Skrift, det medel, hvarmed det talade ordet (språket) återgifves för ögat, utgör sammanfattningen af alla de skriftecken, som tjena till att åskådligt framställa de enskilda ljud (resp. stafvelser, ord), hvaraf ett språk består. Skriftens historia går tillbaka till den gråaste forntiden, och legenderna om dess uppfinning flyta tillsamman med gudasagorna hos de äldsta kulturfolken. Endast egypter, kineser och fenicier hafva utbildat skriften till sjelfständiga system, men hos nästan alla folk, som något höjt sig öfver det vilda tillståndet, spåras försök att genom materiella föremål eller, sedan de hunnit en något högre odlingsståndpunkt, genom bilder och tecken bevara minnet af särskilda tilldragelser.
Skriften har sitt ursprung å ena sidan i driften att efterbilda föremål, å andra sidan i begäret att åt minnet bevara vissa historiska händelser (krigståg, fördrag o. d.). På detta sätt uppstod bildskriften i sin ursprungligaste form, sådan, som vi finna den t. ex. hos fornmejikanerna. Ur bildskriften utvecklade sig ett slags symbolisk framställning af tilldragelser, hvarpå de egyptiska hieroglyfinskrifterna kunna tjena som exempel. Med tiden fjermade bilderna sig alltmer från sitt ursprung och öfvergingo till mer eller mindre godtyckliga former, på samma gång som vissa ljud fixerades vid vissa tecken. Så hade på ett tidigt stadium hvart ord sitt gifna tecken (ordskrift), dernäst hvarje stafvelse (stafvelseskrift) och till sist hvart enkelt ljud. Med den sista utvecklingen har man hunnit till bokstafsskriften, det system, som nu användes af de flesta jordens folk. De särskilda utvecklingsskedena blifva alltså följande.
Bildskriften är en framställningsform, som omedelbart återger händelser, föreställningar och begrepp i deras inbördes sammanhang. Den kan sägas vara en tafla, så anordnad, att den på samma gång är sin egen text. En föreställning om bildskriften i sitt äldsta skick kan man erhålla genom den ännu bland Nord-Amerikas indianer brukliga skriften. På trädens bark, på afskalade trädstammar eller släta klippväggar ristar indianen till underrättelse för andra huru många skalper han vunnit, hvart han ämnar sig, huru många dagar förflutit sedan han lemnade sin wigwam o. s. v. Så till vida är äfven indianskriften symbolisk, att abstrakta begrepp (egenskaper, bestämningar) betecknas med bilder af föremål, hos hvilka dessa egenskaper äro karakteristiska. Så t. ex. betecknas »krig» medelst en pil och en båge lagda i kors, »ljus» betecknas med en sol, »syn» med ett öga, »läger» med en eld o. s. v. Denna indianska bildskrift, försatt med åtskilliga hemliga tecken, har länge varit en makt i presternas och trollkarlarnas händer och af dem användts till besvärjelser o. d. Den är känd under namnet kekinovin. -- Bland forntidens folk voro egypterna de yppersta i utförandet af brokig bildskrift (se Hieroglyfer). Äfven mejikanerna utmärkte sig genom sin färdighet i att måla bilder, som för dem utgjorde skrift. Då spaniorerna på Montezuma II:s tid landstego i Mejico, sysselsattes tusentals personer med att på djurhudar, siden och aloëpapper måla bilder och tecken. Statsarkiven förvarade dyrbara skatter af urkunder, hvilka dock sedan till största delen förstörts af de kristne eröfrarnas fanatism. Redan i den mejikanska bildskriften spåras emellertid ansatser till ljudskrift: för att beteckna personnamn måste nämligen vissa bestämda tecken tilläggas vissa ljudvärden, och dermed är öfvergången till skrift i modern mening redan gifven. På samma sätt har skriften utvecklat sig hos alla folk, som ega en historisk skrift. Från en ursprunglig bildskrift anses äfven kilskriften (se d. o.) härstamma. Den uppfanns af ett tatarisk-uralskt folk och var i bruk under omkring 4,000 år i landen mellan Eufrat och Tigris, i Assyrien, Persien, Medien och långt in i Asien. Skrifmaterialets (klippor, tempelväggar, tegelstensplattor) hårdhet föranledde, att de genom mejselhuggen uppkomna bilderna upplöste sig i kilformiga småstreck af den allmänt kända formen. Under sin utvecklingsgång blef kilskriften, liksom hieroglyfema, efterhand stafvelseskrift och bokstafsskrift. -- Slutligen må såsom bildskrift äfven ihågkommas den i Norden talrikt förekommande art deraf, som kallas hällristningar (se d. o.).
Hvarken i den egyptiska eller den kinesiska bildskriften kunde man emellertid i längden nöja sig med de ideografiska tecknen. Ej alla abstrakta begrepp kunde så att säga öfversättas till konkreta och återgifvas i bild. Man måste derför taga sin tillflykt äfven till ljudtecken, och sålunda uppstod, sidoordnad med bildskriften, en ljudskrift, som i sitt första stadium var ordskrift. Här tjenade tecknen ej längre till att uttrycka föremål, utan vissa ljudförbindelser: ord. Bilden glömdes för ljudet af det dermed betecknade begreppet. Ett par exempel må belysa detta. I egyptiskan betyder ordet iri »öga», men derjämte äfven verbet »göra», hvadan ögats tecken kan hafva båda dessa betydelser. Ordet un, »öppna», tecknas med en hare, emedan un likaledes betyder »hare» o. s. v. Hieroglyfernas fonetiska betydelse, d. v. s. deras användning som ljudtecken, inträdde således dermed att samma bild kunde beteckna två eller flere likaljudande ord (homonymer) med olika betydelse. För att angifva hvilken särskild betydelse för tillfället åsyftades, tillfogades ofta i egyptiskan (alltid i kinesiskan) ett s. k. determinativ, hvarigenom ordet hänvisades till en bestämd klass af begrepp. -- Genom att vidare sönderdela orden i sina stafvelser och betrakta hvarje särskild stafvelse såsom ett helt, hvilket erhöll sitt eget ljudtecken, uppstod den form af ljudskrift, som benämnes stafvelseskrift. Hvarje tecken återger der en stafvelse, liksom det på ett föregående stadium återgifvit ett sjelfständigt begrepp, ett föremål o. d. -- Vid sidan af den nu nämnda organiska utvecklingen från ideografisk skrift (bildskrift) till ljudskrift finna vi emellertid äfven system med godtyckligt uppfunna skriftecken, och det är ej lätt eller ens möjligt att i hvarje särskildt fall afgöra huruvida en utveckling ur bildskrift föreligger eller om tecknen äro fritt uppfunna.
Ordskriften har i stort användts och användes ännu af kineserna (se Kinesiska språket, skriften och literaturen, sp. 719 o. f.). Japanerna använde i äldsta tid kinesiska skriftecken, men uppfunno i 8:de årh. ett stafvelse-alfabet, kalladt i-ro-fa, som hade sin grund i kinesiska tecken, ehuru använda som rena ljudtecken, utan afseende på deras begreppsbetydelse. Sedermera hafva flere former af alfabet utvecklat sig i Japan, af hvilka de tre vigtigaste äro man-jo-kana, »de tusen bladens skrift», med oförändrad kinesisk form, kata-kana, som består af 48, ur de förra genom förkortning vunna tecken, samt fira-kana, från 9:de årh., som har den kinesiska kursivskriften till grund och består af omkr. 300 skriftecken. (Jfr Japanska språket och literaturen, sp. 1068.)
Genom ord- och stafvelseskriften banades väg för ordets upplösning i sina enkla beståndsdelar. De särskilda ljudelementen sönderdelades samt fingo hvart och ett sin egen beteckning, och dermed var bokstafsskriften i egentlig mening färdig, ehuru den ännu ingenstädes vunnit en fullt tillfredsställande utveckling (jfr Fonetiska bokstäfver).
Bland de folk, som af ålder begagnat bokstafsskriften och utbildat mer eller mindre sjelfständiga alfabet, märkas fenicierna, grekerna och romarna. De två sistnämnda folken förhålla sig emellertid såsom arftagare af fenicierna: grekerna i första hand och genom dem romarna. Från dessa bägge sistnämnda hafva alla de öfriga kulturfolken, stundom med rätt betydliga modifikationer, lånat sina skriftsystem.
Den feniciska skriften anses vara en uppfinning af ett i Palestina bosatt eller invandradt folk, som idkade stark sjöfart och hade vidsträckta förbindelser. Ur den feniciska skriften utvecklade sig det arameiska alfabetet (i Assyrien), som åter var ursprunget till den hebreiska qvadratskriften. Vidare härstamma derifrån den s. k. estrangelo, eller det syriska alfabetet, hvarmed evangelierna först nedskrefvos, och pesjito, den syriska folkskriften, liksom de öfriga semitiska och de indiska alfabeten. Den äldsta kända indiska skrift går tillbaka till 3:dje afh. f. Kr. och utgöres af en inskrift från Magadha. Indernas heliga alfabet, det s. k. devanagari (se d. o.), anses likaledes af många lärde hafva semitiskt ursprung.
Den grekiska skriften härledes, såsom nämndt, från fenicierna. Enligt sagan var det Kadmos, som först förde skrifkonsten öfver till Grekland. I början använde grekerna det feniciska alfabetet oförändradt, men det utvecklades af dem under tidernas lopp till en sjelfständig skrift, enligt hvad Herodotos berättar. Genom Seimonides ökades bokstäfvernas antal från 16 (enligt andra 18) till 24, hvartill sedan ytterligare lades några tecken för dubbelkonsonanter. (Jfr Grekiska språket, sp. 1521.)
Romarna erhöllo sitt alfabet närmast från grekerna, och bokstäfvernas äldsta latinska namn likna mycket de grekiska. Förmedlingen skedde genom de i södra Italien blomstrande grekiska kolonierna (det s. k. »Magna Graecia»), med hvilka romarna hade lifliga förbindelser. Man har ännu i behåll grekiska inskrifter från Cumae, hvilkas bokstäfver förråda stor likhet med de äldsta latinska och utgöra en mellanlänk mellan det grekiska och det latinska alfabetet. Till följd af romarespråkets hårdhet i jämförelse med grekiskan måste en och annan bokstaf der beteckna ett annat ljud än i det grekiska alfabetet, men källan fördunklas dock ej derigenom. (Se vidare Latinska språket, sp. 867.)
Det af vestslaverna begagnade glagolitiska alfabetet har sin grund i en för slaverna egendomlig runskrift, hvaremot det cyrilliska alfabetet, hvilket tillhör de östslaviska folken, är bildadt ur det grekiska alfabetet.
De gotiska skriftecken, som användes af biskop Ulfilas (4:de årh. e. Kr.) i hans bibelöfversättning (se Codex argenteus), äro i vissa punkter fritt utbildade, men erinra i andra både om det grekisk-latinska alfabetet och om runraden.
Den för de germaniska folken egendomliga runskriften (se Runor), med sina tvänne skilda runrader, den äldre (urnordiska) med 24 mynder, och den derur härledda yngre, med 16 mynder, befinnes redan vid flyktigt påseende vara beslägtad med det grekisk-italiska alfabetet, och genom nyare forskningar (särskildt af dansken L. F. A. Wimmer) har det också blifvit fullt bevisadt, att den äldre runraden har sin källa i det latinska alfabetet.
I afseende på skriftens riktning är kändt, att den semitiska skriften äfvensom pehlevi skrefvos från höger till venster, den kinesiska och möjligen den äldsta kilskriften åter uppifrån nedåt. Äfven grekerna skrefvo i början från höger till venster, och en lemning deraf är det i vissa gamla inskrifter förekommande s. k. bustrofedon, »plogskrift», i hvilken hvarannan rad går från höger till venster, hvarannan deremot från venster till höger, liksom plogens gång, hvilken uppristar tvänne fåror i motsatt riktning. (Jfr Bustrofedon.) Vid öfvergången till skrifning från venster till höger ändrades för beqvämlighets skull formen på några bokstäfver. De semitiska förebilderna voro nämligen öppna åt venster, de grekiska åter, med för öfrigt samma utseende, öppna sig åt höger. Redan på Herodotos' tid skref man emellertid i Grekland allmänt från venster till höger.
Vid bokstafsskriftens första framträdande (hos egypter, fenicier m. fl.) betecknades i allmänhet endast konsonanterna. Vokalbeteckning infördes först senare af judar, syrier och araber. Det närmare studiet af hithörande företeelser äfvensom allt annat, som går ut på belysandet af äldre tiders skriftväsende, särskildt för så vidt det gäller att tolka fornskrifter, faller under paleografiens område (se Paleografi). Om de i tryck brukliga skriftarterna se Boktryckarekonst (sp. 823) och Stil.
Det återstår ännu att omnämna några speciella arter af skrift, hvilka hafva hvar och en sina skilda uppgifter.
Lönnskrift, äfven kallad kryptografi, aren skrift, som är afsedd att kunna tolkas endast af den, som har nyckeln dertill. Den utgöres af godtyckligt kombinerade bokstäfver, siffror eller andra tecken (jfr Chiffer). Ett slags lönnskrift fanns redan hos fornmejikanerna, hvilken bestod af en mängd slingor och knutar anbragta på snören. Den är känd under benämningen knutskrift (se d. o.). Äfven spartanerna begagnade en lönnskrift, den s. k. skytale (se d. o.), hvilken närmare beskrifves af Plutarchos.
Konsten att skrifva med förkortningar kallas snabbskrift (tachygrafi) eller kortskrift (se Stenografi).
Blindskrift, som begagnas af de blinda, finnes afhandlad under Blindundervisning (se d. o.).
Skriftens historia, ehuru af så omätlig vigt för kännedomen om menniskans utveckling, har jämförelsevis sent börjat bearbetas. Af forntidens folk hafva endast kineserna egnat större uppmärksamhet åt sin skrifts historia (först 1801 bekantgjord för Europa genom Hagers arbeten). Judar, greker och romare, hvilka varit de egentliga källorna för historieforskningen, hafva mycket litet befattat sig med skriftens historia. Det var först de lärde benediktinerna Mabillon och Montfaucon, som i 17:de årh. grundlade den grekisk-latinska paleografien. Skaparen af den jämförande skriftkunskapen var Ulrik Kopp (1819). Genom Alexander v. Humboldt väcktes (1811) intresset för de mejikanska hieroglyferna. Egyptens hieroglyfer blefvo först genom Champollions forskningar på 1820-talet allmän egendom, och vid ungefär samma tid fann Grotefend klaven till de persepolitanska kilskrifterna. 1845 upptäcktes genom Layards gräfningar Ninive för andra gången, och i dess spillror fanns nyckeln till de assyrisk-babyloniska kilskrifternas tolkning. Slutligen samlades och offentliggjordes i början af innevarande årh. Indiens inskrifter af den lärde Prinsep.
År 1852 utgaf A. Auer i Wien en tablå öfver jordens kända alfabet, hvilka då utgjorde omkring 100 olika skriftsystem. Hur materialet sedan dess vuxit visar den 1879 af K. Faulmann utgifna »Buch der schrift», som innehåller 266 olika skriftarter. En särdeles rik literatur finnes numera rörande skriftens ursprung och utveckling. Bland nyare arbeten äro de vigtigaste: Brugsch, »Ueber bildung und entwickelung der schrift» (1869), Wuttke, »Geschichte der schrift und des schrifttums», med ett häfte »Abbildungen zur geschichte der schrift» (1872--73), Faulmann, »Illustrirte geschichte der schrift» (1880) och Taylor, »The alphabet» (1883). R. G.