Stig Andersen

Stig Andersen. 1. Marsk Stig, dansk adelsman, var marsk hos konung Erik Glipping samt en rik och mäktig man. 1276 vägrade han att hylla den unge konung Erik (Menved) för att häfda ett fritt konungaval och var 1286 en af konungens mördare. Han blef derför förklarad fredlös, bosatte sig på ön Hjelm, som han starkt befäste, och gjorde derifrån ödeläggande strandhugg på de danska kusterna, hvarunder han brände flere byar. Död 1293. Detta är hvad historien vet om honom. S. anses allmänt tillhöra Skjalm Hvides ätt, ehuru hans plats på stamtaflan icke kan utvisas. Om hans deltagande i konungamordet hade sin grund i politiska åsigter, i det han häfdade adelns och presternas sak gentemot konungen, eller i personliga, som folkvisorna berätta, emedan konungen skulle förfört hans hustru Ingeborg, en dotter af Palne Litle, medan S. var frånvarande på krigståg till Sverige, kan ej afgöras. En mängd folkvisor (om »den unge hr Marstig») och folksägner knyter sig till S. -- 2. Stig Andersen, den föregåendes sonson, var redan 1325 medlem af konung Kristofers råd, men slöt sig sedan till grefve Gert, fick stora gårdar i Nörrejylland och blef grefvens marsk. Efter dennes dråp 1340 gick S. öfver till konung Valdemar Atterdag, blef 1344 ståthållare i Estland och afslöt 1346 försäljningen af detta landskap. 1352 var han en af rikets styresmän, då konungen var i Tyskland, men kom snart i oenighet med honom och miste 1355 några socknar, som han egt i 20 år, men som konungen lät tilldöma sig. Då hans son Ove Stigsen och hans broder Peder Andersen i Jan. 1359 blefvo dräpta i Middelfart, tillika med Nils Bugge, och konungen ansågs medbrottslig, ställde S. sig i spetsen för den jylländska adelns uppror, men ingick 1360 förlikning och var med om att underskrifva handfästningen i Kalundborg. 1363 omtalas han å nyo som konungens marsk, men deltog 1368 i nytt uppror och dog 1369. E. Ebg.