Fonetiska bokstäfver (se Fonetik) kallas sådana skriftecken, hvilkas ändamål är att åstadkomma en verklig ljudskrift, en så trogen bild af det talade språket som möjligt, och hvilka således återgifva språkljuden vida noggrannare än de vanliga, oftast mycket ofullkomliga alfabeten. I ett fonetiskt alfabet böra alla de enkla ljuden i ett språk, hvilka, jämte det att de bildas olika, också af örat fattas som skilda språkljud, motsvaras af hvar sitt särskilda skriftecken. Många försök att uppställa fonetiska alfabet hafva blifvit gjorda. Man har dervid dels utgått från det vanliga europeiska (latinska) alfabetet, dels bildat fullständigt nya tecken. På sistnämda sätt hafva bl. a. tysken E.W. Brücke och engelsmannen M. A. Bell förfarit, den förre i sin "phonetische transscription" den senare i sitt i hög grad fullkomliga alfabet "visible speech", i hvilka tecknen hafva symbolisk betydelse, så att af de element, af hvilka en bokstaf är bildad, motsvarande ljuds fysiologiska karakter angifves (se Brücke, E. W.). Bland fonetiska alfabet, som utgå från det latinska såsom grundval, kunna nämnas de af engelsmannen Ellis, tyskarna Max Müller och Lepsius samt svensken C. J. Sundevall uppfunna. Ellis har dels för vetenskapligt ändamål bildat ett fonetiskt alfabet af vanliga latinska typer med tillhjelp af olika stilsorter, omvända bokstäfver m. m., hvilket alfabet kallas det paleotypiska (emedan endast de gamla, vanliga typerna nyttjas), och hvartill bland andra H. Sweet anslutit sig; dels har Ellis i förening med Pitman till praktiskt bruk
och särskildt för det engelska språket uppfunnit ett fonetiskt alfabet om 40 bokstäfver genom ökande af det latinska alfabetets 22 tecken (k, q, x förkastas) med 18 nya, bildade i analogi med de förra. Med detta alfabet hafva böcker blifvit tryckta i England allt sedan 1840-talet, bl. a, bibeln, delar af Shakspeare m. fl. mycket spridda verk. 1873 ändrades detta alfabet något af Pitman. En fonetisk tidskrift ("The phonetic journal") verkar sedan 1842 för detta fonetiska alfabets spridning i England. M. Müller har, hufvudsakligen enligt samma principer, som ligga till grund för Ellis' paleotypiska skrift, bildat ett "missionsalfabet". Lepsius begagnar sig i sitt "standard alphabet" af den utvägen att jämte användandet af några grekiska typer bilda nya bokstäfver af de vanliga latinska medelst en mängd tillsatta tecken, liksom då i olika språk nya bokstaf ver bildas af c, d, e (jfr dessa art.) m. fl. genom s. k. diakritiska tecken. Lepsius' alfabet har vunnit en vidsträckt användning och gjort mycket gagn vid det af missionärer företagna upptecknandet af nya språk, särskildt vid bibelns öfversättande till dessa, men det kan i vetenskaplig skärpa och noggrannhet icke mäta sig med de af Bell och Ellis uppfunna alfabeten. Sundevall har i afhandlingen "Om phonetiska bokstäfver" (i Vet. ak:s handl., ny f. I. 2, 1862) framställt ett alfabet om 78 bokstäfver, i hvilket de nybildade tecknen äro mer eller mindre betydliga ombildningar af de vanliga latinska tecknen för de närmast beslägtade ljuden. Med anslutning till detta hafva de svenska landsmålsföreningarna i Upsala genom J. A. Lundell uppställt ett lika praktiskt brukbart som teoretiskt välgrundadt fonetiskt alfabet, hufvudsakligen utgörande ett fullständigande och beriktigande af Sundevalls. Det Svenska landsmåls-alfabetet nyttjas i tidskriften "Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folklif", af hvilken band I utkommit (1879-- 1881). Fr. L-r.