Stigmatisering (af Grek. stigma, märke, brännmärke) är en företeelse, som vetenskapen länge hänfört till myternas område, men som många nyare vetenskapsmän anse ega full verklighet. I den betydelse, hvari ordet vanligen fattas, är Stigmatisering namn på det underbara fenomen, som helgonlegender ofta omtala, nämligen att personer, som varit särskildt hängifna åt Gud, till följd af grubbel öfver Kristi lidande erhållit på sin kropp sår, motsvarande dem, som Kristus erhöll vid sin korsfästning. Dessa sår skulle äfven på vissa tider hafva blödt. Hvad som gjorde vetenskapsmännen misstrogna gent öfver dessa berättelser var dels det underbara och från andra kända fysiologiska och psykologiska fenomen afvikande i denna företeelse, dels den omständigheten att de personer, som erhållit dylika sårmärken, »stigmata», tydligen varit hysteriska, och för sådana är det egendomligt att vara omedvetet lögnaktiga. Det låg nära till hands att antaga, att i alla fall af Stigmatisering s. k. simulation förelåg, då man med allt skäl kunde tänka, att de hysteriskt religiöse sjelfva (halft omedvetet) hade tillfogat sig de sår, som de förevisade, och hvaröfver de voro stolta, då de antogo dem vara tecken på Guds synnerliga nåd. Men sedan de hypnotiska studierna börjat bedrifvas med vetenskaplig noggranhet, har man iakttagit, att man blott och bart genom suggestion kunnat framkalla lokala rodnader, brännsår, blåsdragning som af spansk fluga, lokal smärta m. m. Detta har tydligen ådagalagt, att hvad en äldre fysiologi ansett ligga utom möjlighetens gräns, nämligen att menniskans tanke- och känslolif skulle genom nerverna så kunna återverka på kroppen, att det uppstode lokal åverkan, är att anse som ett fullt konstateradt faktum, ehuru visserligen många fall af stigmatisering måste förvisas till mytens område.
Det äldsta fall af stigmatisering, som religionshistorien omtalar, är det, som inträffade med den helige Frans af Assisi, grundläggaren af franciskanorden. Då han efter grundläggandet af denna orden dragit sig tillbaka till ödemarken för att helt och hållet hängifva sig åt fromma betraktelser, hände honom, enligt uppgift af hans biografer Thomas af Celano och Bonaventura, att Herrens ängel visade sig för honom, då han varit djupt försänkt i bön, och tillfogade honom Kristi fem sår. Legenden berättar, att detta inträffade efter en längre tids långvarigt grubbel specielt öfver Kristi lidande. I Paulus' epistel till Galaterna (6: 17) angifves, att Paulus bar sin Herres sår på sin kropp, men sannolikt torde detta häntyda på det i Orienten vanliga bruket att på armen inrista märket af den gudomlighet, åt hvilken man invigt sitt lif; dock gifvas författare, som anse, att detta Paulus' yttrande afser stigmatisering i dess vanliga betydelse. Det föregifna underverket med Frans från Assisi gaf ett stort anseende åt franciskanorden, hvars stiftare fått ett så påtagligt bevis på Herrens nåd. Under följande århundrade inträffade samma under med en qvinlig medlem af dominikanorden, nämligen Katarina af Siena. Anmärkas bör, att hon, enligt hvad hennes biografer berätta, led af hystero-epileptiska anfall. Detta sista underverk betviflades dock tämligei allmänt af samtiden; ja påfvarna Sixtus IV och Innocentius VIII förbjödo allt tal om den heliga Katarinas stigmatisering. Sedermera inträffade emellertid ofta nog fall af stigmatisering inom dessa båda ordnar, men endast sällan inträffade det med personer utom desamma. Det var i synnerhet efter späkningarna under fastan, som stigmatisering inträffade, hvilket möjligen sammanhängde dermed, att munkarna och nunnorna under denna tid mer än annars hängifvit sig åt tanken på Frälsarens lidande. I de flesta fallen började företeelsen med en blodsvett från hufvudet, hvilken åtföljdes af sårnader, motsvarande dem efter törnekröningen; derefter uppträdde sår på händer och fötter, och sist kom såret i sidan.
I allt äro omkr. 90 fall af stigmatisering bekanta. Det var icke alltid fullständig stigmatisering inträffade. Stundom förnummo de heliga personerna endast smärtan af den inbillade korsfästningen, utan att några märken efter sår syntes; stundom voro endast några af såren utbildade, under det att endast smärta förnams på andra ställen. Äfven berättas om helgon, som skulle haft ett korsformigt märke el. dyl. på hjertat, något, hvarom de under sitt lif skulle varit medvetna, och som skulle konstaterats efter deras död. Bland stigmatiserade personer från en senare tid märkas Anna Katarina Emmerich, en bonddotter, född i Münster 1774 (biogr af Brentano på tyska 1852 och abbé Cazalès på franska 1870), Maria von Mörl, stigmatiserad 1839, och Maria Dominica Lazzari, stigmatiserad 1835 (se Boré, »Les stigmatisées du Tyrol», 1846). Det sist iakttagna fallet inträffade med en bondqvinna Louise Lateau (1868), hvilket fall konstaterades och beskrefs af professor Lefevbre i Louvain (1870). Jfr Maury, »Magie et astrologie» (1860), Beaunis, »Recherches expérimentales sur l'activité cérébrale» (1886), och Bourbeyre, »Les stigmatisées» (1886).