvilka man skulle kunna benämna de vertikala systemen, då de flesta bokstafstyperna skrifvas i vertikal riktning, hafva nu efterträdts af de geometriska och de grafiska.
Med geometriska system förstås sådana, hvilkas bokstafven betecknas med de geometriska grundformerna cirklar, halfcirklar, qvartcirklar och raka streck i olika läge, riktning och längd samt vanligen äfven olika schattering. De tvära brytningarna mellan bokstafstyperna, en följd af deras olika riktning, göra emellertid skriften oskön och svårskrifven samt vid flyktigt utförande äfven svårläst, hvarjämte den ofta ganska stora mängden af helt och hållet regellösa förkortningar i hög grad forsvårar inlärandet. De mest spridda af de geometriska systemen äro Pitmans på det engelska och Duployés på det franska språkområdet. Pitmans system (se Fonografi) har äfven den olägenheten att vokalerna antingen utelemnas eller ock betecknas med streck och punkter vid sidan om konsonanttecknen, hvarigenom i förra fallet tydligheten, i det senare kortheten sättes i fara. Systemet är, i olikhet med de fleste, geometriska, ganska prydligt och har, trots sina brister, visat sig användbart för det engelska språket. Duployés system (utgifvet 1867) är i motsats till det sist nämnda synnerligen lättlärdt och har till följd deraf lyckats förvärfva sig ganska många anhängare, men det är å andra sidan tämligen långsläpigt och har ej visat sig särdeles brukbart som referentskrift. Större användning i sistnämnda, afseende, men mindre utbredning för öfrigt har i Frankrike Prévost-Delaunays system (1827). Till de geometriska systemen kunna, äfven räknas åtskilliga äldre tyska system (de vigtigaste äro Mosengeils af 1796 och Horstigs af 1797) äfvensom flere svenska, italienska, ryska och ungerska system.
Den andra och utan tvifvel fullkomligare riktningen är den grafiska. Den förste, som i ett praktiskt användbart system tillämpat denna princip, är bajraren F. X. Gabelsberger (se d. o.). Utgående från den åsigten att de former, som den vanliga skriften under loppet af sin historiska utveckling antagit, äro de, som erfarenheten lärt oss vara de beqvämaste ätt skrifva, valde Gabelsberger sina bokstafstyper bland den vanliga skrifstilens grundformer. Hans skrift vann derigenom en lättskrifvenhet och en prydlighet, hvarigenom den vida öfverträffade föregående system. Å andra sidan är det emellertid obestridligt, att det gabelsbergerska systemet lider af vissa brister. Den väsentligaste af dessa är språkstympningen. För att uppnå erforderlig korthet ersätter Gabelsberger ä med e, å med o, ofta y med i och eu med ei (det senare dock blott i det tyska originalsystemet), hvarjämte i samma syfte ofta. hela delar af ord eller vissa bokstäfver utelemnas eller ersättas af andra mer eller mindre likljudande. Denna helt och hållet regellösa språkstympning inverkar äfven hämmande på läsbarheten. Derjämte torde äfven det stora antalet af sigler (förkortningar för vissa bestämda ord), hvilket emellertid i den svenska bearbetningen är vida mindre än i det tyska
Källa: Project Runeberg ·
